Samtal med Änglamakerskan

"Jag dödar barn, det är mitt kall. Nutidens änglamakerska. För vissa är jag från himmelen sänd, men för de flesta är jag det bittra slutet, det aldrig förlåtna misstaget. Jag dödar barn som ni inte finner passande, jag dödar barnen ni inte önskat er men som ni fick. Jag dödar barnen som röjer minor i öknen och de som strider för sina föräldrars åsikter i Israel. Jag dödar barnen ni glömde på stan i eftermiddags och död bringar jag de barn som inga föräldrar hämtade på dagis ikväll."

Änglamakerskan har fått ny luft under vingarna, hon har fått ett nytt ansikte att bära, föränderligheten till vilken skepnad som henne behagar. Självmorden är ett av de noblare ansikten hon bär. Ty tiden är olycklig skrockar hon tyst där hon sveper fram mellan skuggorna av forna barn. Misär och kärlek är av samma mynt, glömska och minnen bär de stackarna som rakbladen håller så tätt mot deras bleka hud. Ångesten över att behöva andas trycker hårt mot dessa barns ömma och bräckliga bröstkorgar. De förlorar för att tiden är förryckt, de är inte så anpassningsbara som de vise skriver i skriften om evolutionens underbara mirakel. De förlorar, ty i denna nya supervärld är målet tempot, flexibiliteten, instinkten, kraften i att kunna slå sig fram. Hon dödar barn för hon ömkar deras lott och hon verkar vara en av de få som ser detta. Det sjuka i detta är att föräldrarna ömkar först då hon har tagit deras barns liv och de får sin välförtjänta vila hos henne.

"Jag dödar barnen som inte lärt sig att tänka själva, de som från barnsben blivit indoktrinerade till tro och en vansinnig bild av att genom död uppnå någon form av helighet. Jag dödar barnen som bär vapen för vuxnas uråldriga ideologier och vansinniga idéer om rätt och fel. Vuxna "vet", vuxna "kan", vuxna skall "visa" och "lära". Men vad är det ni lär era barn? Vilka är det som hatar och dödar, vilka är det som utnyttjar och förstör? "Visa" och "lära" kan summeras som döda och förtrycka."

"Jag ser barnen i skuggan av höghus. Smygandes så att de inte väcker draken hela samhället är byggt på. Skräcken inför livets alla möjligheter ni vuxna bjuder på lyser i deras ögon. Möjliga "kan bli", "bör bli", möjliga "om" och "kanske". Hur länge sedan är det någon av er såg barn leka? Själv tycker jag att era barn verkar för trötta för att röra på sig. De har liksom blivit feta och fula. Äter de ordentligt, springer de så där som de gör i mitt land? Visst gråter de när jag hämtar dem, men det är inte av saknad kan jag lova. De sörjer de vuxnas oförmåga att se dem. Väl framme hos mig skiner deras ansikten upp i ett enda stor leende och de behåller detta leende i evighet."

"Det finns barn som förtjänar döden mer än några andra; hororna, de sexuellt utnyttjade. Den glädjen och den kärlek de ger mig när jag dödar dem är all den kärlek de aldrig kunnat ge någon annan förut. Det är skrämmande att så mycket kärlek kan få gå förlorad. Men det är inte mitt problem, jag vinner, ni förlorar och ifall det stör er det minsta skiter jag fullkomligt i. Ni har haft ert roliga med dessa barn. Kom inte och säg att det äcklar er, det är ju ni, de vuxna, som behandlar era barn så här. Mig kan ni se som riddaren i den skinande rustningen som kommer till undsättning. Söndra och härska tar sig uttryck på allt fler plan."

I glömskan gömmer sig dödens värsta fiende och i glömskan finner vi Änglamakerskans motpol; LIVET, de vuxnas liv, vi med ansvar och empati förmågan, given oss att visa och lära våra barn. Genom att dö ges möjligheten till att bli ihågkommen, saknad och ömkad. Livet är lättare att glömma när man befinner sig mitt i det än då någon mist det. Rätten att leva, rätten att bli sedd är svårare att hantera, det måste vara så eftersom många aldrig får chansen. Och hur vi kan glömma barnen är för mig helt absurt. Men vi glömmer och kör över deras rättigheter dag ut och dag in. Döden måste vara en befrielse för fler än vad vi tror. Och detta borde vi reagera på, för det är väl ändå livet vi givet dem att leva för?

Vilka är det som dödar barn? Vem håller i bilan innan den faller? Kan någon hållas ansvarig? Ett kollektivt ansvar för barnens rätt till livet är väl inte för mycket begärt? Alla är vi barn i början.

Av Mattias Ander 19 aug 2002 11:17