Den lata invandraren

Genom omfattande forskning visade han att utbildningsmeriter används av arbetsgivare som ett slags informell garanti för att den som anställs klarar av sitt arbete. Arbetssökandens utbildning behövs för det arbete han eller hon skall utföra. Men arbetsgivaren fäster också vikt vid utbildningen eftersom en akademisk utbildning tyder på studievilja, vilket är ett tecken på ambition och intelligens. Vilken erfarenhet som arbetssökande har spelar kanske ingen roll. Det väsentliga är att hans eller hennes chanser att lyckas i sitt nya arbete ofta kan förutspås utifrån önskemål och viljan att lära sig, kom Spence fram till.

Tyder en svensk universitetsexamen inte på att en akademiker med utländsk bakgrund kan det svenska språket? Om vi besvarar frågan jakande - vad annars? Undervisningen sker i de flesta fall på svenska - är det inte rimligt då att säga att studievilja och önskemål att lära sig funnits? Så varför sållas vi invandrare bort vid rekryteringen? Varför kallas vi inte till anställningsintervjun? Varför duger inte vår examen? Varför är vår brytning ett tecken på låg intelligensnivå och inkompetens?

Jag var på en anställningsintervju på en advokatbyrå som hade svensk och internationell processrätt och affärsjuridik som specialiteter. Advokaten läste igenom min uppsats - jag tar alltid med mig min uppsats eftersom jag som invandrare förutsätts inte kunna skriva svenska på ett begripligt sätt. Efter en halvtimmes samtal sa advokaten: "Du pratar och skriver bra men... men... din brytning... du har en brytning. Inte oss emot men våra klienter kommer inte att acceptera den." Hans klienter hade affärspartners från Spanien, Frankrike, Portugal, länder där man inte har engelska som modersmål. Att de pratade engelska med brytning ansågs inte utgöra ett hinder i affärsverksamheten. Men min brytning var störande.

Så fort en invandrare skriver om etnisk diskriminering på arbetsmarknaden höjs röster om att om man inte trivs här och om man är missnöjd så får man packa sin väska och ge sig iväg: Go Home!

Ombudsmannainstitutionen är känd som en svensk fenomen. Många länder har efterhand tagit efter denna svenska ombudsmannamodell. I en del länder använder man ordet ombudsman, det översätts inte. Från olika länder kommer delegationer hit för att på plats studera hur det hela fungerar. Justitieombudsmannen, JO, är ett kontrollorgan över den offentliga makten som skall se till att människor inte kränks vid dess utövande. JO har till uppgift att ha tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet följer lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Annras är risken stor att den enskildes rättigheter åsidosätts, vilket är oacceptabelt i en rättsstat. Varför sa man inte till eldsjälar bakom ombudsmannainstitutionen grundad redan år 1809 att om man är missnöjd med att det finns ämbetsmän som följer lagar efter sitt tyckande så får man packa sin väska och ge sig iväg? Varför invände man inte mot att det var likadant för alla undersåtar och därför får man finna sig i?

Min känsla är att vi invandrare förlorar rätten att behandlas som alla andra i och med att vi sätter vår fot här. Hade vi stannat i våra exotiska och avlägsna hemländer hade vi sett mer intresse och engagemang.

Tänk följande scenario: antag att en kurdisk jurist, bosatt i Turkiet, söker jobb på en turkisk myndighet motsvarande DO. Det blir inget jobb. Frågan varför han inte ens kallades till intervjun besvaras med att han saknat arbetslivserfarenhet. Sökanden anser att DO - om någon - borde ha insett att avsaknad av arbetslivserfarenhet berott på att han inte får något arbete vilket i sin tur beror på hans etniska bakgrund. Om han vänder sig till en svensk människorättsorganisation eller en svensk tidning eller svenska UD blir detta föremål för ramaskri och stora rubriker: Turkiet uppfyller inte EU:s krav.

Antag vidare att en annan kurd, bosatt här, och med svensk juristexamen, söker jobb på svenska DO, att händelseförloppet är detsamma samt att vår sökande vill uppmärksamma fallet. Då höjer man på ögonbrynet och säger att man i Sverige är emot positiv särbehandling - punkt slut.

Mickael Spence tog emot sitt pris i Stockholm ovetande om att i värdlandet fäster de flesta arbetsgivare vikt vid en helt annan faktor; nämligen arbetssökandens etniska bakgrund.

Fick fel person priset, tror ni?

Av Farzaneh Dehdari 30 jul 2002 14:53