Brev till en kamrat

Från ett töcken

Jag bor här, i lägenheten utan gardiner. Ett fönster är alltid nedrullat, det är fönstret över sängen. Utanför mina fönster ligger vägen, och framtiden. Jag spenderar mina dagar här inne, hela tiden jagar jag kunskap. Jag vill veta allt om samhället, om ekonomin, om sociologin om kulturen och politiken. Ibland har jag ångest, jag vågar inte sätta mej med böckerna eftersom jag är rädd att det jag läser inte skall fastna, det är en rik mans rädsla.

Jag läser i Perry Andersons postmodernitetens ursprung och funderar kort på om man bör skilja postmodernitet från postmodernism. Anderson skriver hur ordet formulerades i de latinska länderna, de spansktalande, den storsinta väst-civilisationen till trots, formulerade och definierade, först begreppet modernitet sedan postmodernitet, eller postmodernismo, efter det moderna. Modernismo, modernitet formulerades redan på 1890-talet av Rubén Dariós, en poet från Lima, Peru. Modernismo som i den litterära kontexten stod för den sydamerikanska kulturella självständighetsförklaringen, en börja till frigörelse från den spanska litteraturens grepp runt den ordkonst som uttrycktes i Limas, Buenos Aires och Santiagos fattigkvarter. Det var överhetens litteratur man ville göra sig fri ifrån, den konservativa, kanske rent av reaktionära, i vilket fall alltid med doft av bränt krut och stänk av blod på gulnande papper.

Herrelandets ättlingar tycks alltid efter någon eller några generationer göra uppror mot gamla osynliga auktoriteter när de placeras och växer upp i nytt land, som om det fanns ett samband mellan geografi och kultur, ett imaginärt samband som blir verkligt när de egentliga sambanden döljs bakom just ordet kultur och de fenomen begreppet fylls med och omgärdas av. En kulturell diaspora, förtryck. Nya generationer behöver nya kulturer, de gamla ruttnas, vissnar dör, såvida de inte får konstgjord andning av männen och kvinnorna som behöver den då den tjänar deras syfte.

Jag skriver till dej för att jag är trött, nej - inte på livet, tack och lov, jag börjar precis älska livet igen. Det är en märklig känsla, som man har varit bortrest ett tag och kommer tillbaka. Spegeln har blivit lite äldre, det hjälper inte att byta ut den, åren tycks sitta i reflektionen, inte i glaset. Jag är bara trött, jag sover inte på nätterna och jag vägrar sova på förmiddagen. Jag går upp, blir rädd för mina böcker och försöker komma på nyttiga projekt som inte kräver något av mej. Dessa brev jag skriver till dej är ett av projekten. Jag vill skriva utan att tänka, utan att bry mej om hur jag formulerar mej, utan hänsyn till logik, kausalitet, vetenskapliga krav, finess, stavning, grammatik, kunskaper - jag vill bara skriva. Enkelt, rakt och ibland kanske, fel. Jo, jag bor här nu, på nedre botten med en parkeringsplats utanför fönstret, här är inte så vackert, det enda som finns här är egentligen tid, som om det inte skulle finnas någonannastans. Här finns plats för mej att vara jag, det är viktigt. Trots evig ångest att jag är så förbannat olärd, att jag inte längre kan formulera mej, att jag inte minns vad jag läst, att jag inte kan skriva kvicka debattinlägg. Å ändå är jag på något sätt lycklig, jag får vara jag, det är viktigt, borde vara allas rätt och envars möjlighet och allas möjlighet och envars rätt.

En generation efter postmodernismo dykt upp i den spanskspråkiga världen kom den till europa. Fredric de Ónis, använde begreppet för att beskriva en konservativ omkastning av det moderna, en definition som håller än idag, applicerbar både på litteraturen, antar jag, och samhället. Det känns som det på något sätt funnits i europa också, jag tänker på 1890-talets tyskland och den metafysiska reaktion som tog fart bland filosofer och andra såkallade vetare. Bara andra namn, samma sak, andra namn, andra namn, samma kulturer.

de Ónis konstruerade även, av bara farten, även postmodernismen uppföljare, ultramodernismen, en leninistisk modernism med universella anspråk. Kulturella avantgardetrupper.

På 1950-talet använde Arnold Toynbee, en brittisk historiker och sociolog begreppet modernism som en sammanfattning av syntesen mellan industrialism och nationalism som blivit till västerlandets nya historia. Konflikten mellan kategorierna uppstår när industrialismen spränger samhällets, nationens ram - världen blir postmodern. Första världskriget var det första postmoderna kriget hävdade Toynbee. Historikernas plikt var att finna en ny horisont för denna epok, en högre civilisationsnivå "bortom nationalstaternas förbrukade kategori", han tog själv på sig uppgiften. I åttonde bandet av sin "A study of history" gav han den epok som hade inletts med fransk-tyska kriget namnet den postmoderna epoken.

Lägenheten jag bor i har en benägenhet att bli kall på kvällarna, mina fötter tenderar att vara mera kalla än varma när jag går till sängs då värms de upp för snabbt under täcket och blir äckliga, klibbiga och svettiga. Jag har funderat på om det kan vara därför jag inte kan sova, det finns inget värre än att ligga och svettas i sängen. Så kommer natten, först blir det hela tiden lite mörkare, jag är vaken, det blir svart, jag tittar upp, blundar, tittar upp, och det har börjat ljusna. Då vet jag att det är kört, världen börjar vakna där utanför, fåglarna börjar sjunga, gräsmattorna börjar klippas och jag tänker att människor som kan sova har allt de behöver.

I postmodernismen blir arbetarklassen konservativ menar Toynbee.

Det mest intressanta i Andersons första kapitel är nog ändå slutet. Vi känner alla Fukuyama, vi vet att han har talat om för oss att historien är slut. Kapitalismen vann, nu surfar vi bara vidare. Redan i slutet av 1800-talet hade Toynbee skrivit att slutet på den epok han levde i de var slutet på civilisationens utveckling, tiden blev tidlös. Och tänkare bör hålla truten skriver jag.

Jag kommer tillbaka

Av Mattias Alsander 29 jul 2002 14:26