Min vän Elie är oskyldigt fängslad i Libanon

Han kom till Sverige som 25-åring ifrån ett av inbördeskrig härjat Libanon 1987. Han deserterade från armén och flydde till Sverige med ett falskt visum, eftersom han inte kunde se någon ände på det krig som då hade rasat i 13 år. Fem år senare blev han svensk medborgare. Under åren som gått har hans båda föräldrar gått bort och då han inte träffat sina syskon eller resten av släkten på 15 år kände han ett tilltagande behov av att återvända till sitt hemland på semester. Skulle det vara okej? Släktingarna bedyrade att det bara var tio års preskriptionstid på den typen av brott; dessutom hade presidenten i slutet av nittiotalet utfärdat amnesti för de som redan var dömda, i syfte att lägga kriget bakom sig. Sagt och gjort. Den 20 juli satte han sig på ett Air France-plan till Beirut via Paris. Något glatt återseende blev det nu aldrig, trots att släkten samlats på flygplatsen. Vid passkontrollen mötte istället militärpoliser som förde honom i fängsligt förvar, till en början utan att någon visste vad han kunde tänkas stå anklagad för.

I nästan två veckor fick han sitta i ett militärt fängelse under vidriga förhållanden. 20 personer delade en 20 kvadratmeter stor cell i en källare som var varm som en bakugn. Maten var skämd, vilket får osmakliga konsekvenser för en svenssontillvänd mage. Förhör genomfördes med förbundna ögon och misshandel. Militären kom dock redan i slutet av den första veckan fram till att de inte hade något att erinra mot Elie Salibi, varpå de släppte ärendet till det civila rättsväsendet. Först där uppdagades det att Elie 1999 i sin frånvaro hade tilldömts ett treårigt fängelsestraff för att ha deserterat och flytt landet med ett falskt visum. Detta preskriptionstiden och presidentens amnesti till trots. I en rättsstat värd namnet döms man inte i sin frånvaro med mindre än att man givits möjlighet att inställa sig inför rätten till sitt försvar. I detta fall har varken Elie eller hans släktingar fått någon som helst upplysning om rättsärendet. Sålunda sitter Elie numer fängslad i ett vanligt fängelse utanför Beirut i avvaktan på att någon domare behagar ta upp hans fall på nytt. Fördelen med att han sitter där är att den svenske konsuln kan besöka honom, men han var själv rädd för sin livhank eftersom han är en kristen maronit katolik, vilket är en fösvårande omständighet i det numer muslimska Libanon.

Som god vän är denna historia nedslående. Oron gäller först och främst hans fysiska och mentala hälsa. Han har dessutom en 12-årig dotter här i Sverige. Och en bilmekanisk verkstad i Täby med två anställda. Hans personliga tragedi drabbar alltså flera människor direkt och delas av många vänner och bekanta. I egenskap av vän och medmänniska är det en del man kan göra, såsom att torgföra ärendet för att skapa opinion, ringa till den libanesiska ambassaden och påtala att deras otidsenliga rättsväsende inte anstår en modern demokrati, och stöta på det svenska UD för att de ska dra i sina trådar. Frågan är vad den svenska regeringen kan, eller bör göra.

På UD framhåller de att de inte kan göra mycket åt det libanesiska rättsväsendet: Är Elie dömd så är han. Det är förvisso helt sant att Libanon precis som Sverige är en suverän stat med sitt eget rättssystem och att detta inte gärna låter sig påverkas av impulser från Stockholm. När det gäller ett land där rättsstaten gör sig påmind främst i egenskap av sin frånvaro kan man tycka att det är beklagligt - om än förståeligt. Men ska ärendet för svenskt officiellt vidkommande stranda i denna lakoniska insikt?

Minns någon Calle Jonsson? Svensken som i fjol under nästan ett halvår fastnade i det grekiska rättssystemet, misstänkt för att ha begått väpnat rån. Grekland är precis som Sverige och Libanon en suverän stat, men i det fallet fick ärendet hög prioritet hos själva justitieministen Bodström, som understundom insinuerade att det förelåg brister i den grekiska rättsstaten. Kanske hade han förstått att den politiska närvaron var ett betydligt mer effektivt instrument i lägen där det var lönlöst att förlita sig på att vedertagna civilrättsliga principer efterlevdes. Det hjälpte under alla omständigheter. Och tacka för det! Vilket lands företrädare vill hänga ut sin smutsiga byk till allmänt beskådande i det internationella rummet? I sitt stilla sinne kan man undra vad som skiljer dessa fall åt, rent principiellt. Varför tillskriver inte något statsråd Elies fängslande en politisk betydelse? Han är förvisso inte född här, har inte blåa ögon och hans namn låter ju inte precis svenskt. Nej, så illa kan det väl ändå inte vara beställt...

Av Dan Hansén 08 aug 2002 10:41