Episod Ett

-Näää hörru, inte var det där kaffe inte, sade mannen och såg uppfordrande på flygvärdinnan.

Flygvärdinnan stirrade elakartat tillbaka med en tarmvridande min. Detta var den påfrestande passagerartypen som inte nöjde sig med att ringa en, eller möjligtvis två gånger på klockan, han höll istället helt sonika in knappen tills betjäning kom. Detta var den mest enerverande passagerare hon haft sedan "Bläckfisken". Detta öknamn kom sig av att hans heta tassar alltid irrade sig upp under kjolarna på flygvärdinnorna. Han hade inte flugit på ett tag nu efter en obehaglig olycka med en av avstigningstrapporna som en tidig novembermorgon inte var placerad där den borde varit.

Torkl kände sig en smula sårad av flygvärdinnans bryska avsnäsning, detta var inte den service han behövde efter fyra dagars ihärdigt förkovrande i London bland några av världens kanske allra främsta TV-metereologer. De hade spått väder i Makrillens fenor och inälvor, och även i de allra konstigaste saker som till exempel Sohos gatflickors underkläder. Detta hade gjort Torkl en aning besvärad och han hade fått avstå denna övning då hans trohetstermometer börjat närma sig kokpunkten. För vad skulle Margit säga om hon fick höra talas om dessa, en aning okonventionella, tillvägagångssätt. Inte för att Margit var pryd direkt, men han hade en gång lärt sig var gränsen gick och det bara genom att se åt en flicka på gatan. Margit hade bestämt, för att inte säga brutalt, gjort sin ståndpunkt klar. Torkls ståndpunkt hade inte fungerat på tre dagar efter "incidenten".

Han tittade på klockan och insåg att planet snart skulle gå in för landning efter två timmar utan markkontakt. Eller var det tre timmar eftersom Sverige hade sommartid och låg en timma före England? Och hur var det egentligen med datumgränsen? Om man åkte varv på varv kunde man då tjäna in en arbetsdag eller två? Eller kanske en hel vecka? Det skulle ju i sådana fall innebära en revolution inom branschen, man skulle kunna arbeta på planet från klockan åtta på morgonen och sedan, när man slutar ändå ha hela dagen på sig för vad man nu än behövde den till.
Torkl funderade en stund på detta och beslutade sig för att ta upp frågan på nästa sammankomst med styrelsen. Han hade ju fått en helt annan position nu sedan Gunnar förra veckan gått över till en kommersiell TV-kanal. En TV-kanal vars namn Torkl helst inte ville ta i sin mun, men som hade siffran "3" på kanalloggan. Gunnar, som på jobbet skämtsamt kallades bläckfisken. Varför hade Torkl aldrig förstått, men han trodde att det hade nånting att göra med mat, eftersom Gunnar fått smeknamnet efter en julfest där han och tre av tjejerna stått för matlagningen.

Torkl rättade till kavajen och hällde i sig det sista av den obestämbara sörja som flygvärdinnan kallade "kaffe". Torkl gillade att skälla på servicepersonal, det gav honom en känsla av makt och styrka, vilken dock snabbt försvann när han återinträdde under Margits skyddande fingrar. Dessa invaggade honom i en falsk trygghetskänsla, eftersom han visste att Margit aldrig skulle låta någon komma åt honom. Han var dock aldrig säker vad Margit själv kunde hitta på.
Den norska piloten påtalade via högtalarsystemet att planet snart skulle gå in för landning i ett molntäckt Stockholm med en temperatur på sjutton grader och att taxfree-butikerna på Arlanda för tillfället hade specialerbjudanden på herrkalsonger som designats av tandlösa hockeyspelare.

Torkl släpade sig själv och väskorna, som var fulla av provexemplar uppsprättad Makrill, ut till taxibilarna, som stod på kö och väntade på rika människor som inte skulle orka ta flygbussen in till stan, utan hellre betalade trehundrafemtio kronor för en taxifärd á formel 1. Han stegade fram till en ledig bil och frågade om priset.

-Trehondrafemmti spenn kompiss, bröt föraren på arabiska och flinade brett. Ock lägg veskan i bagachet själv.

Torkl lämpade in sina väskor i bagaget, som var fullt av stora säckar med blomjord, och gled med ett orutinerat leende in på passagerarsidan. Torkl försökte se världsvan ut.

-Jag heter Ali Ahmed Muhammed, sade chauffören och körde ifrån Torkls sista väska på trottoaren.
-Min väska? försökte Torkl tafatt med huvudet hängande ut genom fönstret.
-Ja ja, du lär jo knappast vara den första, tröstade Ahmed och vred upp radion.
-Men, alla mina makrillprover, menade Torkl med gråten i halsen.
-Hörrdodo, påpekade Ahmed, hor skulle det vara om vi berättade var vi vill åka någonstans?

Torkls försök att sätta sig i respekt hade misslyckats från första stund, "Svår taxichaufför det här", tänkte Torkl och drog in huvudet i taxin och torkade tårarna från ögonen. "Man får nog smälta in i hans stil."

Torkl intresserades av det sociala spelet människor emellan. Torkl intresserades av spel i allmänhet. 1989 vann Torkl 400 000 kronor på lotto som han satsade i ett nytt och offensivt ryskt läkemedelsföretag. Han hörde av dem senast våren -93, det var ett brev poststämplat i Sveg där styrelsen höll en extra bolagsstämma. Där stod någonting om att marknaden för deras läkemedel inte längre var så stor. Men Torkl var inte orolig, ihärdighet ger resultat och hans aktiesparande var långsiktigt. Han var ju inte en sån där klippare som killarna på TV.

-Jag ska till TV-huset, sade Torkl och harklade sig. En slemmbobba letade sig ut mellan hans läppar och ner på byxorna. I ett desperat försök att skyla över sin blunder försökte han sopa ner den på golvet, vilket resulterade i att den kletades ut över byxorna som ett snigelspår på en gräsmatta. Torkls ansiktsfärg skiftade från vit till röd och tillbaks till vit.

Torkls nervösa läggning var förståelig om man betänkte att det livsverk han ville fullborda var att genom ringmärkning försöka klarlägga myggors geografiska förflyttningar under olika årstider. Resultatet av dessa experiment var i mångt och mycket besvärligt att klarlägga. Främst för att folk i många fall tycktes underlåta att rapportera in observationer av både levande, och döda exemplar. Men även själva märkningen var svår, då många myggor gick under i själva märkningen.

-Var, frågade Ahmed och snöt sig ogenerat ut genom rutan.
-Till TV-huset, upprepade Torkl samtidigt som hans röst gled upp i falsett och stora svettdroppar bröt ut på hans panna. Han förbannade sig själv för att han tagit taxi.

-Har ingen aning, sade Ahmed och tryckte ned gaspedalen i botten. Bilen brölade sig fram mellan de andra bilarna på vägen. Motorns klonkande och Ahmeds ihärdiga tutande och svärande över de andra bilarna bildade en samstämmig kakafoni.

-Inte illa för en 72:a va! Ahmed nästan skrek i örat på Torkl.
-Vänta tills vi kommer ront korvan så toppar vi ned mot Ådenplan.

Torkl kände att ett anfall av katatoni var i antågande. Han drabbades av dessa titt som tätt, speciellt sedan han blivit bekant med Margit. Han kände hur den varma vätskan blötte ned sätet och hur han i samma stund började ulka.

-Jag får släppa av dig här sade Ahmed, jag har en körning till Bromölla ikväll och jag måste hinna tanka innan dess.
-Ska jag gå av menar du, undrade Torkl som vid det här laget var ordentligt förvirrad.
-Ja, det ärr vel inte mitt fel att du inte kan talla om var du ska, skällde Ahmed, och dessutom blir det tvåhonndra extra för pisset.

Han svängde in på en busshållplats och öppnade dörren för Torkl som tagen av situationens natur inte begrep att göra något annat än att kliva ur bilen. Torkl funderade fortfarande på något bra att säga när Ahmed stängde dörren och for iväg. Men min väska tänkte Torkl? Ska det vara såhär? Och min Makrill? Och plånboken? Torkl hade nära till tårarna när han började gå mot tunnelbanan, och satte sig på en bänk för att gråta när han väl kom fram utan biljett. Månadskortet han fått på jobbet, en av de få löneförmåner en man i hans ställning kunde räkna med, låg naturligtvis tillsammans med pengarna i hans plånbok i väskan i den besynnerlige taxichauffören Ahmed Ali Muhammeds bagagelucka. Detta var för många intryck på en dag för den stackars Torkl som i vanliga fall levde i en värld så skyddad och trygg.

-Vad sitter du här och lipar för? En av uteliggarna kryssade fram till Torkl.
-Skit i det du, svarade Torkl utan att tänka sig för.
-Jamen då skall jag ge dig nåt att lipa för, sade främlingen och slog Torkl över näsan.

Han mindes inte riktigt, när han vaknade upp på Sahlgrenska med blommor på bordet och Margit vid sin sida, hur han hamnat där. Men att döma av de bandage som täckte större delen av hans kropp så hade han inte kommit dit för egen maskin.

–De ringde från jobbet, sade Margit ömt, du behöver inte komma in idag. Strax efter att du åkt ringde telefonen och direktörn berättade att de omorganiserat hela avdelningen. Du har inte nåt jobb längre mein Schatz. Resten hörde inte Torkl för hans snyftningar överröstade allt annat till dess sköterskan kom med morfin i form av ett stolpiller.

-Låt mig sköta den saken, sade Margit kärleksfullt och grabbade tag i Torkl med underarmar som en kulstöterska från forna DDR skulle varit avundsjuk på, vände honom på mage och stötte, en smula bryskt, in pillret en armlängd eller två.

Av Martin Therus 15 jul 2002 12:50