Neds Atomic Dustbin

Bredvid mig sitter Patrik, 35. En kompis. Han sveper drajjan och drämmer ner glaset och näven så där hårt i bardisken så ingen skall våga invända:

"Fan, jag har massa polare som man haft kul med. Partat i massor. Träffat snygga bejbs. Rest och dragit på festival med. Man har haft kul som i en kulvert men problemet har varit den musik som gällde då tycktes fastna i deras liv för evigt. Dom har bara blivit helt oförmögna att kunna lyssna på något nytt utanför. Jag gillar nya prylar"

Surmulet tänkte jag att han lyssnar ju på Brand New Heavies och annan slätstruken feelgood-goja.

Jag vet varför min tanke var sur.

Det var mig han beskrev. Jag sålde min själ under det tidiga nittiotalet. Man var 20 och lite . Kunde tömma 10 öl och studsa ur morgonsängen. Man hade flyttat in i den perfekta singelettan på Söder och sög i sig NME och 120 minuter.

Ett enda ord gällde då: Manchester!

Stone Roses ville bli avgudade. Inspirial Carpets blev det tack vare hjälpen från gamla Chameleonsgitarristen Reg. James kom i gång igen. The Farm hoppade fram på ett nöjesfält. Charlatans såg flummiga ut i sin grotta till "the only one i know" och Happy Mondays blev vandrande monument över den anglosaxiska knarkliberalismen. Det var tider det.

Men när kvällen kom och sista beställningen gått och man hemma verkligen skulle lyssna med stort L så stod det ingen Manchester i hyllan. Jag hade ingen Manchester! Knappt någon shoegazing heller så en gång drog ragget för att jag bara spelat The Church och Lizard Train. Shoegazing är en träffande beskrivning på alla de band som kom ifrån norr under samma tid och spelade lite långsammare, flummigare och ofta hamnade på Creation. Ni som lyssnar på My Bloody, Swervedriver, Telescopes, Lush, Chapterhouse och Ride vet nog vad shoegazing är. Den är närbesläktad med Manchester.

Oh well, jag suckade och gjorde ett nytt försök.

Köpte en tidstypisk tröja med långa armar och en Rund RAF-symbol. Jag dansade som miffot i Happy Mondays men tvingades blåsa reträtt.

Det här var inte min grej.

Hela musikvärlden bubblade av ny spännande musik över hela Europa och Manchester var galjonsfiguren på skeppet. England hade äntligen fått en bra rock/pop-våg efter Killing Joke, Echo, New Model Army, Smiths 80-tals-ångest över Berlinmurar, kärnvapen och det tegelgråa England. Det enda som dög var gothrockandet men Fields of the Nephilim var för ensamma med sina demoner i sitt cowboyland.

Det hade behövts något mer och nu kom det.

Stora krav hade ställts på New Order att kunna bejaka publik från indiescenen, dansgolvet ja till och med landslaget i fotboll. Det var ett tungt ok att bära. Men musikscenen exploderade under det tidiga 90-talet! 120 minuter hade under denna tid kunnat heta 360 och det hade inte räckt till.

Men jag var tom. Jag tittade mig själv i spegeln och förstod att jag aldrig skulle kunna odla en juste pagefrisyr. I ren protest mot att alltid få utöva genetiskt insubordination och vara inkompatibel med trender och marknadsplaner så knäckte jag ett par folköl, passade utgången och zappade mellan italiensk fotboll
och 120...

Då hände det...

Ni som sett scenen i filmen "Contact" med Jodie Foster när hon hör den där feta signalen och allt tvivel på att leta efter något du inte vet vad det är, som du vigt tid till sveps bort och du hittar det... Ja, ni kan förstå min känsla.

Känslan som lade sig över mina öron likt en blöt toppluva. Pulsen ökade. Jag minns inte så mycket men polaren sade "Fan dom har två basar". Ur TV:n strömmade den bästa musik jag hört!

Dan-Dan the fast drummin man och dom andra i Neds Atomic Dustbin fastnade. Videobandet nötte jag ut på två dagar. Plattan köpte jag utan att blinka men lite vemod smög in sig i den klassiska tanken: "Tänk om det bara var den låten som var bra". Dom blåste skiten ur mig. Varenda låt var absolut tip top!

Fortfarande är jag inte ens öppen för diskussioner om den bästa plattan ever. "God Fodder" är det. Full stop.

Lyssnar du på "Kill your television" så kommer du kunna pissa omkull en oxe med grov stråle! Soundet är oslagbart. Två basar. En mörk kompbas och en lite ljusare spelad som en gitarr och låter nästan som Peter Hook. Gitarren svävar perferiellt runt hela låten i en egen liten melodi men som ändå hör ihop och gör låten bra. I videon "Nothing is cool" får man tack vare deras dialekter och mellansnack reda på att dom kommer från West Midlands. Runt ett område som heter Stourbridge som ligger väster om Birmingham.

Men min förankring till den regionen stannade inte där. Redan tidigare hade jag fått en muntlig varning: The Mission hade besökt Annexet och polaren och jag tyckte att en extra bägare vägde mer än deras förband. Stuff något hette det. Slurk. Vi kom inte undan för det. Vi klev rakt in i oljudet och av återhållen extas så kunde korpgluggarna bevittna ett ilsket litet postpunkband som röjde utav bara helvete. När man inte trodde det kunde röjas mer så hoppade en violinist in och studsade runt. Många gick efter förbandet. Dom struntade helt sonika i Missioncirkusen och deras fjärilar på hjul. Fansen såg skumma ut: Som en kombination av Tommy Bohlin och Andrew Eldritch.

Jag var tvungen att köpa plattan "hup". Jag fick köpa mer än så:

Nämligen nya rutor och min grannes tystnad inför hot om störningsjouren. Så där rullade det på. Det vara bara att ta reda på om bandet kom från West Midlands, hade gitarrer, var runt 20-27 år gamla och vips så visste man att det var riktig WM.

Hur låter WM då?

Jo. När Beggars Banquet rullade ut Bauhaus och Sudden Death Cult på 80-talet så myntande NME-maffian omedelbart uttrycket "positive punk". Jag har aldrig tyckt det där stämt eftersom de flesta av deras plattor har jag hört och en likblek Peter Murphy som sjunger att solen håller på att slockna är inte direkt positivt.

Därför är denna kategori mycket träffande om man skall beskriva WM. Det finns - för det mesta - en sjuhelvetes massa positiv energi i Neds, Wonderstuff, Pop Will eat it self, MC4 och Adorable. Om Neds har kryddat med punk, energi och refränger så att Green day påminner om Bee Gees så tar Wonderstuff mer rak rock och svidande texter mot sin samtid. Pop will it self gör lite allt möjligt och MC4 är ren, okonstlad och sjövild energirock. Adorable är i en klass för sig själv. Dom ser ut som ett vanligt Machester/Shoegazing band som levt på luffen en vecka och fått stryk av en sandstorm. I musiken finns en refrängstark och kraftfull rock, känsloladdade texter och hardcore garage slammer som skulle tömma publiken på must och vilja om dom värmde åt Sahara Hotpants.

Lite här och var i musiken så finns det röj. Röj och positiv kraft behövs om man kollat på en video med MBV eller Telescops. Vem vill inte bli lite energisk i dagar när alla går omkring och klagar på hur trötta dom är? WM-musiken låter även opretentiös men bra. Såväl artister och publik efterlyser ofta att det skall vara "äkta". "People cannot get through their fucking skulls that there isnt any trick. This is who we are" sade Billy Corgan i en intervju 1993 men det var innan en bataljon stylister målade sönder hela bandet, sålde glassbilen och gjorde dom megamega.

"Äkta" är gärna ord man klistrar på WM-musiken. Mer lira, mindre looks. WM-banden var inte heller omslagspojkar eller massmediala knähundar. I de intervjuer jag läst eller sett är dom ofta irriterande fåordiga utom kanske just Wonderstuff där Miles ett tag blev anställd av MTV. Trots detta blev jag fortfarande imponerad av den attityd och imagelösa: "Det här är vi och så här är vi och... jae".

Detta själsliga lugn fick jag se när jag träffade Neds på deras konsert på Melody. Dom sålde sina egna t-shirts, drack bira och pratade som polarens polare du träffar på en fekke.

I intervjuerna som jag läst är det sparsamt med effektsökande "jag är gay/jag är hög som en statsskuld/jag har slagit sönder Cantonas sportbil".

WM-musiken är mest bra musik och bra konserter.

Miles Hunt i Wonderstuff frågar sin publik på senaste liveplattan om dom hatade Wonderstuff "When we sold out or as I would like to think of it: Bought in!". Förvandlingen till ett seriefigursband fick dock en poäng: Miles berättar i en intervju från 1991 att "Manchester var jätteroligt. Det var skitkul men ingen tar det någonstans och i slutet av nästa sommar är det nog borta"

Miles fick rätt. Den försvann och tog även sina alternativa motpoler med sig. En nedförsbacke började och som om det inte räckt så kom Oasis. Adorable orkade fram till 1995 tillsammans med Neds. Wonderstuff ett år till. Sedan tog det stopp. Hela den engelska indiescenen fick genomgå en "renovering" som Paul King sa. Degenerering tyckte jag. Annas debutplatta "101-ism" var ett ljus i mörkret. Man fick smälla i sig fultjack som Catherine Wheel. Dom blev dock femstjärnigt moffe efter lite lyssnande men så kom dom ju från 0181 område. Tiden gick.

Men så: I dagarna fick jag dock glädjebeskedet att Neds återförenats och att Wonderstuff återigen lirade. Ingenting kan ju dock bli som 89-93. Det kan inte bli bättre. Varför?

Därför att jag har bestämt att det är så! Där och då fanns den bästa av musik och om du vill diskutera detta med mig så får du åka till Walsall där jag köpt en källare och låst in mig, mosat nallen, köpt billigt och lättkrossat möblemang och när du knackar på så konfiskeras all medhavd musik. Hädanefter är det WM som gäller.

Bara WM.

Av Stefan Holmqvist - SHQ 17 jul 2002 14:09