Förbannat fult är lika bra

Det är sorligt att det måste gå en skiljelinje mellan goda skribenter och de som har något att berätta. Att de som kan uttrycka sig och formulera texter man känner vördnadsfullt avund inför inte är samma människor som de som har historier man behöver få sig berättade. Ju mer man läser desto tydligare blir detta.

Eller är det så att de viktigaste, verkligaste texterna måste vara de fulaste, mest frånstötande? Att man skall känna ett motstånd när man läser, att orden skall svida som rengöringsmedel i ögonen? Att sådana texter är till för att få oss att reagera? Texter som saknar förfining just därför att finessen är ett filter som tar bort en viktig del av innehållet, äktheten.

Om jag läser en text där jag ser att författaren kan skriva blir jag glad, nästan upprymd, men kommer jag att minnas den texten? Säkert kommer några, extra glänsande, formuleringar finnas kvar inom mej och uppfylla mej med glädje när jag tänker på dem och på författarens ordrikedom och kunnande i konsten. Men minns jag textens innehåll, dess budskap? En samling knorrar är inget knytnävslag i magtrakten, snarare en smekning på kinden eller kittling under foten.

Hade jag i stället läst en text som verkligen härstammat från botten av det träsk vi människor har för vana att kalla civilisation hade jag i veckor vridit mej av smärta. Jag hade känt en avsky mot den text jag läst, ett motstånd mot att se den igen. Samtidigt hade jag förstått att den var sann, livet är inte fyllt av pålagda krusiduller. För den som kan fixa till i efterhand existerar ingen misär. Det är brutalt när väckarklockan ringer mitt i drömmen, men nödvändigt om man skall vakna i tid.

Av Magnus Hansson 25 jul 2002 10:43