Häxor, dom finns!

Alltnog.

Vi bor vid älven, vackert, med en utsikt som om den fanns i Stockholm skulle vara värd en förmögenhet. När jag står på balkongen ser jag kyrktornet och klockstapeln spegla sig i vattnet. En stor tomt som förr gick ända ner till stranden. Det var innan staten expropierade stränderna och gjorde dem tillgängliga för allmänhetens rekreationsbehov. Med en Strandpromenad. Men den ser jag förbi och över från balkongen.

Grannen som var god vän med pappa fick i tiden halva tomten för en symbolisk summa. Det har ärtat mig i allan tid, men det är ju hyggliga grannar.

Om hon, frun inte var så nyfiken och hade sån städmani. Kunde hon skulle hon riva ner tapeterna, sa pappa. Hon var morsans onda samvete och är nu mitt. Blir trött varje gång jag ser henne piska mattor, eller när hon dammar sängkläderna om mornarna ut genom fönstret. Låter därför trotsigt bli att göra det själv. Av sängkvalster och djurhår hålls man frisk och får inga allergier. Man blir härdad.

"Där har du en blomma i fönstret som ser ut att behöva vattnas." Sa hon en gång när vi stod och pratade över staketet.

"Det är en hemtrevnad" sa jag. "Den ska hänga."

Jag börjar tro att de hatar träd. Träd skymde den fina utsikten. Blev de för stora var de en vacker dag borta. Trots att de bott över 40 år där ser deras tomt nyetablerad ut. Perfekt.

När vi flyttade hit stod det 12 äppelträd på gården som sågades ner för att det skulle sättas potatis där i stället. Det var strax efter kriget och det behövdes för baby-boomen var i full gång. Nu skulle finska folket ta igen de förlorade åren och det avlades som aldrig förr i stugorna. Av äppel blir man inte mätt, nej potatis och kärlek växte man av.

Ett äppelträd blev kvar. Högt över allt och yvig som en ek bredde det ut sig, dignade av små söta frukter som jag stoppade i skolväskan om höstarna. Alla skolbarn pallade av det, som det stod lite avsides intill strandpromenaden. Det räckte och blev över ändå. Som liten flicksnärta satt jag ofta högst uppe i kronan och sjöng så det ekade över ån:
"Kilimandjaaarooo!" Det tyckte jag var ett så vackert ord.

Så en dag, som fullvuxen, med tre små egna knattingar, reste jag till den stora staden Helsingfors att förlusta mig på egen hand för den goda sakens skull och få lite omväxling från man och barn.

När jag kom hem var äppelträdet borta.

Naturligtvis visste jag ju vem som gjort det. Det harmade mig så att jag inte hunnit få det fredat, det var ju ett av stans äldsta och hade ovanliga söta frukter. Vem vet av vilken ovanlig gammal sort. Äppelträd sågar man inte ner sådär bara, tänkte jag, men sade aldrig något eller ens frågade, jag hade ju inga bevis.

Är för övrigt snäll och beskedlig till naturen. Nästan menlös. Men nu var jag faktiskt fylld av en obegripligt tärande sorg. Och hämndkänsla. Som det står i Havamal: "Man ska rädas en saktmodig mans vrede." Det gäller nog kvinnor också,vill jag tro, fast de inte räknades då.

"Den som har gjort detta måtte aldrig få ett äppelträd att växa mer hur gärna de än önskade."

Så tänkte jag och skrev en ode till trädet i en lokal blaska. För träd har själ och det visste redan hedningarna.

Det är nu elva år sen. Grannarna har försökt odla äppelträd i flera omgångar. Antingen har de torkat eller frusit eller annars bara tynat bort. Nu står där ett blekt litet träd sen flere år med lätt räknade antal frukter. Som om det bad om ursäkt. Medan våra dignar under bördan, alldeles intill på vår sida staketet.

Har naturligtvis frågat om de vill ha, men kan inte låta bli att undra: Är det witch-craft?

Av Solveig Sjöskog 14 aug 2002 09:24