Läser Bret Easton Ellis

blå duvor flyger med våta vingar, samlas över en papperskorg, skränar, hugger efter varandra. efter ett tag rinner vattnet från mitt hårfäste och ned över pannan, fritt fall från haka och nästipp. på taket till kulturhuset spelar man musik.

patrick har bundit fast christies handleder vid sängbenen med ett tiotal av pauls hängslen. paul är död, kroppen ligger i syra i badkaret. christie ligger framför sängen, tystad och rödögd, dimmig av tårgas, armarna fast i sängbenen, fötterna spikade fast i golvet så långt ut åt sidorna som möjligt. hennes fitta blöder, för patrick har bitit sönder den. slitit av blygdläppar och klitoris med tänderna, svalt. ätit henne, bokstavligen talat.

bredvid patrick, vid hans fötter ligger det som är kvar av elisabeth. hon lever fortfarande, inte mycket, knappast medveten, men hon lever. han har sett till så att christie har sett vad han har gjort med den andra. han vill att hon ska bli rädd. och han vet att hon är rädd men han blir inte särskilt upphetsad ändå. det är tråkigt.

så han stämplar fast två ledningar till ett bilbatteri på vardera av christies bröst, slår på strömmen och sitter och tittar under tiden brösten blir bruna. hon babblar osamman-hängande, gnyr, gurglar blod. efter ett tag tappar han kontrollen i de fina snitt han gör med jaktkniven i elisabeths bröst och hals och sågar så hårt att huvudet lossnar från kroppen. han lyfter upp det i håret och trär på det på sin kuk. knullar huvudet. ögonhålorna. munnen utan tänder. när han kommer är han så hård att han kan släppa taget om huvudet utan att det faller av kuken. det roar honom. han går omkring så i rummet ett tag, huvudet spetsat på kuken.

till slut exploderar brösten och brunt fett stänks över rummet. hamnar på persiennerna och i patricks ansikte. han blir fruktansvärt arg på henne. stupid fucking bitch, han blir så illa tvungen att ta fram motorsågen och såga itu henne, fucking whore! först midjan, sedan anklarna, och motorsågen går så smidigt och fort genom hennes kropp att hon inte hinner dö innan han har visat henne hur hon ser ut inuti. han håller upp hennes bäcken och arsle och den blodiga fittan för henne. ungefär samtidigt som han trycker hennes eget skithål mot hennes ansikte dör hon. då skrattar han.

alltihop sammanräknat, har det varit en ganska bra dag.

det regnar ju på sergels torg. och på taket till kulturhuset spelar man musik. sedan ska jag supa mig full.

-

med anna på kulturhusets tak. pratar, ses igen. dricker öl, tittar på anna när hon håller i sitt teglas och rör det i cirklar så att vätskan går i runda vågor i botten. vid bordet till vänster sitter någon som ser ut som fredrik virtanen, kön till baren flera meter lång. bakom anna ett gäng konstfacksmänniskor, i början på de tjugo, slitna jeans, piercade ansikten, orakade flickben. en av tjejerna läser min novell i sourzeboken, någonting skär sig inuti när jag märker att hon inte läser klart.

det är novellen om kärleken till stefan och allting är sant. ett urdrag ur dagboken hemma. några sidor om den fantastiska älskogen, den otroliga kärleken. hur han sa att vi skulle älska varandra för evigt och inte sluta förrän någon av oss dog. och hur magiskt det var att älska honom, att vara naken och sårbar och våga tro på honom när han lovade. och sedan hur förödande det var när han gjorde slut, trots alla löften. att ingenting fanns kvar efter det, förutom dagar och veckor och år. texten är ren och skär verklighet, en dokumentär om hur hjärtat brister. bara orden är skrivna enligt recept så att de låter bra, enkel satsbyggnad, interpunktion som retar tårkanalerna, skapar en sliskig historia, tårdrypande romantik.

de som skrattar åt dagboken ska avrättas på plats, de som tycker den är pinsam brännas levande.

en tjej ur konstfacksgänget reser sig upp, känner igen mig, gammal klasskamrat, en tillfällig bästa vän. breda leendet, men har ingenting att säga till henne. minns inte hennes namn utan väntar tills hon själv presenterar sig för anna som hela tiden förblir sittande. mumlar om att det var länge sedan, försöker förgäves verka intresserad av vad som har hänt sedan dess. till slut går hon. lättnaden. hon var mycket vackrare förut, nu bara vanlig, grå.

sätter mig ned och lugnas av synen av annas målade naglar, glittrande. teet i botten på glaset. lånar sourzeboken från det andra bordet och visar henne novellen. hon säger att den säkert är en stor egokick för stefan.
svarar att mitt självmord säkerligen skulle bli hans största bedrift.
anna blir tillfälligt tyst, men håller sedan med.

tänker att det är något sexigt över att ha så mycket pengar som patrick har, att man kan köpa ett nytt djur i djuraffären varje gång man har torterat ihjäl det förra. en liten taxvalp med stamtavla, eller en chinchilla. när man kan ge dem förgiftat vatten från flaska och inte vatten från kranen. när man kan föda gnagaren på brie med olivolja och örter eller kvinnors blodiga kön och inte bara torkade gamla goudakanter.

över oss ett parasoll. regnet smattrar mot det. ställer mig i kön för att köpa en till öl. ett band spelar på scenen, sedan ett till.

-

dränkt katt över klarabergsbron. det forsar från himlen. den tunna t-shirten klistrad mot brösten under skinnjackan, bröstvårtorna hårda som plommonkärnor. drar fingrarna genom håret, känner mig sexig. kåt.

patrick är snygg. urtypen av den vackra mannen, den perfekta mannen. när jag är inne på min tredje öl stöter en tjej på honom. våldsamt, aggressivt, hon vet vad hon vill. han tänker på hur dum hon är, men blir inte förvånad över det. alla kvinnor är dumma, idiotiska luder. och även om hon inte skulle ha börjat stöta på honom och följt med honom hem och låtit honom binda fast henne innan han skar av henne brösten, så skulle han ha hittat henne ändå. det här är hennes öde. han vet det, och uppfyller det bara.

han kan linda taggtråd hårt runt hennes huvud om han blir uttråkad. hålla tända tändstickor alltför nära hennes ögon, bränna sig på fingrarna men se hennes rädsla och smärta innan ögongloben kokar över och spricker av värmen. han kan höra henne skrika, och om allting blir outhärdligt, kan han öppna fönstren på vid gavel och skrattande säga till henne:

skrik! skrik för allt du har! ingen hör dig ändå.

verkligen en ganska bra dag. går hem i regnet, plaskvåt. en buss svänger in mot trottoarkanten precis bredvid: andas in ångorna från brända däck och bromsar när den stannar. en kvinna med sydamerikanskt utseende klapprar förbi i högklackade stövlar av skinn, munnen målad med brunröd konturpenna. i trappan på väg ned till perrongen står en tjej i jeansjacka och kjol lutad mot trappräcket och med klar röst och korrekt grammatik ber hon om några kronor.

tjugo minuter på ett tåg. räknar andetag, sekunder, tittar ut genom fönstret hela tiden och ser på under tiden det slutar regna. försöker att titta på träd och hus utan att bara se träd och hus, försöker att känna. får lock i öronen i tunneln innan solna.
tar av jackan och går med blöt tröja hem från tåget. fuktighet, ingen vind, alldeles tyst utanför ica. står framför dörren till lägenheten och märker att jag glömde låsa i morse. undrar om någon har gått in i lägenheten under dagen, rotat omkring, stulit någonting, kanske stannat kvar och är där inne någonstans nu. men struntar i att se efter, tar en öl på balkongen och blir liksom fnittrig av det faktum att det inte är någon som lyssnar på skriken, att det inte finns någon som hör.

kvällen går, vindstilla. sitter på balkongen, ser himlen gå från grå till svart, ser lamporna tändas i kvarteret. super mig full och glömmer. låter varje öl ligga i frysen en kvart innan den hälls upp i glas, iskall, sprudlande genom strupen, huden knottras under den blöta t-shirten som sakta torkar på kroppen. håller kalla händer på kalla bröst. det värmer.

just innan sömnen den kvällen häver jag mig över räcket till klarabergsbron, gör en halv kullerbytta över det och dyker ned mot vasagatan. girar intill marken, flyger med ryggen mot biltaken och bröstet mot himlen, norrut, hela vägen till limpbar på nybroplan. kanske är det ölen. kanske är det jag.

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola.

Av Annakarin Josefsson 16 jul 2002 10:09