Varför och skälet

I

Ledsen att du aldrig fick reda på vem jag var
Så glad för din skull att du slapp lida mina kval
Rädd för att mista dig varje gång vi skiljts åt
Men våga aldrig att följa de stråk mina stigar går

Gläds åt de bud de dina har att förtälja dig om natten
Sörj ej de andar som vandrar okända på främmande vatten
De är de mina som gråter de floder de dina badar i var gryning
Det är mina fel och försakelser du ser flyta i vågornas dyning

Mitt blod har jag spillt tanklöst bland snår och tagg
Mitt sinne är tunt och flyktigt likt morgonens dagg
Mina illgärningar är höljt i ett dunkel av förvirrande svar
Av gråtande ögon och röster fyllda av vämjeliga kval

Kroppar har jag sårat så illa att inga helande händer kan läka dem
De själar som lyckan bar har jag likaså jagat från deras sälla hem
Döden mig förnekad lika länge som livet mig hånat
Vad är då mina brott mot den tid livet mig spefullt lånat?

Du måste krossa mig och mitt väsen och sprida mig för vinden
Jag får inte leva längre då min närvaro ger dig spår på kinden
Du måste hitta mig, om än det är det sista du gör i ditt liv
Du måste, för utan min död får du ingen frid.

II

Sedeslöshetens åtrå brinner i mig
Oren är min dygd på kvalens bädd
Förtappad fann jag min ljuva stig
Där jag i lättja och lust gick klädd

Smek du min hud där såren än finns
Mina smutsiga dåd smittar ej mer
Frestelser har vidgat mig och jag minns
De vämjeliga lekamen som besmittelse ger

Gestalter i sidenljuvliga skepnader lysa
För oss villfarna män på skumma hav
Varma bröst, jag fann ögon kalla att jag rysa
Jag fann att vi älskandes var ångestens nav

Men likväl fann jag min lycka i hennes famn
Jag fann att jag hos min nymf var längtad
Vad bryr jag mig om att hon var en delad hamn
När hon sade att jag var hos henne trängtad?

Av Mattias Ander 23 aug 2002 09:54