Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Rapport från en ICA-butik efteråt

Om att komma till ro.

Det är inte farligt att skratta när man spelar. Och det är inte farligt att känna när man inte är sig själv. Men att vara sig själv är lättare bland folk man inte känner. Och det är lättast att vara ensam där det är trångt.

----

På den intelligenta teatern är det alltid mörkt. Men ibland riktas en strålkastare mot mitten av scenen och hon ställer sig där. Ensam och klädd i svart, med bleka kinder och trött blick. En svag men tydlig röst säger till publiken:

Om det fortsätter så här, då tror jag att jag tycker om det.

Och publiken tvekar inte ens. De reser sig upp och jublar unisont.

Solfågel. Hon gnuggar sig i ögonen och nästan ler.

---

I min kropp finns det som om kärlek nuförtiden. Jag går och lägger mig om kvällen - innan det har blivit mörkt - och jag tycker om det. Jag ligger i min säng och jag minns ingenting, jag kämpar mot rösten i mitt huvud och jag gör vad jag kan för att lära mig kontrollera energin.

Det går bättre och bättre. jag kan ta bort huvudvärk nu.

Och jag är trött, och jag röker mer än någonsin förut. Jag är förälskad i en människa vars namn jag inte vet, och då och då undrar jag om det påvisar ofriskhet. Denna besatthet; jag är väldigt rädd för att bli galen.

Kanske är det längtan, det som känns som kärlek. Kanske är det uttråkan. Dygnen ser likadana ut. Tidiga morgnar, svettiga drömfyllda nätter. Halvfulla tåg, och breda leenden åt tråkiga skämt på jobbet. Men i ögonblick ser jag skimmer i dammiga solstrålar om dagen, och då och då kan jag skymta spöken bakom kefir-paketen i mjölkkylen. Det finns sagor i mitt liv.

Jag letar efter en huvudroll. Någonstans måste dualismen ta sin början, för utan den blir historien svår att skriva. Som det är nu tecknas romanen ned på avrivna bitar kassakvitto och slängs med resten av kvittona när dagen är slut. Jag glömmer alla ord, men minns alla leenden. och i vart och ett av dessa finns en möjlig början.

När de ser på mig ser de något levande. Jag har förstått det nu. En levande människa och inte eoner av tid. de ser inga vingar av spindelväv, och de ser inga gjutjärnsskor.
Men jag har alla spacegirls karaktäristika och jag vet hur man gör för att flyga, jag vet hur man gör för att göra verkligheten till någonting magiskt eller till ingenting. Jag förstärker ögonblicken med skratt, och skymmer tråkigheten bakom fruktdiskens färg. Jag plockar bort mögliga päron och fyller på potatis, jag bygger stilleben av chili, lime och ananas och jag höjer försäljningssiffrorna. det vet de inte, människorna, men jag strör stjärnglans där de går.

När jag glider genom mataffären skjuter blixtarna fritt omkring varje gång gjutjärnsskorna träffar stengolvet och när jag söker kontakt viftar jag bort bananflugorna över galiamelonen. som om jag ivrigt mimar hej till en osynlig vän.

Huvudrollen finns inuti mig redan och det återstår bara att finna dess återspegling i min verklighet. Då ska vi gå tillsammans ifrån början och alla gamla historier ska återberättas. Och i mjölkkylen ska spökena leka hela havet stormar, hoppa jämfota mellan ekologisk lättmjölk och minimjölk, och sedan sova middag i lådorna med smör. Allting ska få liv.

---

När det är kväll bestämmer jag mig för att stanna uppe en stund till för att skriva, och går ned till videobutiken för att köpa fler cigaretter. I tanktop och piratbyxor går jag ut med nakna armar och utsläppt hår. Jag känner mig vacker igen. Det är en stor sak. Som om jag nästan duger.
Och jag undrar, när jag ser reflektionen av en svartklädd kvinnas kropp i fönsterglasen, om det kan vara så att jag kan fortsätta så här, och bli lycklig så här, trots allt som jag inte tillåter mig själv att se. Trots orsaken till gråten, trots mardrömmarna som jag tvingar mig själv att inte förstå, trots såren. Om jag kan fortsätta ändå, och bara glömma bort allting.

Jag vill det.

För det finns en person i allt det där, och jag vill inte vara henne längre. nu vill jag vara fri; breda mina spindelvävsvingar ut över världen, och sprida stjärnglans där ni går.

---

Kanske är det kärlek, eller längtan, kanske är det misär. Jag vet inte. Jag börjar känna mig mjuk, redo. Och elektrisk.