Jag surfar på ytan

Jag surfar på ytan. Solen värmer mig och jag njuter av mina bruna armar som håller bommen på windsurfing-brädan, av att se de små musklerna som spänns. Solen smeker min kropp och jag känner mig så stark och levande när jag surfar fram på vågtopparna, banar väg på havets yta och krusar den.

Men jag känner också djupen. Ibland tar jag på mig torrdräkten och tuberna och simmar ner mot botten. Jag dyker i mina djup som också är all världens djup. Där finns min alldeles egna vackra korall. Spröd och skör men oändligt vacker döljs den bakom sjögräs och min lilla egenhändigt byggda fästningsmur. Jag tittar på den för att påminna mig om att den finns och för att se att den lever och har hälsan. Två gånger har jag visat den för någon annan. En gång gick den sönder - mitt itu, men mot alla naturlagar lyckades jag limma ihop den och få den att överleva. Sprickan syns knappt.

I mina djup finns också en del mörka håligheter där otäcka muränor lurar och väntar på att få slingra fram och hugga när man minst anar det. Flera har jag dödat, men några har jag kvar. Jag närmar mig försiktigt för att se om jag kan kartlägga dem och överlista dem. Nästan varje dyk gör jag nya små framsteg.

I världens djup finns många farliga och lömska varelser. Hajar, stingrockor, skorpionfiskar - jag undviker dem alla så gott jag kan. Ibland funderar jag på vad jag kan göra åt dem. Hittills har det bara blivit sporadiska insatser i akuta lägen som när en dykare blev attackerad av en haj och vi gick ihop tio dykare och lyckades rädda honom.

Men sedan gäller det att komma upp till ytan igen. Många dykare stannar kvar för länge. Förstenade, iskalla och djupberusade förmår de inte längre ta sig uppåt. Ibland har de varit så länge här nere att de fullständigt glömt bort hur man gör när man surfar. En del säger att de föraktar surfarna - de är svårast att hjälpa. De gör snarast motstånd om man försöker hjälpa dem upp.

Väl uppe på brädan igen omsluts jag av värme, värmen i solen, värmen i vinden, värmen i livet. Fart och fläkt, goda surf- och dykvänner. Vissa surfare dyker dock aldrig. Krampaktigt klamrar de sig fast vid sin bräda. Deras rädsla att ramla i gör ofta att de surfar dåligt och deras leenden är lika tomma som deras blickar. De putsar ofta och mycket med sin bräda, vaxar och byter segel. Det är sorgligt att se dem, men vem vet hur många muränor som döljs i deras djup. Kanske skulle de bli uppätna om de vågade sig i. Flera tvivlar nog på att de har en egen korall, kanske har de aldrig hittat den. Vågar man sig inte i för att leta är det förstås svårt att hitta den.

Jag surfar på ytan, vänder näsan mot solen och låter vinden leka i mitt hår. Jag skrattar med mina surf- och dykkompisar. Tillsammans lever vi i en ständig växelverkan mellan djup och yta; vi hoppar på vågkammarna tillsammans, vi visar varandra nya upptäckter under ytan. Och vi är lyckligt lottade!

Av Anna Linusson 22 jul 2002 17:31