En annan värld

Det var sommar, och det var ett år sedan. Jag satt på altanen på landet hos mina föräldrar och hulkade. Min studentexamen låg ungefär två månader tillbaks och vilsenheten skavde. Jag var inte bara värdelös, jag var arbetslös också. Mamma visste att det inte fanns mycket att göra åt det förstnämnda, men fast besluten att åtgärda det sistnämnda satte hon sig med en telefonkatalog i knät och började ringa runt.

Det var så jag fick min första kontakt med äldrevården. Åldrandet som process är, nuförtiden, skickligt undangömd. Den hör inte riktigt hemma i det offentliga rummet, men utspelar sig likförbaskat i det fördolda, där den följer sina egna regler, för åldrandet är inget som låter sig tämjas.

Så öppnade sig en helt ny värld för mig. Det var en värld av blöjor och inkontinens, lomhördhet och flaskbottenglasögon, dosetter och avföringslistor litet a för lite bajs, stort a för mycket bajs, och glöm för all del inte att fylla i när vederbörande har bajsat. Några dagars avlåtenhet att fylla i ger syster, vid en snabb titt på listan, ett intryck av förstoppning och resulterar i en ordination av laxermedel. Vad det i sin tur resulterar i... tja, det känns onödigt att förklara.

Det var en värld av klapprande löständer och pipande hörapparater, av puckelryggar och svullna ben i stödstrumpor, av takliftar och duschstolar, av demens och glömska. Det var en värld där nuet stod stilla och upprepade sig i ett och där det i stället var det förgångna som var dynamiskt och levande.

Det var en värld av rullstolar och rollatorer, av försvagade ben som skakar under en tärd kropps tyngd, av fläckig och rynkig hud och om den allt slappare vävnaden under den. Men framförallt består den världen av de som befolkar den - de gamla.

De gamla, som varit med om så mycket. De gamla, som hunnit uppleva så mycket, att det inte finns plats för mer nu. Deras liv var på väg att avslutas. De gamla, som hunnit vara barn, ungdomar, vuxna, medelålders, pensionärer och slutligen gamla. Som har haft familj, kanske. Som har arbetat och uträttat saker, som har haft intressen och hobbies, som har samlat erfarenheter. De har varit med om allt det där som jag tycker mig uppleva för första gången. De kanske har hanterat saker som än så länge bara får mig att sprattla som en fisk på kroken.

De har varit med, och åldern, som har gett dem allt det där, har börjat att ta ifrån dem det. Ibland skäms jag över livet och hur det beter sig mot oss, när jag, en okunnig liten flicksnärta, står och borstar någon åldrings tänder.

Av caroline bjurstedt 04 aug 2002 12:31