Jävla skitliv

Det hände sig på en klubb. Det hände sig på en nattklubb dit jag förirrade mig igår. Eller egentligen hände det för flera år sedan och fortsatte hända gång på gång på gång tills jag slutade orka. Jag tänker bara skriva utan att tänka nu. Jag har tänkt så många gånger att jag måste få ner det på papper. Varför jag har slutat orka. Jag ska skriva självutlämnande, som jag aldrig lämnat ut mig förut. Om jag vågar. Antagligen inte. Antagligen kommer jag trassla in mig i liknelser men då har jag åtminstone försökt. Försökt som aldrig förr. Jag har möjligtvis hintat försiktigt inbäddat i någon hagmansk formulering och känt mig någorlunda feltolkad och därmed trygg. Men det rasar, det rasar alltid till sist.

"Det har varit ett ensamt år" sjunger Jocke Berg. Och det har det. Det har aldrig varit ett ensammare år. Frågan är hur självvalt det är? Jag vet bara att i London sitter en pojke och tycker att allt är hans fel. Att han har "haft sönder mig" och förstört för mig för länge sedan. Om jag kunde skulle jag tala om för honom att det är fel. Att det började så mycket tidigare. Jag vet vem som trasade sönder mig, för fyra år sen och det är inget jag är redo att skriva om än. Om jag nånsin blir det.

På sistone har jag gått omkring i nån slags nostalgisk dimma, jag har tagit fram de gamla skivorna, vars toner för mig tillbaka till olika svunna tider, olika sorger som alltid sitter kvar och jag kan inte sluta spela dem, jag kan inte. Jag försökte köpa tillbaka mina kängor och bli stålhättehård men de kunde inte hitta kängans make. Så ironiskt. De hittade inte kängans make.

Vad är det som fattas mig? Jag är svältfödd. Svältfödd på kärlek och det är sant, alldeles alldeles sant. De två så viktiga förhållandena i mitt liv, de slutade båda med att jag knäckte dem totalt, sänkte dem med mitt omättliga begär efter så mycket mer än de kunde ge. De kunde inte mer än älska mig, men vad ville jag mer än att de skulle älska mig? Jag var inte särskilt svartsjuk eller paranoid förrän jag blev bedragen tre månader i sträck av ljugande blå ögon som försäkrade att det inte fanns någon annan, gång på gång och om han kan säga att det inte är så, ljuga för mig, hur kan jag då någonsin tro på någon igen när de säger att det inte är så? Och om vänner skickar mejl där de skriver att de inte orkar med mig för att jag bara hör av mig när jag är ledsen lögn! Förbannad lögn! och att de inte orkar med mig, vem kan klandra mig för att jag håller alla på avstånd så de inte kan göra samma sak? Och vem ska stoppa mig när jag tar mig sönder och samman när jag inte orkar komma tvåa hela tiden, vara sista alternativet, inte spela största rollen? Aldrig komma i första hand för någon över huvud taget. Jag behöver nåt, jag behöver det så mycket, så hårt att jag önskar att jag kunde ta på det, klamra mig fast vid det och gömma mig i det, som ett billigt ragg på nån sunkig krog, som bara vill komma över hela mig och sedan åka hem.

Jag har sålunda byggt upp mitt försvar. Jag kan riktigt se det framför mig fast det är osynligt. Det är byggt av sandkorn, gräs och kottar. Det är överspacklat med cement. Det är förstärkt med järnbalkar. Det har ett litet litet fönster som jag råkade bygga eftersom ingen människa är stark nog att isolera sig fullständigt. Genom fönstret sipprar tillräckligt mycket vardaglighet för att ni ska se mig, eller en avbild av vad jag borde vara, som ler, skrattar, drar skämt, sitter på cafe, dricker öl och konverserar.

Och det har fungerat utmärkt! I ett helt år har det fungerat alldeles perfekt. Så länge ingen frågar hur jag mår och så länge jag har nånting att göra. Jobba, plugga, skriv attgöralistor och stryk dem allteftersom. Fyll livet med arbete så du aldrig har tid att tänka efter. Så kanske det inte rasar riktigt riktigt än.

Men så hände det sig, det hände sig på en klubb dit jag förirrat mig igår, eller kanske sökt mig, vad vet jag. Och där fanns nåt nytt. Nåt sånt där som gör mig helt betagen. Blåa ögon, en liten rockstjärna. Mjuk kind och ung skäggstubb. Mjuka mjuka axeln och så verklig, något att faktiskt ta på. Och allting brast. Det var allting jag längtat efter men ignorerat, samtidigt såg jag vår potentiella relation sträcka ut sig framför mig som en enda lång förutsägbar terrorattack där jag skulle förstöra precis allting som jag alltid förstör allting. Hur i helvete ska man ta sig ur en sån ond cirkel? Ens längtan och önskan som bara koncentrerar sig på en enda sak, det som är drivkraften för samtliga hollywoodfilmer, depressioner, allas liv och allas tankar. Och ju längre det dröjer desto mer svulten blir jag. Längtar och längtar och önskar bara en sak, att komma först för någon, och ju längre det dröjer desto mer svulten blir jag och desto mer kommer jag kväva honom när han väl dyker upp. Och chanserna för det är nog mycket små. Jag är inte vad jag borde vara. Jag vet inte alls vad jag är eller vad jag borde vara ens, hur kan jag då vara vad jag borde vara? Eller va? Helvete.

Jag är som Harry Kim i Star Trek Voyager. Först blev han kär i fel tvilling. Sen en borgrobot. Sen ett hologram och senast en död tjej! Han kanske har samma problem som jag. Jag antar att det är min försvarsmekanism, att systematiskt falla för rockstjärnor, författare, skådespelare, lärare, vänner och konstiga festivalhångel. Människor som lever strul på krogen och inte kommer minnas mig mer än Neil Gaiman kommer ihåg när han signerade min bok. Detta gör mig inte så mycket då det hela var så uppgivet från början. Men jag blir arg på att det ska vara så hopplöst! Vad har jag gjort för att inte förtjäna dig?

Men jag ville aldrig bli så kall. Så härdad och ändå så sjukt uppfuckad. Aldrig ville jag hamna framför ett jävla worddokument med gårdagen på repeat i mitt huvud, med loopad playback av en mjuk kind, en ung skäggstubb, blåa ögon. En mjuk axel att för ett par andetags tid luta mig mot och slippa orka så jävla mycket hela tiden. Jag borde ligga och sova lugnt i någons revben och bara behöva sträcka ut handen. Bara sträcka ut handen en liten bit. Men det är fan som Ingela och hennes marinerade vitlök, ju mer hon fick desto mer ville hon ha. Jag kunde inte bara återgå till mitt liv igen. Jag kände nånting för första gången på oerhört länge. Det var inte förälskning, det var knappt förtrollning. Det var bara en skymt om vad jag borde ha, vad jag fan har förtjänat. Och jag vill ha mer. Min jävla försvarsmekanism har låst sig. Allting rasar. Mitt plockepinnskelett förlorar själv och jag förstår inte hur jag ska kunna bli glad igen. Men det blir jag alltid. Jag har en del vänner. Och de har alla någon som är viktigast för dem. Någon som inte är jag. Och jag känner att jag dör lite mer för varje dag.

Av Kee Leong 12 jul 2002 12:04