Leve civilisationen!

Pojken kröp fram genom åkerns torra jord och på den plats han sett det ske la han sig ner och väntade. Månens kropp släpade sig fram från horisonten och vilade först då all kraft var slut. Svett rann ner över pojkens jordborg som skyddade honom från att synas. Han grävde försiktigt ner sig än en gång. Mörkret följde månens spår och la en mantel över himlen.

Då, från ingenstans började små groddar kika upp från marken. De ängsliga små huvudena spanade länge efter fara innan de tillät sig en promenad i månens skugga. De kom snart tillbaka och rapporterade till de andra att det inatt var lugnt på ytan. Strax därefter växte björken, alen och till sist linden upp ur marken. De praktfulla kronorna vecklade ut sig som stora parasoller. Vätan från ovan studsade bort och skapade en vattengrav runt den gröna oasen. Pojken låg som förstenad under en operett med en björk som huvudfigur. Skräckslagen lät han andetagen tystas och blodet i hans vener sprang ljudlöst till närmsta skyddsrum.

Björkhängena dinglade defensivt flera meter upp i luften. Beredda att vina över inkräktare likt dödliga spjutspetsar. Ett träd lite längre bort skröt om sitt försvar och visade stolt upp sitt gedigna artilleri. Grannarna drog grenarna till sig och tjöt av häpnad. Det stridslystna trädet bugade sig när publiken applåderade hans uppvisning.

Pojkens hjärta klapprade som hästars hovar på en stenbeklädd väg när patrullerande trattkantareller i långa visslande rader trampade upp en djup stig bara några meter ifrån hans huvud. När den sista passerat förbi förliste det plågade hjärtat och la sig olyckligt på botten av magen.

Den kloka i byn hade fnyst åt pojken när han berättat om det han nu låg under. Hon hade sagt pojken att hålla sig borta från platsen och sina befängda fantasier som spelade honom spratt. Pojken hade envist hållit fast vid sin berättelse och när den kloka bestraffade honom med prygel lovade han sig själv att finna odiskutabla bevis, som styrkte hans berättelse.

Det mod han haft när han hållit huvudet högt under de hårda rappen över sin beniga rygg var inte samma mod som krävdes här under de hotfulla gröna jättarna. Hans äventyrliga och modiga sida hade vänt honom ryggen och sprungit hem till mamma då den insett vad pojken hade för planer.

En liten blåklocka, som trumpet gick och filosoferade med huvudet släpande i marken, närmade sig pojken. Den gick och strödde tankar runt sig utan att ana vad som låg under marken och väntade. Då den var alldeles intill öppnade pojken sin hand och lät blomman vandra in i den. Han slöt handen och stack in lillfingret i klockans mynning för att tysta ropen på hjälp. Nu behövde han bara ligga still och vänta in ljuset, sedan kunde han springa hem och visa upp sitt bevis.

När gryningen kom kunde han höra blåklockornas panikslagna rop och i handen sprattlade den bortrövade. Om inte dagen varit så ivrig att vräka ut sig likt en fet kaskelott hade han säkert blivit upptäckt. Men när dagens första ljus träffade kronornas toppar slöt de sig och stammarna ålade sig ner under jorden. En halvtimme senare var åkern endast jord igen men i handen på pojken låg en liten slokande blå varelse och kved efter luft.

***
Med glädjesprång ropade pojken ut vad han sett och den lilla byn som inte vaknat än rusade upp som om den fått vatten över sig. Mitt i byn fanns en brunn och på denna ställde sig pojken för att kunna glänsa över alla de andra. Folkmassan brusade och fräste men till slut tystade han den och efter ett långt och triumferande tal lyfte han upp den gråtande och rädda blomman mot skyn.

Publiken drog efter andan och den reaktion pojken önskat uteblev. Ingen hurrade till hans favör, ingen klappade och tjöt av glädje, inte ens ett leende bjöds han på. Det tysta täcket som la sig över folksamlingen kvävde hans upprymdhet. Han satte sig med hängande huvud på kanten av brunnen och tittade ner på sitt byte som sneglade nyfiket upp mot honom. Han strök försiktigt dess klocka och skakade sedan uppgivet på huvudet.

Några bybor började viska och tassla och snart var hela byn involverad i hemlighetsmakeriet, alla utom pojken och hans blomma. En sten kom vinande i luften och träffade pojkens arm. En annan missade hans huvud med en knapp centimeter. Pojken höll försiktigt runt den lilla för att skydda den medan han själv tog emot stenarna. Anfallet upphörde först när den kloka ställde sig på muren och lugnade massan.

-Det pojken har gjort ska inte ses förbi. Han ska straffas. Och vad det än är han har med sig ska inte längre finnas till. Detta lovar jag er men det ska inte ske på detta sätt. Vi är inte barbarer utan civiliserade människor som lever i ett städat och harmoniskt samhälle. Vi ska sköta detta som vi alltid gjort. Stenkastning överlåter vi till andra lägre stående folkslag. Prygel och hängning är vår metod. Leve samhällsordningen!

-Leve civilisationen!

Husen sträckte på sina kroppar och skapade långa skuggor över torget. Det knakade i deras fogar och marken började sakta skaka. Pojken drog sin vän lite närmare medan de två tittade skräckslaget på husen när de närmade sig dem. De blodtörstiga döda tingen ställde sig så de bildade en lång kall korridor genom staden och längst bort stod en väldig stenbyggnad och väntade. Dess trånande andedräkt fyllde pojkens mun med blodsmak. Dörrar föste och puttade på de två syndarna till dess att de var ända framme vid det glupska gapet som slukade dem förnöjt.

Den fuktiga och spöklika jordkällaren som de hamnat i var deras sista anhalt innan bestraffningen skulle utdelas redan dagen efter. Pojkens tårar formade en sjö på golvet som blomman doppade sina torra fötter i. Den log och snart sprattlade den som en lekfull ankunge. Pojken fortsatte att gråta och snart nådde tårarna honom upp till midjan. De två simmade runt och skvätte vatten på varandra som om de inte hade ett enda bekymmer i världen. Vakterna utanför förbryllades utav skrattet men rädslan för det okända lät dörren förbli stängd.

När nästa dag besökte de två, släpade byborna ut dem till torget där en liten snara åtrått väntade på sin älskare. Pojken bands upp mot ett träkors där han pryglades långt efter att han svimmat av smärtan. När han vaknade upp såg han den lilla blå klockan dinglade en sista gång.

-Låt oss se det här som en läxa. Pojkens sårade rygg är en symbol för det otrygga som inkräktat våra liv. Varje gång ni möter honom, låt er påminnas om det som kunde ha hänt oss om vi inte hade ingripit och försvarat vår civilisation. Leve civilisationen!
-Leve samhällsordningen!

***
I sin hand låg den oskuldfulla blå. När de första groddarna stack upp sina huvud vinkade han dem till sig. De såg vad han bar och med trattkantarellerna i spetsen närmade de sig honom försiktigt. En diplomatisk vallmo ställde sig framför honom och kikade ledsamt ner på den döda kroppen. Han tittade sedan på pojken som inte förmådde att säga något. Vallmon lyfte sitt bladverk och signalerade till kantarellerna. De reste sina huvud och brölade en melankolisk fanfar. Skogen växte upp och hängde snart över pojken och hans vän men denna gång var han inte rädd. Rädslan låg i byn och vaktade dess befolkning. Han skulle aldrig återvända dit igen.

Hela natten sörjde skogen den lilla klockan. Innan solen steg slätade pojken till jorden på graven sedan vinkade han ner en björk som välvilligt böjde sig över honom. Han tog tag i en gren och när solens strålar träffade skogens gröna man band han grenen runt sin hals och följde med ner i jorden.

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola.

Av Bettina Jagorstrand 08 aug 2002 13:33