Grymheten

man kan fråga sig om det grymma ligger närmare mänskligheten än det goda. om det grymma är det djuriska, och därför inte mänskligt, eller om det grymma är det känslokalla, och därför mer mänskligt än någonting annat. vi säger ju att det är förmågan att känna annat än primära behov och, dessutom, förmågan att förbise dessa känslor, som utgör vad vi kallar mänsklighet.

jag lade upp texten "läser Bret Easton Ellis" här på sourze och fick höra att den var äcklig, grotesk, vidrig, allmänt dålig smörja och att jag säkert blev kåt av att skriva den, eftersom jag tydligen är en psykopat, och att läsarna hellre föredrog vanliga skittexter ur vanliga porrblaskor framför min överspända skit.

men så fanns det också de som sa att den var grym. och jag vet inte om jag tycker att texten är grym - måhända handlingarna som beskrivs, men de har ju jag å andra sidan inte kommit på själv, vilket jag hoppas framgick men tonen i texten tycker jag nog är mer uppgiven än grym. och, egentligen, vad är det egentligen som vi kallar för grymhet?

jag tänker på hur vi - i vår mänsklighet - hela tiden försöker att uppnå något slags högre form av civiliserad mänsklighet, någonting närmare gudomligheten än det djuriska och reaktionära. hur vi försöker att ställa oss över det konkreta och faktiska skeendet och nå en högre medvetenhet som alltid ska förbli ren och inte förorenad av stirriga emotionella reaktioner. det var väl det "läser Bret Easton Ellis" handlade om. att en människan tillochmed lyckas blunda för våldet, stympningen, tortyren, och har uppnått sådan medvetenhet/uppgivenhet att empatiförmågan - iochförsig - fortfarande är en förmåga att sätta sig in i någon annan människas känslor och i detta fall offrets men att den förmågan samtidigt är ackompanjerad med insikten att det inte finns någon anledning att göra det.

offrets liv är ju exakt lika meningslöst som ditt och mitt. och varför ska vi bemöda oss med att ojja oss över det när vi inte ens bryr oss om vårt eget liv?

och människor offras överallt. inte bara en och en, i utdragna, exklusiva tortyrscener, utan i sådan omsättning att vi har massgravar utspridda över hela den här jorden nu.

är det grymt att tänka så här? eller påvisar en sådan tanke endast attityden att vi har ställt oss över de emotionella reaktionerna och stigit närmare gudomligheten, och därmed blivit mer av det som vi vill se som upphöjden av mänsklighet?

jag är i alla fall förvirrad.

jag vet att jag skrev texten just som ett slag i ansiktet på alla de människor som dag ut och dag in skadar andra människor med alla andra olika vapen som finns än just fysiskt våld. texterna som jag har skrivit om den psykiska skändningen har gått förbi obemärkta - alla läser men ingen märker egentligen vad som händer - för det våldet är vi så vana vid redan, och såren och ärren som det lämnar efter sig kan aldrig riktigt störa, eftersom de faktiskt inte syns. men när man behandlar det fysiska våldet, stympningen, tortyren på samma sätt, skriver om det med samma uppgivna ton och samma känsla av matter-of-fact, då börjar massan skrika. och de skriker högt, dessutom.

för det är kladdigt med fysiskt våld. det stänker blod och inälvor och fett över väggarna och någon måste alltid städa upp efteråt. någon måste alltid möta scenen där avrättningen har tagit plats med öppna ögon, och se allting. det är rätt äckligt.

men vad är grymmast? att spöa skiten ur någon eller att med ord plåga en människa tills den människan inte vill leva längre? om en kvinna blir våldtagen, av en man som sedemera döms ut av samhället som en brottsling, lider hon då mer än kvinnan som efter att hon har älskat med mannen som hon älskar, som utger sig för att vara en sk god människa, får veta av honom att när han knullar henne är det sämre än onani? är det hemskt att slå barn, eller är det hemskt att uppfostra barn efter premissen att deras känslor inte är viktiga, att barnen faktiskt inte räknas?

trots allt föredrar vi den psykiska skändningen. för ingen bryr sig om en död själ, den syns ju inte. ingen bryr sig om ett tillintetgjort hopp, ingen blir äcklad av att självkänslor dagligen stampas till marken och att tilliten till ett Jag, eller till ett Liv, ett Du, skadeskjuts och lämnas övergiven att blöda ihjäl.

och faktum är att om vi iallafall skulle råka märka den psykiska skändningen, så ger den inte tillräckligt med konkreta konsekvenser i vår dagliga vardag för oss att sluta titta åt ett annat håll, nonchalera den och låtsas som att den inte finns. vi behöver ju aldrig halka i en blodpöl eller snubbla över en avhuggen arm, för vi kan fortfarande låta bli att se de omkringspridda kroppsdelarna av en psykiskt stympad person. de finns ju inte. och vi kan fortsätta gå framåt, obehindrade i våra försök att bli mer gudomliga, ställa oss över alla petitesser som respekt och varsamhet, och aldrig egentligen behöva reflektera över hur grymma vi faktiskt är.

Av Annakarin Josefsson 19 jul 2002 11:23