Jag är sååå lycklig

Jag såg hundratals lyckliga liv passera förbi mig, lyckliga händer som höll hårt i varandra. Det fanns barn som sprang omkring och såg så lyckliga ut och jag betvivlade aldrig att de inte var det. Vuxna ansikten lyste till varje gång de såg till sina egna lyckliga barn, skenet kan inte bedra, de var verkligen lyckliga. De hade lyckats med att bli en kärnfamilj, mamma, pappa och barn, två stycken.

Jag satt på en parkbänk och lapade i mig av den underbara solen och alla dessa lyckliga lysande ansikten gick omkring som om de inte hade gjort något annat i hela deras liv utom att gå omkring och vara lyckliga. Jävla svin!

Jag penetrerar hela tanken om att vara lycklig, skalar av deras lyckliga ansikten för att få en inre insikt om lyckans härkomst. Tro mig jag har skalat av mig själv men i mitt inre fanns inte den lysande lyckan som dessa människor verkar bära på. Hela hemligheten bakom lyckan kan inte bara ligga i kärnfamiljens skenheliga lyster, skälen till denna obeskrivligt dumma lycka måste komma ur andra källor. Stabil ekonomi, fast arbete, friska barn, gott sexliv, va vet jag. Kontinuitet, strukturer som i det dolda riktar livet och tankarna till att bli homogena, ett gemensamt fokus på tillvaron, ett gemensamt mål. För att kunna leva en sådan lycka och verkligen kunna säga att man är lycklig måste världen vara bra jävla liten. Det är min slutsats, men för sakens skull tänker jag tänka lite till.

Den 11 september är en dag då ingen som äger en tv eller har vänner som äger en, eller en radio och som bor i västvärldens industriella supervärld kommer att glömma. Vår dröm om odödlighet, vår överlägsenhet gentemot
u–länderna slogs i spillror. Då reagerade vi, vi började hata människor som kom från arabländerna, om inte hata så började vi minst sagt att misstro hela deras religiösa fanatism.

Troligtvis var det första gången många fick upp ögonen för just den världsdelen. Kan man vara lycklig då denna dröm raseras? Hela vårat system fick sig en rejäl känga, vi var sårbara, demokratin blöder. Undra hur dessa ansikten såg ut då, undra hur de tog nyheterna, med ett leende? Antagligen inte, men sekunden efter det att tv stängts av? Ett gott knull förskönar alltid denna dystra värld, låt oss skaffa flera barn att förgylla vår lilla värld med. Tanken är skrämmande, men jag vet inte vilken som är mest skrämmande, min tanke eller att det kanske var just så det gick till i Sveriges varma sköte av lycka?

Antagligen är det mesta jag skriver taget i luften, men för att upprätthålla detta leende och att lysa med en sådan inre frid och skönhet som äkta lycka är, kan världen inte vara mycket större än att du kan ta på den. Visst lyckan har snärjt mig också ett par gånger, men mitt liv har fler plan, eller vad ni vill kalla det. Att vara kär är ett tillstånd som framkallar detta löjliga leende, vilket jag tror att jag bär just nu. Kan man vara kär med två barn på en djurpark bland tusen andra skrikande skitungar och upprätthålla detta leende? Det måste ju vara så, eftersom jag har sett dem idag. Men kärleken har ju sitt begränsade område, den du älskar, eller dem. Och rimligtvis kan den ju inte vara universell. Jag menar hur många älskar hela jorden, personifierad? Rädda valarna, hjälp sälarna från den norska slakten, sluta skita ner min älskade moder, hugg inte ner mina träd. Men hela jorden? Alla människor, araber, turkar, amerikanare, finländare? Vem vet orsakerna till det som sker, vem orkar bry sig? Lycka har sitt pris på ditt huvud, på din hjärna.

Olyckliga jävel, tänker ni, negativa fårskalle, hållkäft, du kan inte vara klok. Troligtvis så är jag inte klok, men det är nog dags att vi ifrågasätter lyckan. Relatera dig själv till omvärlden utanför din lycka men behåll din lycka, det är en styrka att kunna vara lycklig. Det finns så många ”plan” att känna på, att agera och reagera på. Och har du tid en stund gå utanför dina gränser och känn olyckan i världen. Du kan alltid le åt skiten efter det att du satt på din fru eller din man.

Och helt plötsligt försvann solen bakom molnen, jag reste mig ifrån parkbänken jag satt på och ropade efter mina barn. Med två lyckliga leenden kom de springande mot mig och frågade ifall de kunde få varsin glass. ”Självklart”, sa jag med ett löjligt lyckligt leende på läpparna. För det är inte fel att vara lycklig trots att världen brinner och att hela skiten kommer att gå åt helvete sinom tid. Det är sommar nu, fånga dagen.

Av Mattias Ander 15 jul 2002 16:17