Skilsmässans tur och retur

Det finns två skeenden i livet som utlöser stress i större utsträckning än något annat; Närståendes död och skilsmässa.
Kanske ska jag vara glad att jag förskonats från dödsfall i min närhet. För frågan är då om jag hade klarat mig igenom skilsmässan.

Skilsmässan kom inte som en överraskning, utan växte fram under en längre tidsperiod. Det var jag som tog initiativet, även om vi var överens om att det inte funkade mellan oss. Vi bråkade sällan och det fanns inte någon annan som drog oss därifrån. Den enkla - och något väl slitna - anledningen var att vi utvecklades åt olika håll.

Vi gjorde ett lamt försök att hitta det där gemensamma projektet som skulle rädda oss. Ett barn till var uteslutet; det skulle innebära att vi fick mindre tid för varandra. Ett nytt hus, ny bil, resa till Bali eller en kurs i avancerad matlagning, var lika uteslutet; det lät helt enkelt inte som "vi".

Vad vi inte ville inse var att det inte längre fanns något "vi".

Så dagen för separationen kröp allt närmare och med den ställdes vi inför många känsloladdade prövningar; att tala om det för vår son var den tuffaste. Ibland funderade jag på att strunta i alltihop och "konservera" mitt liv tills han flyttade hemifrån, men jag insåg ändå i all förvirring att då skulle jag ge upp mig själv. Jag sa till mig själv att jag gjorde något - som i en oförutsägbar framtid - skulle gynna honom. Och även om han nu anpassat sig till sitt nya liv är väl det något jag kommer få ett kvitto på i samma oförutsägbara framtid.

Så, jag flyttade från huset och levde från den dagen som frånskild med min son boende hos mig varannan vecka. Och det finns ingen längtan som varit större än den vecka jag inte hade honom. Och i denna längtan och dåliga samvete och känslomässiga berg-o-dal-banefärd, fanns det dagar likt bottenlösa hål. De bättre dagarna var hål utan kanter...

Det jag önskade mig mest av allt var att tiden skulle gå, ticka på som en besatt och skicka in mig i stabilitet, struktur och utrymme för reflektion. Men det var snarare en grotesk skildring av Dagen då alla klockor stannade.

Men tiden har en envis mission att föras framåt, liksom livet. Efter ett tag släppte känslan i magen; efter ytterligare några månader blev framtiden nuet. Jag lärde mig till och med att göra något bra för mig själv den vecka jag inte hade min son, vilket fick till resultat att jag kunde ge honom mer riktad uppmärksamhet den vecka jag hade honom. Det dåliga samvetet ersattes med något jag kände igen som livslust.

Vardagen blev till vardag och längtan efter någon att dela mig själv med blev mer och mer påtaglig; jag ville bli förälskad igen. Jag insåg ganska snart att den längtan inte var så lätt att tillfredsställa, men det var ändå skönt att längtan fanns där. Den påminde mig om att jag åter var villig att blotta mig och göra mig sådär härligt sårbar.

Så nu sitter jag här och har mött förälskelsen - ja, och till och med kärleken - igen. Och min son visar inga som helst tecken på att han kommer leva upp till någon av alla de skräckbilder jag mötte i separationens inledning. Även om hans önskan nog alltid kommer vara att ha mamma och pappa hos sig samtidigt, så är han trygg och vet att han är älskad.

Tur är väl att människan besitter förmågan att "glömma av" det som är smärtsamt, så det går att komma vidare. Men i ärlighetens namn så vill jag aldrig uppleva en skilsmässa igen...

Av Per Poulsen 12 jul 2002 10:05