Jag har ju fullt upp med mitt...

Det står även om en tvåbarnsmamma som blivit mördad, på sin egen krog i Hedemora.

I en annan tidning läser jag en insändare där Cissi, 20 år och telefonist, är upprörd över att folk i 30 till 50-årsåldern är så ohyfsade samt en rad andra insändare om upprörda känslor över att vissa fotbollsmatcher endast visades på Canal under fotbolls VM.

Det första som slår mig är tanken om hur dom kan med att beklaga sig över uteblivna fotbollsmatcher och andras humör när världen är så full av andra orättvisor. Men sen hejdar jag mig, begår jag inte samma misstag själv då? Borde jag inte istället gratulera dessa människor för att de till synes lever ett så perfekt liv att det största problemet de har är fotbollsmatcher på TV.

Jag läser vidare i tidningarna och fastnar för en kort notis om en tioårig pojke som blivit ihjälkörd av tåget mellan Malmö och Svågetorp. Tänker på pojkens familj och undrar om han hade syskon. Samtidigt kommer jag på mig själv att svära över att solen tittar fram just när jag sitter inomhus och jobbar och inser att jag inte är ett dugg bättre än Cissi, 20 år och telefonist, som gnäller på alla otrevliga 50-åringar.

Är människan gnällig i sin natur? Måste vi ha något att må dåligt över för att må bra? Jag har en kompis som har klagat och gnällt under alla de 15 år som jag känt henne. Det är inte så att hon levt ett liv som varit svårare än någon annans. Hon har inte förlorat sin mamma i en till synes rutinmässig operation mot handsvett. Hon har inte fått pendeltåget mellan Malmö och Svågetorp över sig bara för att hon inte hann fram till perrongen i tid. Men ändå låter hon jämt som om hon varit med om allt detta på en och samma eftermiddag.

Jag kan inte låta bli att leka med tanken om att människan mår bra av att må dåligt ibland. Inte så högt så att någon annan hör. Nej, då skulle dom nog tycka att jag har en skitjobbig inställning som måste ta allt så allvarligt. För man orkar ju inte bry sig om alla andra alltid. Skulle man lägga energi på alla familjer som mister sina söner när de leker, precis som småpojkar ofta leker, fast på fel plats vid fel tillfälle, skulle det ju inte bli mycket ork över till ens egna bekymmer. Hur skulle man då orka med sin egen vardag som består av bekymmer som hurvida man ska se actionrullen som går på TV3 eller dokumentären om ett par siamesiska tvillingar som går på TV4 hur kan de bara lägga dessa program samtidigt?!.

Läser vidare i tidningen om hur skyfall i Indien spolat bort 70 byar och att mer än 100 000 människor förlorat sina hem. Det är som om hela Jönköping skulle spolas bort. Ett svenskt sommarregn och "vips!", Jönköping är borta. Fast det är ju inte jämförbart, det är ju Indien och dessutom kan man inte gräva ner sig i alla eländen som händer i världen. För man har ju fullt upp med sitt eget, eller hur?

Förresten, jag har ett stort bekymmer. Jag vet inte om jag ska åka ner till Skåne och hälsa på mina föräldrar i helgen eller gå på den där festen. Dom vill så gärna att jag kommer, men festen verkar ju rätt kul. Fan vad jobbigt att allt ska komma på samma helg. Typiskt att just jag alltid ska ha sån otur...

Av Eva Råberg 23 jul 2002 09:26