Brev till en kamrat

Jag skriver till dej igen, mest för att jag behöver det, men även för att jag vet att du ibland läser mina brev. Det var åter en lång och sömnlös natt, orolig för att inte kunna somna, ja du vet vad jag menar.

Jag tänkte på, att jag är fascinerad av ensamma män som i sin ensamhet skapar. Det spelar ingen roll vad de skapar. Bara det är dom sitter där, avskiljda från världen, pratar med få eller ingen och låter dagarna gå. Egentligen borde jag vara fascinerad av både dej och mej, vi är bägge ensamma män, vi har bägge valt att vara ensamma män för jag antar att det även i ditt fall är ett val, men jag är inte särskilt fascinerad, det ligger för nära på något sätt, det är för mycket kropp för att det skall bli fascinerande.

Jag skrev om en poet från Lima igår, som ville göra sig fri från den, vad jag antar, nationalistiska spanska litteraturen, han ville att den inhemska litteraturen skulle stå fri, modernismo - sa han, eller skrev, eller skrek. Jag skrev också kort om Toynbee, engelsmannen.

"De västerländska samhällena blir omoderna så snart de lyckas skapa en bourgeoisie som är både tillräckligt talrik och tillräckligt kompetent för att bli det dominerande elementet i samhället."

Toynbee såg två utvecklingstendenser i den postmoderna epoken, dels framväxten av en industriarbetarklass i väst, och dels försöket från en rad intelligentior utanför väst i jakt på att behärska modernitetens! hemligheter, och vända dem mot väst. "Den västerländska civilisationen blir universell men kan bara ge ett löfte - allas undergång", säger Toynbee.

Det som var modernt, modernismo, för Rubén Dariós och en kulturell självständighets förklaring blev för Toynbee framväxten av den moderna västerländska civilisationen, med generellt sett inbyggd kulturell likriktning, nationalism och industrislaveri. Under begreppet modernism frigjorde sig väst från den fattigmansby men kulturellt rika kontinent den var till civilisationens krona med tysk idealism som riktmärke.

Jag vet, det ovanstående är bara ord, osammanhängande, tendensiöst, pretentiöst och allmänt. Men det gör inget säger jag, och jag vet att du håller med. Jag tror allting handlar om att aldrig sluta försöka. Titta på Toynbee, lyssna till allt det han slänger ur sig, han bryr sig inte så mycket om empiri, logik eller förnuft - karln är ju för fan postmodern själv, åtminstone i ordets moderna betydelse, vem som myntade det kommer jag till. Jo, visst är Toynbee postmodern själ. En man som uppnått en viss ställning kan kosta på sig att vara pretentiös, komma med profetior. Detta gäller även moderna akademiker, tillexempel vår älskade Fukuyama.

De västerländska samhällena blir alltså omoderna när bourgeoisien blir för stark. Jag tänkte att vi skulle uppehålla oss runt den utsagan en stund. Vad menar karln? Jag slog föresten på Toynbee i filosofilexikonet, där är inte ens en fotnot. Men så slår jag i NE, och där är han minsann. Arnold J. Toynbee, J står för Joseph. Han inspirerades tydligen av Oswald Spenglers "västerlandets undergång" ännu en ovetande postmodernist. Den lagbundenhet! han sa sig hittat var småstater, konkurrens mellan småstater och såsmåningom ett slutskede av universalkaraktär där undergången sker genom ineffektivitet och interna strider, yttre utmaningar och oförmågan att möta dessa, "challange and response". Återigen, en utväxt från det tyska 1890-talet. Civilisationspessimism. På sätt och vis bär Fukuyama på arvet av såna som Spengler, Toynebee och Stuart Chamberlain, historiens slut kan inte tolkas som så mycket annat än en form, dold sådan, av pessimism. Kanske snarare utvecklingspessimism förvisso.

När bourgeoisien blir för stark alltså, det var det vi skulle avhandla. När blir bourgeoisien för stark? När den tar över parlamentet? När den liberaliserar samhället? När den styr kapitalmarknaderna? När blir den för stark? Toynbee har säkert svaren, sina svar, i sin bok som jag tyvärr inte har tillgång till just nu. Jag måste med andra ord gissa, eller som en ingenjör eller besserwisser hade sagt, behandla informationen intellektuellt, vara logisk och komma med en utsaga. Toynbee menar, skriver Anderson lite längre fram att det moderna när det blir omodernt inte nödvändigtvis är det samma som att det blir postmodernt. Omodernt blir samhället när bourgeoisien blir för talrik och kompetent, men i det postmoderna tillståndet, menar Toynbee kan inte denna klass hålla sig vid makten. Vi kan bara anta, men det gjorde inte Toynbee då, att samhället fortfarande, med Toynbees glasögon, är modernt och inte postmodernt. Utsagan beror förvisso på vilken slags maktanalys man gör. Eller menar Toynbee att postmoderna tillstånd bara är korta passager i det moderna/omoderna, han kallade ju första världskriget det första postmoderna kriget. Jag tror att det är just den typen av "flytande" som gör akademikerna före andra världskriget så svåra, osammanhängande och i många fall, i alla sina profetior, eller kanske tack var dem, flata. Jag skiter i Toynbee utan att ha läst honom, berätta sedan för mej vilken idioten är, om du nu svarar. Nej jag skiter inte i Toynbee, han finns kvar där och jag återkommer kanske till honom senare. Jag borde ju, med tanke på dessa brevens utformning se min like i Toynbee.

Jag ägnar mej mycket åt vad du förmodligen skulle kalla pubertalt gymnasiegrubbel, eller trivialt kvasitänkande. Jag tänkte idag på det enkla att jag på sommaren ser fram mot vintern och på vintern mot sommaren. Det anstår mej egentligen inte att ge dej svaret eftersom du redan vet det. Men sedan tänker jag i nästa led kanske är det inte så, det jag tar som självklart svar på en sådan fråga kanske är rakt upp och ner fel. När jag skriver det här, en julikväll fast dom flesta skulle säga natt, med fönstret vidöppet så ser jag inte fram mot vintern överhuvudtaget och detta är vad jag tar så självklart i detta ledet så använd gärna föregående för att analysera även denna mening, tvärtom kanske. Jag kan aldrig veta vad jag innerst inne vill eller tänker, hur skall jag veta att dessa tankar överhuvudtaget är åtkomliga. De bara ligger och väser, vägrar visa sig för oss eftersom dom kan berätta för oss om sanningen angående vilka vi egentligen är, och dom vet att vi inte vill veta för det skulle skapa ett kaos för oss, de ligger bara där och väser istället. Ibland ploppar någon upp av misstag och vi tar ett steg framåt i utvecklingen men på bekostnad av ett steg närmare det som inte anses normalt. För några korta sekunder ser vi oss som vi är. En bunt substanser och energi som i just denna mängd, denna omfattning, denna struktur konstituerar det tillfälliga jaget. Så sväljer vi, rubbar balansen en aning, några celler dör, energin måste omstrukturera och på bara några sekunder är vi ett helt annat jag.

Jag säger nu att det mesta som händer går inte att säga någonting om, kan jag leva med det ställningstagandet när vardagen kryper på, förmodligen inte, med det är också ett ställningstagande. Det är ett ställningstagande att inte säga något. Jag säger nu att alla tar ställning på ett eller annat sätt, därtill är vi tvungna. Toynbee ville faktiskt beskriva det tjugonde århundradet som postmodernt.

Jag lämnar Toynbee, tillfälligt i alla fall. Istället går jag vidare till Charles Olson, vad namnet antyder förmodligen med svenska rötter någonstans, men det är i sammanhanget oviktigt, dessutom är det ett mystiskt kryptonationalistiskt påpekande som jag på något sätt, tror att jag ångrar. Att jag överhuvudtaget reflekterar över nationer år 2002 skulle väl för Toynbee vara en anomali. Charles Olson, bland mycket annat blue mountain poet och rektor för colleget i fråga, mest känd för allmänheten förmodligen genom essän "Kalla mig Ismael". Olson påpekade i ett brev till poeten Robert Creeley, också han blue mountain poet att det bakom den industriella revolutionen och de stora uppfinningarna fanns att skåda en postmodern värld.

"Min utväg är att jag betraktar nuet och inte det förflutna som prologen."

Sa Olson och kunde därigenom påpeka att alla misslyckande berodde på nybörjaranda och kalla dess barnsjukdomar. Om nu alltid är början har vi rätt att misslyckas säger jag, min utväg blir den samma, men återigen, konsekvenserna av den blir tveksam och svåra att leva med, men å andra sidan, om också i morgon är prolog, och i övermorgon likaså, isåfall slätas konsekvensen ut, jag slipper den. Postmodern.
Levandet i nuet är postmodernt, posthumanistiskt, posthistoriskt sa Olson och började skriva på ett stort epos vilket han kom att kalla "West", västerlandets historia. Olson var medlem i demokraterna, men röstad mot Trumans nominering 1948 med Hiroshima och Nagasaki på näthinnan. Han var antikollektivist påstår kännarna, men lyssna nu, det här är utomordentligt intressant.

"Människan som mål, inte människan som massa eller ekonomisk enhet, är det begravda fröet i alla formuleringar av kollektivt handlande som har sitt ursprung i Marx. ... Detta frö, inte dess taktik, som enbart tillförsäkrar dem röster eller statskupper, är hemligheten hos den makt och rätt som kollektivismen har över människors medvetande. Om detta frö ruttnar kommer kollektivismen att ruttna, så som den gjorde i nazismen."

Med andra ord, håll emancipationens flamma ständigt brinnande. Olson avslöjar att han är nyanserad, han kan skilja kollektivism från kollektivism, han är anti-kollektivist men inte anti-kollektivist. Han kan skilja gott från ont vi antar att kategorierna finns, han skiljer A från B och på samma sätt kan han också skilja A från A. Vi läser underförstått avståndstagandet från kollektivismen i form av Mccarthyismen och dess fascistiska perversioner och samtidigt läser vi vetskapen om nödvändigheten att leta under jorden, hitta fröet, och lyssna på vad det är fröet har att säga. Säger fröet att målet är människans frigörelse, kan det inte, vilken form taktiken och praktiken än tar, vara fel. Håll fröet vid liv broder. Jag återkommer.

I vänlighet,

Av Mattias Alsander 30 jul 2002 14:27