Krig är hemskt, armén är mysig

När jag första gången besökte Armémuseum, för kanske femton år sedan, var det ett slags skräckkabinett över den svenska arméns historia, fullmatat med uniformer, vapen och så vidare. Det räckte med en någorlunda livlig fantasi för att inse vad alla dessa svärd, pikar och hillebarder hade använts till. Det var fantasieggande men otäckt. En slags konservativ "Heja stormakten-Sverige-känsla" låg också över hela bygget, som färgade det mörkblått.

I dag är museet moderniserat, tonen en annan i skyltar och presentation. "Armémuseum handlar inte längre om den svenska armén, utan om krig och fred, soldater, kvinnor och barn, bönder och herremän, pengar och skulder, sjukdomar och nöd. En spännande historielektion om krig och fred från urtid till nutid." citat från Destination Stockholms hemsida.

"Modernt" kallar jag det, för museet handlar inte längre bara om att hylla 1600- och 1700-talets krigsplågade stormakt, utan vill ge en bredare kulturell bild. Den presentationsmodell som museet valt har annars anor från 1800-talets dioramor; man använder sig av vaxdockor och modeller för att bygga upp realistiska miljöer, ge besökaren en känsla av att träda in i en scen från förr.

Men det är något som inte stämmer med museet, jag upplever det som akut schizofrent i sin bild av kriget. Det första som möter besökaren på Armémuseums gård är en moderniserad Stridsvagn S, högre upp en svensktillverkad pansarvagn som använts bland annat under FN-uppdrag i Kongo. Och så bra den visade sig vara! Enligt den tydligt armévänliga texten. Snart ville alla FN-soldater ha sådana vagnar, annars skulle de strejka. Inne i museet presenteras SAAB och JAS-planet på stora anslag på ett sätt som i alla fall påminner mig om reklam.

Museets utställningar börjar två trappor upp och kan sedan följas kronologiskt ner i bottenplanet. När vi kommer högst upp i huset möts vi av ett totalt avståndstagande till kriget som sådant. Vi möter ett slags urscen, där våra släktingar schimpanserna och urmänniskan tillsammans framställs som lika benägna för våld. Sedan presenteras forntiden, vikingatiden, medeltiden och den gryende stormaktstidens Sverige, med dess krigskonst. Kriget framställs som ett grymt och blodigt hantverk, stormaktstidens Sverige som en militärdiktatur komplett med klasslagstiftning de fattigaste bönderna skickades iväg för att dö i Sveriges ständiga krig.

Sedan kommer vi närmare vår tid. Och en trappa ner förändras genast bilden, den blir på något sätt ljusare i beskrivningen av Sveriges försvar. Omvärlden var mörk och hotfull, men de svenska soldaterna var hjältar som höll vakt vid Sveriges kuster under första och andra världskriget. Klassmotsättningarna som fanns i den tidens Sverige slätas över; det heter att Ådalen 31 "chockade nationen", vilket i och för sig är sant, men det sägs inte ett ord om att många borgare ansåg det nödvändigt att försvara sig mot arbetarna. Jag blir alltmer övertygad om att det är en gammal 68 eller socialdemokrat som står bakom de anonyma texterna i utställningen, för det moderna folkhemsbygget framställs som alltings höjdpunkt. Den svenska armén blir plötsligt något demokratiskt, progressivt och bra som skickas runt jorden för att slåss för våra värderingar.

Men bilden är problematisk, det börjar likna reklam för armén som en tuff och häftig livsstil. På väggen påminner mig en skylt som hyllar de svenska finlandsfrivilliga 1939-1944 om att också öppet nazist-influerade krigare ingår i detta arv. Och jag mår plötsligt dåligt av att besöka Armémuseum. Krig förr i tiden var något ont, men i nutiden står armén för enbart goda saker. Kan det vara så enkelt? Nej, naturligtvis inte.

Av Andreas Björsten 27 aug 2002 09:16