Frihet och egoism - ja tack!

"Politik är att bry sig om andra – rösta i höstens val". Sålunda har SSU:s ordförande Mikael Damberg uppmanat den kommersiella radions lyssnare.

Livets högsta mål är enligt många att bry sig om andra. Man ska vara osjälvisk. Man ska agera för andras skull och rentav rösta främst för att man bryr sig om andra. Religiösa rörelser säger att man ska agera för andliga väsens skull och politiska att man ska agera för sin nästa.

Men vi föds ju som självständiga individer. Vårt första mål och ansvar måste som en direkt konsekvens vara att göra något bra av våra egna liv – bli lyckliga själva. Visst kan det ske delvis genom att hjälpa andra, men då är det medlet, inte målet. Vi kan bara finnas till ytterst för vår egen skull, inte andras – det måste vara ett bisyfte.

Al Pacino fångade en del av denna klassiska motsättning i slutet av filmen "Djävulens advokat": Vi föds med mängder av viljor och önskemål men tvingas tillbringa livet med att höra att man ska göra allt annat än att uppfylla dem.

Det är självfallet inte fel att hjälpa andra. Men om det är livets högsta mål skapas ett samhälle av totalt beroende. Istället för att leva av egen kraft lever vi av varandra. Man kan alltid kräva något av sin granne, eftersom han eller hon finns till för min skull. Frukten av ens framgångar tillhör andra. Följden blir att allt färre vill nå egen framgång. Ett fåtal överambitiösa får dra lasset som andra har "rätt" till och lever på.

"Den som är satt i skuld är icke fri" är ett känt uttryck av statsminister Göran Persson. Ett samhälle där vi finns för andras skull är totalt skuldsatt. Vi är alltid skyldiga någon annan något. De har alltid rätt att begära något – inte minst naturligtvis via stora statliga system som omfördelar resurser.

Utgångspunkten borde vara tvärtom: Frihet, från skuldsättning och beroende – frihet att bestämma själv. Frihet kan inte ges eller beviljas av någon annan, den kan bara finnas. När den villkoras finns den inte. Därför är socialismens "frihet genom staten" alltid falsk och i själva verket ett beroende av staten.

Frihet förutsätter att man tar ansvar för sitt eget liv och har all rätt att ta det ansvaret. Den som predikar "frihet utan egoism" uttrycker därför en självmotsägelse. Uttrycket förutsätter inte bara ett ingrepp – frihet med reservation - utan också ett borttagande av den centrala delen: Att få leva sitt eget liv efter egen vilja.

Ingen kan således ha "rätt" till bostad, arbete eller god hälsa, såsom sägs av alla de som vill centralplanera fram utvecklingen. En rättighet måste vara okränkbar, men tillgång till resurser bygger på någons insatser, antingen de egna eller någon annans. Därför kan man bara ha okränkbar rätt till sådant som inte någon annan måste garantera. Ytterst är det rätten till det egna livet och att avstå från andras inblandning. Självklara undantag är barn, som måste växa upp med andras hjälp, och handikappade, som måste leva med andras stöd. Men det är undantag och inte som idag – regel.

Idag sägs att skattesänkningar är möjliga "när samhällsekonomin medger". En sådan bevisbörda! Då är utgångspunkten det gemensamma och undantaget det individuella. Individen och friheten måste komma först. Vi måste ha större rätt till oss själva och frukterna av det vi gör än andra har.

Strävan framåt för sin egen skull är därför bra. Då får en person det bättre – den person man har det största ansvaret för. Alla personers enskilda strävan ger också en icke samordnad men ändå sammantagen positiv effekt för alla, genom produkter som människor köper och jobb för andra. Samhället blir rikare. Men det bygger ytterst på en persons fria strävan efter egna mål.

En missuppfattning är att ett samhälle där var och en först tänker på sig själv skulle vara hårt och kallt och sakna alla former av samarbete. Men skillnaden är bara att samverkan som regel skulle vara frivillig. Om jag betalar en student för att hålla ordning på min trädgård en sommar så agerar vi båda i egenintresse och båda tjänar på det. Jag ville ha trädgården fixad och studenten ville ha pengar. Men eftersom det är frivilligt måste man erbjuda något för att få något.

Lennart Ekdal avslöjade i utfrågningen av Bo Lundgren i TV4 sin syn på hur samhället ser ut och vilken moral det grundas på. Ekdal ansåg att politiken är "marknadens spegel" – varje del av statsmakten motiveras av ett fel på marknaden. Varje del av staten är således god och motsvaras av sin onda motsats ute i samhället. Med en sådan hemkokt ideologi är det inte underligt att det statiska är utgångspunkten och alla förändringar måste motiveras. Bevisbördan gynnar den stora staten och missgynnar friheten. Ekdal framstod som en principlös centralplanerare utan insikt om vad frihet innebär och leder till.

På många sätt lever vi i "Landet upp och ned". Marknadsekonomin har förvisso segrat på några områden för att den är oomtvistat effektiv. Detta mest för att planekonomin och det kommunistiska förtrycket bröt samman – inte främst för att frihetliga idéer segrade. Den grundläggande individuella frihet som kapitalismen egentligen bygger på är långt borta, liksom ett oerhört mycket mer dynamiskt och rikt samhälle. Bortom den kortsiktiga valdebatten sträcker sig den långa vägen framåt.

Av Johnny Munkhammar 26 aug 2002 11:42