Journalistiskt kvacksalveri

Det var minsann ingen dålig läsning för DN:s politiska journalistik som stundtals står till höger någonstans mellan Per Unckel och Idi Amin. Här hade en "omfattande utvärdering" av Världsbankens och IMF:s politik kunnat klargöra att dessa två organisationers politik ligger bakom "Ökade klyftor, högre arbetslöshet, dyrare sjukvård och utarmade naturresurser". Detta skulle alltså vara "Resultatet av den marknadsliberala politik som förts i de fattiga låntagarländerna är nattsvart". Här hade landets malligaste morgontidning minsann inte legat på latsidan. I ett vackert skissat diagram så hade man staplat upp olika länder och spaltat upp dessa och brutit ned i tre kategorier.

a. BNP.
b. Stigande/sjunkande arbetslöshet.
c. Valfritt misslyckande av liberal politik.

Vad som synnerligen verkade märkligt förutom att BNP inte säger så mycket över helhetsutvecklingen över länder är att artikeln var dåligt underbyggd och utan en gnutta referenser, exempel så skrevs det:

"Det visar en omfattande utvärdering "

och:...

"Ett stort nätverk av organisationer har tillsammans med regeringar och Världsbanken"

Utan att man angav vilka organisationer och vilken utvärdering det var.

Det visade sig vara värre än så.

Det visade sig att den person som skrivit artikeln nämligen David Jonstad och hans enda intervjuobjekt Johanna Sandahl satt/sitter i Attacs gemensamma arbetsgrupp. Grovt förenklat: Attac har alltså frågat Attac om vad Attac tycker om IMF och Världsbankens politik och inte helt otippat kommit fram till att den är ett misslyckande.

David Jonstad replikerade undertecknad och klargjorde den 16/4 att rapporten var från SAPRIN. Han hävdade att jojo, artikeln saknade källor. Det var en aning dåligt men att det nu var minsann dags att krossa myten om den objektive journalisten. Röster höjdes då i kommentarfälten om att ingen tidning minsann är opolitisk och att undertecknad var
attacofobiker av stora mått.

Det ena problemet är att den myten avverkade vi redan på 70-talet. I dag är det däremot förenligt med god journalistik om man försöker vara objektiv. Det torde finnas lägen och nyanser mellan subjektiv och objektiv. Det är väl inte "det ena eller det andra här?". Det andra problemet är att just ekonomi-sidor skall vara objektiva till skillnad från exempelvis krönikörer eller ledare där åsiktsåskande är adekvat. Det tredje är att man med sin politiska aktivism kan faktiskt använda den som medel. Här är Socialisten Jan Guillou ett bra exempel som låter sina grundvärderingar vara medel när han i ett kvart sekel har lyft fram rättsröta.

För Jonstad och flera andra är den dock ett mål.


Men å ena sidan är det inget konstigt att en Antiglobalist får jobba på DN. Det kan innebära att den insomnade politiska journalistiken får ett mångfacetterat uttryckssätt och om det är några som behöver läsa vad roffarmentalitet och likgiltighet gör med andra länder så är det just borgerliga tidningars läsare där neoliberaler och grosshandlarhögern flockas.

Å andra sidan så kvarstår det faktum att journalister, som Jonstad riktigt påpekar aldrig är objektiva, men problemet är att det är inte heller deras val av källor. Just därför är det viktigt att klargöra vilka rapporter, vilka organisationer, som artiklar är baserad på. Att utklädd till journalist fråga en Attac kollega på ett svar man redan vet utan att sedan ange några faktafyllda referenser är journalistiskt kvacksalveri eller "en bra karl utreder sig själv." som Rosengren sade. Det är inte heller bra för journalistiken att ha en alltför harmonisk relation till politiken. Att SAP och Fp tidigare rekryterat talskrivare och informationssekreterare rakt från pressen är ett övertydligt exempel på det.

Problematiken är dock marginell eftersom den emanerar ur ett mentalt och informationsteknisk tillstånd som är degenererande.

Ett problem som är fulare och otäckare.

Trots en mytomspunnen Informationsexplosion och mångfacetterad media utbud så förmår sig inte dagens massmedia och Internetbundna tidningar att presentera mer än två förhållningssätt i globaliserings frågan. Det verkar som om man vill vagga in folk att det bara finns två sidor at välja emellan. Det är som om "Det ena eller det andra" tänkandet genomsyrar alla i debatten vilket är ett slöseri med människans tankekraft och ett hån mot den så maniskt hyllade demokratin. Folk behöver själva få tänka, tycka och skapa sig en uppfattning men det blir svårt när Johan Norberg hyllar liberalismens framgång i Sydkorea utan att nämna de gigantiska bistånd landet erhöll efter kriget eller när Sourze Michael Svensson tror att det är det västliga levnadssättet som alla behöver utan att vi ens frågar dom själva. Det blir än värre när antiglobalister vill ge globaliseringen, USA, IMF och kapitalismen skulden för allt, precis allt som händer i tredje världen. Det är att omyndigförklara tredje världens befolkning och påstå att de inte skulle kunna ta ansvar över sig själva. "En annan värld är möjlig" är det urskillningslösa ratandet konkretiserat; Man är emot liberal politik och vill ha något annat. Vad som helst men man kan inte specificera sig.
Uppslutningen är närmast fascistoid: Att fråga om motiv, källor och fakta, att kritisera är att mäla sig ur gemenskapen. Att vara emot Attac.

När Argentinas ekonomiska bekymmer blev faktum så dröjde det inte många timmar innan ABs Olle Svennig, Motkraft och liberala debattörer skulle förklara vilket läger som bar skulden. Svaret på den och andra frågor är att det kanske inte finns ett svar utan flera och precis så är det med politiken. Det behövs inte en lösning utan flera.

Bägge sidors överpolariserade förhållningssätt i frågan är två sidor av samma mynt. Nämligen ett problem som rådande makthavare och deras människor begått i 2000 år:

Att det är vi, vår kunskap som gäller nu. Det är vi som vet bäst vad dom behöver.

Det är där skon klämmer. Folk behöver själva med hjälp av rena, breda och okonstlade fakta få bygga upp en bild.

Globaliseringen kan bli vår största politiska fråga någonsin och den handlar inte bara om fördelning eller utsugning av kapital. All politik är inte ekonomisk. Globaliseringen kan bli det steg när människor världen över kommer varandra närmare. Suddar ut gränser, fördomar och lär oss mer. Där vi kan bevara kulturernas odlingar och sprida deras frön.

För att vi skall kunna göra det så måste först globaliseringensdebattens två läger föregå med gott exempel snarare än att sälja färdiga paketlösningar, kasta skuld och bedriva journalistiskt kvacksalveri som lanseras i massmedia.

Debattörerna vill agera som ett interface mellan informationen och dess slutanvändare men de blir till sist inget mer än en subjektiv propp i flödet.

Av Stefan Holmqvist - SHQ 28 aug 2002 15:36