Därför är jag radikal liberal

På köksbordet hemma i Tokarp utanför Linköping står en sparbössa från Lutherhjälpen. En typisk solidaritetssparbössa i papp med ett sedvanligt Biafra-barn karakteriserandes det medvetna 1970-talet. Jag kan inte slita blicken från barnet på bilden. Stora bruna rinnande ögon, skinntorr och utmärglad kropp. Det var mitt första minne av politiken. Förmodligen föddes min liberala vrede i samma stund som jag då 1979 förstod att det afrikanska barnet på bilden inte levde samma förbannat privilegierade tillvaro som jag själv ett västerländskt dagisbarn uppvuxen i en röd villa med vita knutar. Denna bild på näthinnan har fyllts på under mina 27 år med upplevelser av mänskligt lidande, ofrihet och förtryck runt om i världen och gjort att min liberala övertygelse stärkts.

Vegan, feminist och republikan. Kanske utgör jag inte direkt sinnebilden av en stillsam folkpartist. Ofta får jag höra av omgivningen: Hur kan du vara liberal och rösta på folkpartiet? Enligt den gängse samhällsuppfattningen blir man nämligen per automatik ultravänster om solidaritet, djurskydd och rättvisa mellan könen står högst på ens egen politiska agenda. Detta är våldsamt trist. Socialismen förtjänar inte att ha monopol på de här frågorna. Samtidigt skulle aldrig i livet vilja kalla mig vare sig höger för min liberalism har alltid stått i opposition mot de som konserverar samhället. Istället definierar jag mig som vänsterliberal; en politisk inriktning som jag tror många fler idealister egentligen hör hemma i.

Liberalismen är ursprungligen en revolutionär och samhällsomdanande rörelse som under hela sin trehundraåriga historia ifrågasatt fördomar, myter och traditioner. Liberalismen har aldrig satt mannen framför kvinnan. De första som stolt drev kvinnokampen och kallade sig för feminister var liberaler. Liberalismen har aldrig satt den vita människan framför den svarta. De första som protesterade mot kolonialismen och slaveriet var liberaler. Liberalismen har heller aldrig satt den heterosexuella individen framför den homosexuella. Redan på 1700-talet fanns det liberaler som förespråkade homorättigheter något som tyvärr fortfarande är en kontroversiell fråga till och med i många upplysta västländer i början på 2000-talet.

Liberalismen har alltid revolterat mot överheter som kyrkan, kungadömen, statsmakten, privilegierade klasser och patriarkatet/manssamhället. Dessa frågor är heller knappast överspelade i dag inte ens i Sverige. Skilsmässan mellan kyrka och stat är en bluff. Monarkin lever kvar. Statsmakten är stundom diskriminerande och orättvis. Privilegierade grupper förvärvar makt genom arv och avel och inte egen kompetens. Patriarkatets tentakler har fortfarande ett grepp över könsrollerna och individualismen samtidigt som kvinnor är andra klassens medborgare.

Kyrkan och religionen oavsett om det handlar om kristendom, islam eller annan livsåskådning är inte bara en källa till glädje och frid, utan påtvingas vanligen människor brutalt i ung ålder och påverkar deras möjligheter att fritt forma sitt liv. Verklig religionsfrihet existerar på ytterst få håll i världen och många samhällen styrs genom föråldrade religiösa lagar. Varje dag dör 400 kvinnor på grund av olagliga aborter genom att de kör upp glasflaska i underlivet. Lika många kvinnor dör dagligen, genom osäkra aborter, som om en jumbojet skulle störta någonstans i världen varje dag. I Sverige har kristdemokraten Alf Svensson velat införa kristen etik och moral på skolschemat och han har tidigare förespråkat statliga kristna etikkommissioner á la norsk modell. I Sverige har århundradets största bluff genomförts nyligen nämligen millennieskiftets falska skilsmässa mellan kyrka och stat, där statens gynnande av svenska kyrkan och kristendomen ändå består.

Monarkin en harmlös fråga? Knappast. I vissa länder styrs och påverkas människor via representanter som avlats fram i sängkammaren och inte tillsatts via fria val. Monarkin är ett orättfärdigt, antidemokratiskt och föråldrat system. Eller som Vilhelm Moberg uttryckte det "I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet som inte är värdig fria medborgare". Monarkin är en motbjudande rest från den tid då Sverige var en diktatur.
Statsmakten förtrycker också och majoriteten av jordens befolkning lever inte i fullgoda demokratier. Korruption, valfusk och diktatoriska statsmakter är vardag för många medborgare.

Privilegierade grupper existerar fortfarande och de globala orättvisorna är ett bittert faktum. 1,2 miljarder av jordens befolkning lever i djupaste fattigdom. I Sverige blir uteliggarna allt fler - inte bara i storstäderna.

Manssamhället har ännu inte kasserats på sophögen, där patriarkatet verkligen hör hemma. Kvinnor utgör mer än hälften av världens befolkning. De utför de två tredjedelar av allt betalt arbete obetalt hemarbete inte inkluderat för det gör kvinnor till 80 procent i dagens värld, men tjänar bara en tiondel av alla löner och äger en hundradel av all egendom. I Sverige misshandlas en kvinna till döds var tionde dag och i åldrarna 15-44 dör fler kvinnor globalt av kvinnomisshandel än av krig.

Franska revolutionens liberala budskap "Frihet, jämlikhet och broderskap" bör dammas av då dessa slagord är för liberalismen vad "Tronen, altaret och svärdet" är för de konservativa och "Klasskampen" är för socialister. Franska revolutionen avslutades för 200 år sedan, men liberalismens samhällsomdanande potential och revolutionära ådra lever kvar än i dag. Därför är jag liberal.

Av Birgitta Ohlsson 28 aug 2002 16:04