Partisanerna anfaller

Där stred rebeller från Balkan tappert mot nazisterna och höjde sina vinflaskor på kvällen mellan sprängandet av dammar och broar.

På klubbens egen hemsida så uppvisar man dock stolt en annan bild att associera ordet till. Den av en storklubb.
Stillebenbilder av välpolerade sammanträdesrum, leende värdinnor, svartvita bilder på högglansdagar med killar i stora vita shorts och en trofésamling man slutar läsa efter femte bucklan. Allt som fattas är att Ken Bates kommer in och skakar hand på en bild.

Bara en vanlig sydeuropeisk klubb? Nej, låt oss genomskåda vykortspropagandan lite.

Det råder inget som helst tvivel om att klubben har ambitioner att inte stanna i skuggan av röda stjärnan. Röda Stjärnans framgångar och seger i Europacupen la en hel stomme för dels det jugoslaviska landslag som floppade lite i VM -90 och fick packa upp väskorna innan EM -92. Vem har inte mött en trevlig Jugge och bara smekande viskat "Savicevic" för att få honom att börja gråta, bjuda på ett stort glas lutomer, plocka fram den där lagbilden från 90 och utbrista som Stojan i Rally: "Jugoslavisk fotboll är den bästa i hela världen"

Så är det inte längre.

Den 14:e oktober 2000 så spelade Partizan ett bortaderby mot Röda Stjärnan där man ledde när fans stormade
planen fem minuter från slutsignal. Förbundet klubbade igenom omspel och Nenad Bjekovic fick spelet. Bjekovic som är klubbdirektör krävde att de antingen skulle få en poäng för oavgjort eller så hotade man med att lämna den jugoslaviska ligan! Ett personligt ingrepp från premiärministern Zoran Djindjic gjorde att dock bägge parter övertalades till ett omspel! Överför gärna detta ministerstyre till ett derby mellan AIK och oss varpå Bodström...

Året efter vann man derbyt och en lång era hade blivit längre: Partizan är laget i Belgrad och man är laget i Jugoslavien.

Det är dock inte bara Direktörn som visar klubbkärlek utöver det vanliga: nyligen avnjöt Partizans coach Ljubisa Tumbakovic en måltid på Partizan Hotel vid Mount Tara då servitören serverade en cappuccino med en röd sked. Ljubisa höjer då sin näve ner i bordet och skickar kaffe, kopp och sked i omloppsbana. Ljubisa ryter "Jag tycker inte om rött!Inte ens med kaffet".

Förklaringen till Partizans framgångar går i delvis i två förklaringar och bägge är ekonomiska. Dels genom att plocka fram de stora talangerna. Dels för att man visat bra affärssinne när talangerna säljs: 1994 så sålde man Savo Milosevic till Villa och Predrag Mijatovic flyttade till Valencia för stora summor.

Röda Stjärnan svarade med att sälja Alexander "Älgen" Vlahovic till oss för en gengastaxi och ett par tusenlappar.

Visserligen sålde Röda Stjärnan Alexander Kovacevic till Sheffield W 1995 men en överblick på alla transfers under nittiotalet visar en högre aktivitet och en högre omsättning från partisanerna. Mateja Kezmans transfer på £10M till PSV för några år sedan var nytt jugoslaviskt rekord. Detta är ett tecken på att man satsar och vill framåt. Transfers är en inkomstkälla. Champions Leauge en annan. Här och i andra europeiska turneringar har det dock inte gått lika bra som i ligan.

Man vann den jugoslaviska ligan i år med 15 poängs marginal före rivalen C Zeveda och fick då revansch den snöpliga två och fyra poängs marginalerna som gjorde gjorde C Zeveda till vinnare de två åren innan. Formstyrkan återfinns inte i Europa: Förra året i september så nickade backen Branimir Bajic in vinstmålet på Lothar Matteus tröskgäng Rapid Vienna i den första UEFA matchen. Sju dagar senare var ordnüngen återställd och kompositörerna Roman Wallner, Taument och Wagner komponerade en 5-1 seger och Partizans senaste europaäventyr var över. Vad man emellertid bör ha i åtanke är att Partizan har ett fint Europeiskt ögonblick. 1966 besegrades Nantes efter hemma och borta med totalt 4-2, Werder Bremen med 3-1, Sparta Prag 6-4, och Manchester United med 2-1. I finalen mötte man Real Madrid. I den 55:e minuten så tog Vasovic ledningen med ett vackert 1-0 men Amancia och viss Serena gjorde varsitt och pokalen var åter i Madrid.

Den spelare vi absolut måste se upp med är Vladimir Ivic 17. Säsongerna 1999-2001 så gjorde han 74 matcher och 43 mål. Nu skall man med Bogic bravader i färskt minne komma i håg att detta kanske inte betyder så mycket men han har vädrats i landslaget ofta och är en bra framspelare. Dock inte tillräckligt: Han redan hotat med bojkott av landslaget och bråkar friskt om uttagningarna.

Annan gul tejp bör lindas runt dojorna på:

Damir Cakar 11 - En veteran som skjuter luriga frisparkar och kan spela bra när det verkligen gäller.

Igor Dulaj 4 - Deffensiv mittfältare som även spelat högerback och som vädrats i landslaget. T Linderoth typ.

Velkjo Panunovic ? - Kommer denne mittfältare loss från Athelitico Madrids lönekäbbel i tid så har man en förstärkning som har internationell rutin. Har spelati Marbella och Mallorca innan det och kan det mesta.

Sasa Ilic 22 - Anfallare/mittfältare och tillika kapten som har ett lika vackert målprotokoll som Vladimir Ivic. Vald till Jugoslaviska ligan bäste spelare 2000. Inte att förväxlas med Charltons målvakt med samma namn.

Fansen! - De kallas Grobar! Bara en sådan sak. Killarna har nog aldrig sett en pajashatt och kiltar skulle dom nog inte bära. De är nog inga huliganer för den delen heller men motivationen är det inget fel på och dom äter sina vitaminer i den delen av stan. När Partizan vann ligan i våras efter en match mot Obilic och stormade in på planen så slet de av kläder och smycken på motståndarlaget så Markstedt får försöka dölja alla skruvar och plåtar i nacken när bortamötet kommer! Rivaliteten i Belgrad är inte heller att förakta. Röda Stjärnans fans besvikelse över denna nya rangordning visste dock inga gränser: den 22:a mars stormade fansen en träning, slog sönder bilar och avbröt i bästa Sjirinovski-stil en presskonferens. Milenko Acimovic, Branko Boskovic och Mihajlo Pjanovic fick efter träningsincidenten föras till sjukhus. Det räcker dock inte för att beskriva stämmingen: Bland annat pågår det i Belgrad ett ilsket bråk - som inte direkt förs med versaler i gästböcker eller upprörda insändare till Bajenland - om vilken klacks supportrar och klubb som hjälpte till mest vid revolutionen 2000 när Slobodan störtades!

Lite kort om klubben:

Klubben grundades 1945. Man spelar i svart/vitt. De har en arena som tar 33 000 och som kommer att få infällbart tak. Bäste målskytt är Stjepan Bobek som målat 403 stycken på 468 matcher. Momcilo Vukotic tog rekordet i matcher då han tog en Partizan tröja 752 gånger. Man har ett tillsynes fungerande ungdomsprogram.

SHQ:s slutsats:

De bästa spelarna i Jugoslavisk fotboll spelar inte i Jugoslavien men det här är inga duvungar! Låter vi dom komma in i någon form av rytm och takt kommer det bli åka av. Till skillnad från tidigare så har man inte sålt sina bästa spelare utan förlängt kontrakten och även spätt på med mer kvalitetsspelare. De respekterar de balkanska traditionerna och kan kontra med blixtrande passningsspel.
Får vi ett tidigt mål så hänger dom nog med huvuden men det kommer behövas mer.

Zilina från Slovakien hade nog inte varit roligare men lättare.

Med grova paraleller så är Partizan Belgrads Bajen. Dom har länge stått i skuggan av en storebror, de har lite europeisk historia, och de satsar hårt och planen lyder att det vill ut i Europa.

Låt oss sätta stopp för dom planerna!

***********

Artikeln publicerades i kortad form i det matchprogram som utkom i samband med Champions Leauge matchen mot Partizan Belgrad.

Av Stefan Holmqvist - SHQ 01 aug 2002 09:24