Landreform i Zimbabwe?

Det är ingen tvekan om att en jordreform behövs i Zimbabwe. Under de senaste hundra åren eller mer, och fram till Zimbabwes självständighet 1980, har framför allt de bördigaste jordarna överförts till vita, med mer eller mindre frånstötande metoder. Men man ska också komma ihåg att många vita ärligt har köpt mark och erhållit lagfart, också efter 1980. Och hur länge ska ärvda jordar kunna konfiskeras utan ersättning, bara för att den ursprunglige ägaren kommit över marken orättfärdigt?

Vidare ska man veta att Zimbabwes ekonomi i hög grad vilar på stora kommersiella jordbruk oftast drivna av vita farmare, och att tiotusentals lantarbetare är har varit sysselsatta på dessa jordbruk. Inte sällan har dessa lantarbetare svåra arbets- och levnadsförhållanden - men de har, eller har haft, arbete och bostad.

Under de senaste åren har vita farmare tvingats bort från sina gårdar. Ibland av myndigheterna, ibland av pöbelgrupper som de så kallade krigsveteranerna. Närmare tretusen vita farmare har fått besked om att de i augusti i år måste lämna sina gårdar – något hundratal av dem som vägrat har ställts inför domstol, hittills.

Zimbabwes befolkning lider av brist på livsmedel, en brist som blir alltvärre. Delvis beror svälten i landet på torka, delvis på att storjordbrukarna förhindrats odla sin jord, och att många av de som tagit över jorden saknar möjligheter kunskap, redskap, utsäde med mera att bruka jorden – och att bruka den med samma effektivitet som storjordbrukarna.

I europeisk – också svensk – massmedia tenderar diskussionen att handla främst om de vita farmarna som drivs från hem och jord. Visst finns det skäl att protestera mot formerna för omfördelningen av jord. Men man måste också inse att det är en motsättning inte bara mellan svarta och vita, utan ännu mer mellan rika och fattiga. Delvis sammanfaller grupperna – men alla svarta är inte fattiga, alla vita är inte rika, och inte jordägare.

"Jordreformen" lider av minst tre ohyggliga fel. Den sker med olagliga metoder. Den drabbar tiotusentals svarta lantarbetare som drivs bort från jordarna samtidigt med jordägarna. Den sker utan hänsyn till landets ekonomi. Många av farmerna överförs inte till fattiga jordlösa människor, utan ges till regeringsledamöter, ledande partifunktionärer, och höga militärer. Senaste ? exemplet är Mrs Grace Mugabes presidentens fru övertagande av en farm ca 50 kilometer utanför Harare.

Suzanne Eklund-Snells inlägg präglas av upprördhet. Hennes förslag kan möjligen förklaras av detta. Men hon bortser från flera saker: alla zimbabwier i Sverige är inte regeringslojala; det är kanske trots allt inte de vita farmarna som det är mest synd om i Zimbabwe idag, utan andra, betydligt fattigare grupper, människor som håller på att svälta ihjäl, och som inte kommer i åtnjutande av matransoner därför att de inte har rätt partimedlemskap. Diplomatiska förbindelser har Sverige både med "goda" och "onda" stater.

Ambassadör Mayowes inlägg får mig att tänka på den gamla historien om generalen som krävde att terrängen skulle ändras, så att den stämmer med kartan. Den zimbabwiska verkligheten idag när det gäller zimbabwisk jordbruks- och jordreformspolitik stämmer inte med den bild ambassadören målar upp. Allt för mycket av rapporteringen från Zimbabwe ger en helt annan bild av enigheten kring formerna för jordreformer i Zimbabwe. Sedan kan jag hålla med om mycket i ambassadörens teoretisk resonemang.

Av Björn Andreasson 22 aug 2002 10:47