Jag är förföljaren i parken

Att kvinnor i dagens samhälle aktar sig för att gå genom parker efter mörkrets inbrott, på grund av risken för att bli överfallen av män som av någon anledning saknar de moraliska värderingar som är satta för den civilisation som vi idag lever i, är allmänt känt. Med all rätt diskuteras det kvinnligt självförsvar på skolschemat, höjda straff för gärningsmännen och könsrollernas inverkan på fenomenet ifråga, för det är onekligen ett märkligt fenomen. Det är sjukt att kvinnan ska behöva traska långa omvägar för att undvika de som i dagens könsrollsdebatter ska betraktas som deras jämlikar.

Själv lider jag som man av en slags omvänd paranoia och därför undviker även jag parkernas svagt upplysta kringelikrokvägar. Anledningen är dock den motsatta kvinnans syfte. Jag är nämligen rädd att känna mig som förföljaren. Det har hänt ett antal gånger: En ung tjej går några meter framför mig, på väg hem efter en utekväll eller så. Hon går inte tillräckligt långsamt för att jag ska kunna gå om henne och hon går heller inte tillräckligt fort för att jag ska kunna sacka efter och försvinna. Det är väldigt lätt att man själv helt plötsligt känner sig som gärningsman. Man känner nästan för att rusa fram till henne och säga att man tillhör de goda och att hon inte behöver vara rädd. Nu är det inte så svårt att lista ut hennes reaktion om jag skulle börja springa där i den mörka parken. Istället tar jag en omväg för att komma hem. För min egen skull. För att slippa känna mig som förföljaren, förövaren - den potentielle våldtäktsmannen.

Debatten om huruvida det ligger på alla mäns ansvar att få män att sluta förtrycka kvinnan är gammal och jag har själv stått där och känt mig tveksam till båda sidors argument och försvar, just därför att debatten tenderar att dela upp människan i två läger vilket helt motsätter debattens egentliga syfte. Men det är inte bara för kvinnans skull den här debatten finns. Männen lider nämligen också av de dåd som bidrar till kvinnans otrygghet just för att de som män känner sig skyldiga till något de inte har begått bara för att de råkar ha samma väg hem genom parken som en kvinna.

Det borde därför även ligga i de flesta mäns intresse att motverka det förtryck som många kvinnor känner utövas mot dem, inte minst för deras egen skull.

Av Arvid Jurjaks 13 aug 2002 13:38