Sossarna sviker arbetarklassen

Bland det mest ödesdigra som har inträffat hos den svenska och europeiska socialdemokratin under senare decennier, är att man fullständigt har underlåtit att göra en modern klassanalys. På många håll har man svalt tesen att vi nu gått in i en ny tid där man kan avfärda kollektiva motsättningar som föråldrade.

Men jag hävdar att klassanalysen fortfarande är giltig, och mer nödvändig än på länge.

Jag menar att det är ganska lätt att visa att arbetarklassen idag utgör ca 55-60 av de förvärvsarbetande, och ännu fler av de arbetslösa. Jag definierar arbetarklass genom att ställa ett antal frågor: Vilken makt har du över kapitalet? Vilken makt har du över produktionsmedlen? Vilken makt har du över andras arbete? Vilken makt har du över ditt eget arbete? Ju mindre makt du har i dessa avseenden ju närmare ligger du gruppen arbetarklass. Mycket ungefärligt kommer jag fram till att ca 55-60 procent av befolkningen hör till arbetarklassen, såsom jag definierar den.

Men arbetarklassen är inte enbart längre en industriarbetarklass, som förr i tiden. Arbetarklassen omfattar stora delar av tjänstesektorn och består idag definitivt av en större andel kvinnor än män. Arbetarklassen har, kan man säga, blivit kvinnlig.

Och det här är viktigt. Därför att om man inte urskiljer en sådan arbetarklass - då ser man inte längre de fundamentala maktrelationerna i samhället. Istället faller man offer för verkligt ytliga ideologiska krumbukter. Jag menar nu inte att klasskamp är allting i politiken, verkligen inte, men det måste finnas en maktanalys som utgår från klassdimensionen.

Jag ska ge sex exempel på vad klassperspektivet kan få för konsekvenser för det politiska tänkandet:

1 För det första kommer man med hjälp av klassbegreppet bort från den oerhört statiska och vanmaktsframkallande samhällsbild där man talar om fattiga, marginaliserade, svaga grupper, tvåtredjedelssamhälle eller underklass. Man återinför istället ett dynamiskt konfliktperspektiv på alla frågor. Fattiga och underklass handlar inte - men det gör arbetarklassen. Det är därför som ordet närapå opererats bort ur den politiska och mediala debatten: Vi har idag ett samhälle som anses bestå av överklass, medelklass och underklass. I den treenigheten går den radikala jämlikhetstanken under - och föds istället filantropin, välgörenheten. Allehanda socialliberaler föredrar att tycka synd om invandrare och lågavlönade, för tagna som enskilda "minoriteter" förmår de inte utgöra något hot mot den rådande ojämlikheten. Det mesta inte allt av det som idag betraktas som "etniskt" förtryck är vanligt gammalt klassförtryck. Genom klassbegreppet ser man de gemensamma intressena hos en arbetslös invandrare i en förort och en lågavlönad kommunalanställd i en bruksort.

2 För det andra är begrepp som klass och arbetarklass fullkomligt nödvändiga för att se klart på frågor om den ekonomiska demokratin, som ju fått en ny aktualitet genom frågan om pensionskapitalet. Den enskilde löntagaren kan som enskild inte utöva någon makt med sitt pensionssparande - det går bara som kollektiv. Den insikten är idag fundamental.

3 För det tredje: klassbegreppet kastar ljus över konkreta välfärdsdiskussioner, till exempel den som handlar om brukarinflytande. I ett klasspersktiv inser man att ett radikalt ökat brukarinflytande på dagis eller skola riskerar att medföra ökad makt för enskilda välutbildade ur medelklassen. I tio, femton år har man diskuterat brukarinflytande - under samma tid har debatten om arbetsplatsdemokrati försvunnit, det vill säga frågan om de offentliganställdas makt över arbetsorganison och liknande. Det är ingen slump.

4 För det fjärde: En renässans för klassanalysen innebär att feminismen kan vitaliseras. Arbetarklassen är numera i hög grad så att säga kvinnlig. Ökad klasskamp innebär att kvinnors makt stärks.

5 För det femte: Klassperspktivet sätter fokus på fackföreningarnas enorma roll för det politiska livet. Det är ju helt enkelt i fackföreningarna som större delen av arbetarklassen finns. I decennier har LO varit en reservoir varifrån folk med arbetarbakgrund pumpats in i politiken. Idag verkar det där flödet närapå ha upphört. Svensk arbetarrörelse torde ha alla skäl att lyssna till en självkritisk Ken Douglas, ordförande för Nya Zeeländska CTU, och vad han har att säga om den utveckling som bäddade för systemskiftet i Nya Zeeland. Han säger så här om det nya zeeländska Labourpartiet att allt färre arbetare blev aktiva medlemmar och tomrummet efter dem fylldes av medelklass och affärsintressen. Labour förklarade att klasskampen var slut, att det inte fanns några klasser på Nya Zeeland och att partiets mål var att bli ett mittenparti.

6 För det sjätte: miljöfrågorna är inte klassneutrala. En höginkomsttagare förbrukar - har någon räknat ut - i genomsnitt sex gånger mer energi än en låginkomsttagare. Den miljöpolitik som också förstår klassdimensionen har långt större utsikter att bli framgångsrik.

Klassbegreppet är ett av de främsta verktygen för en verklig systemkritik - som ytterst handlar om att förstå och kritisera det kapitalistiska produktionssättet. Klassperspektivet kan kasta ett ganska hårt ljus över välfärdsreformismens ansträngningar att utjämna skillnader. Nyligen läste jag en studie om dödlighet. Där visade det sig att trots alla år av utjämningsförsök, välfärdsreformer och hälsopolitiska åtgärder så har de relativa skillnaderna i dödlighet förblivit ganska exakt desamma: Arbetare har ungefär 40 procent högre dödlighetsrisk än tjänstemän. Och det är samma sak i hela Europa - oavsett vilket slags välfärdssystem man har. Folkhälsan har i Sverige lyfts för alla, alla har fått litet bättre hälsa - men klasskillnaderna består. Jag tror då att det resoluta klassperspektivet kan visa oss var gränserna för reformismen går.

Av Göran Greider 07 aug 2002 17:04