Fjärde brevet

Jag är tillbaka igen, har varit hemma några dagar men utan någon större lust att skriva till dej. Jag antar att du med viss tristess läste innehållet i mitt förra brev, jag bara kände att du behövde något som varade. Jag har rakat av mej håret, går omkring på stadens gator och är livrädd för att folk skall tro att jag är rasist. Det är trist att en samling stollar och dårar har stulit en av de allra manligaste frisyrerna, men jag skall ta tillbaka den, den rakade skallen skall åter bli humanistens huvudbonad, den Gandhiska missionen fortsätter i Växjö. För att undkomma en del av problemen har jag köpt en Bob Marley t-shirt, jag menar så att människor omkring mej förstår - han är inte rasist - han bär en Bob Marley tröja, en tröja som dessvärre förr eller senare kommer att behöva tvättas. Vad skall jag gör så, jag tror jag stannar inne, det är ju ändå där jag trivs som bäst. Med mitt kaffe, min dator, mina böcker, mina glasögon och min numera rakade skalle, humanistens skalle.

Jag har tillfälligt släppt det postmoderna, det tråkade ut mej, för visst är det väl så att så fort någonting påstås i det postmodernas namn så upphäver det postmodernismen i sig. Det är när postmodernismen klär sig i förnuftets skrud och till alternativt förfogande den måste ifrågasättas eftersom den i denna form, med nödvändighet avskaffar sig själv. Egentligen så enkelt och självklart men ändå så dolt och nästan oåtkomligt bakom dess egen relativitet. Den postmoderne hamnar förr eller senare i skuggboxning med sina egna teser, för dessa uttrycker han, tro mej, ofta lyckligt omedveten om den logiska konsekvens de innebär. För vem är den eller de som med så kriminell exakthet pekat på det precisa i sina egna utsagor. Den postmoderne pekar på upplysningsmännen och positivister, det skall erkännas i det senare fallet har han en poäng men vi talar då om en synnerligen kort tidsperiod. I fallet upplysningen blir han bara sorglig, dess apologeter hävdade aldrig den exakthet han skuldlägger dem för, de eftersträvade den men hävdade den aldrig. Slåss han då mot metafysikens förkunnare, vilkas teser bemöts bättre med metoder som åtminstone försöker påvisa logik snarare än de metoder som givit upp dessa försök, likt de metafysiska, som förvisso aldrig eftersträvat dem utan bara lämnat dem därhän. Under ytan och det komplexa vilar intet annat än kritik som formulerats av ivriga intellektuella i århundraden. Och kritiken, alltid nödvändig och relevant men aldrig menad att utgöra självständigt forskningsparadigm. Jag skall avsluta med att citera en riktigt dammig postmodern profet, och jag ber dej att dra dina egna slutsatser:

"..bron förbinder två punkter genom att introducera en kommunikationsanordning som ogiltigförklarar de villkor - exempelvis strömmande vatten - vilka tidigare skilt punkterna åt."

Ulf Eriksson, nu förstår jag, ingen kan öppna världen så som den ständigt nervöse, rädde och bakom ord onanerande skriftställaren. Citatet ifråga är för övrigt stulet från en passage i Erik Wijks "bunta ihop och slå ihjäl dom", detta eftersom jag har så extremt stor motvilja att öppna Ulf Erikssons "rum för läsande". Jag rekommenderar dej för övrigt att läsa Erik Wijks avrättningar men läs först Eriksson själv och dra dina egna slutsatser.

Jag hoppas att du fortfarande kan lägga ihop ett plus ett, annars kommer du aldrig att förstå det här brevet. Därför säger jag till dej nu att när vi kritiserar andra är det oss själva vi kritiserar. När vi vräker dynga över Ulf Eriksson är det oss själva vi avslöjar, igen - när vi kritiserar så kritiserar vi oss själva. Enkel matematik med postmodern touche. Allt är spekulation, allt är metafysik, inget är kritik, bara individuellt hävdelsebehov. Vi upphäver oss själva hela tiden, i vartenda andetag, det är därför vi är människor, vi ser oss själva så som vi inte vill att någon annan skall se oss. Vi skall kritisera Ulf Eriksson, men bara för att bevara oss själva, och vi skall ta till oss vartenda ord han skriver eftersom han lär oss något nytt, förmerar oss, utvecklar oss och besegrar oss, på samma sätt som vi med det enklaste kritiska ifrågasättande besegrar honom.

Jag vill berätta för dej om kärlek. Jo, jag har upplevt den, den har verkligen rivit i mitt inre. Har du tänkt på detta enkla, att den ständigt sedda i mindre grad kräver det uppoffrandets och tillgänglighetens existens av medmänniskan som den sällan sedda gör. Vi behöver inte bli älskade säger jag, vi behöver bara bli sedda. Och kärleken, i sina perversa svek, vem behöver den, blott ett substitut och surrogat för den önskan efter ögon som på avstånd betraktar. I stället tar vi del av det ständiga uppslitandets diktat, det är alltid där vi hamnar, i en hög av självförakt, du vet vad det är vi gör då, vi börjar kritisera den andre. Kritiken är vårt sätt att resa oss då kärleken slagit undan våra ben. Du är som jag, vi är ständigt sedda och alltid betraktade och därför, aldrig på allvar tillgängliga för kritiken. Bara den förlorade kärlekens konsekvenser leder till den audiella och sinnliga möjligheten att införliva fördömandets förlorade och menlösa lydelser i sitt inre. Varför skall vi som är sedda bära den osynlige och förlorades mödor.

Du måste tänka politik kamrat, annars är mitt brev meningslöst. Mina korta resa i det postmoderna slutar här, jag har inte ens trängt igenom skalet innan jag ger upp. Eftersom vi är människor du och jag så ger vi alltid upp innan vi omfamnat helheten, bara så kan vi förbli människor, bara med den insikten kan vi ta oss vidare. Jag säger därför till dej, ge upp, gå vidare och förbli människa.

Av Mattias Alsander 05 aug 2002 12:15