Sagan om symfonirocken!

Det var en gång, kring skiftet mellan 1940- och 1950-tal, som några finurliga filurer smälte samman country med blues. På så vis hittade man på något som man döpte till rock n roll. Och sedan dess har den populärmusikaliska historien varit en enveten kamp för förnyelse. Man har inte nöjt sig med de stilar och inriktningar som funnits, utan hela tiden velat utveckla nya former, nya hybrider och nya uttrycksmöjligheter. När Chuck Berry sjöng "Roll Over Beethoven" gjorde han det. När Bob Dylan drog in poesin i rockmusiken gjorde han det. Och hela Beatles karriär var en ren orgie i nyskapande.

Under perioden 1966-76 formligen exploderade scenen. Enorma musikaliska landvinningar gjordes när artister och grupper övertrumfade varandra i idérikedom. Den så kallade "4-regeln" 4 ackord, 4 minuter, 4-takt förpassades till historieböckerna, och konstigt vore väl annars? Nu kunde ju influenserna heta Mussorgsky, Rodgers/Hammerstein eller Miles Davis lika gärna som Lennon/McCartney. Och inom den progressiva rocken kunde Fairport Conventions finstämda folkgitarrer med lätthet samsas med Jimi Hendrix stilbildande ylanden.

I den första vågen sträckte Cream, Frank Zappa, Pink Floyd och Procol Harum på ryggarna, och strax därefter hette banbrytarna Yes, Genesis, King Crimson och Emerson Lake & Palmer. Ska sanningen fram så hör även David Bowie och Led Zeppelin till dessa trupper.

De första 70-talsåren var egentligen en otrolig tid. Varje smakriktning erbjöds fulldukad fest, och ingen tyckte det var det minsta konstigt om man pendlade mellan borden. Där fanns glitterpop, där fanns traditionell rock n roll, där fanns Crosby Stills & Nash, där fanns uppkäftiga New York Dolls, där fanns hårda Purple och Sabbath. Och där fanns Progressive Rock, i Sverige något missvisande benämnt "symfonirock". För det var endast i undantagsfall som musiken var direkt symfonisk. Yes "Sound Chaser" hade i likhet med ELP:s "Karn Evil 9" och månget King Crimson-stycke snarare jazzen att falla tillbaka på. Och Genesis envetna klinkande på tolvsträngade gitarrer skapade direktkoppling till folkmusiken.

Snart sagt varje låt var ett litet äventyr. I åtta, tio, femton minuter... ja, hela LP-sidor bjöds man på hisnande rundturer i sprillans nya musikaliska landskap, och det tycktes inte finnas någon ände på kreatörernas fantasi.

Och tro’t eller ej, men skivorna SÅLDE! I miljonupplagor! För det här var en tid då den gängse skivköparen förväntades klara mer än det enklaste enkla. Och skivköparen klarade det! Människor är nämligen inte korkade. Människor behöver den sinnliga stimulans som erbjöds live på jättearenor runt världen.

Men ack, jantelagen är stark. Och mot slutet av 70-talet fick den ett nytt namn: Punk.

Nu ska jag inte kasta dynga på punken. Ett flertal punkalbum och -låtar är rent mästerliga milstolpar. Och tusentals grupper sprudlade av kreativitet i garage och källare, tack vare punken. Men inom punkrörelsen fanns element som kände behov av att bryta totalt med allt som innan varit. Glen Matlock fick sparken från Sex Pistols för att han gillade Beatles. Pistolernas sångare Johnny Rotten bar en t-shirt med texten "I hate Pink Floyd" trots att deras texter i grund och botten hade precis samma budskap. Alla som trodde att de var nåt vilket de ju trodde alldeles rätt i skulle tryckas ned å det grövsta. En ren häxjakt påbörjades, vilken på sitt eget lilla vis för tankarna till mindre trevliga regimer...

Och när musikmediadrevet satt upp nosen i luften kom den kreativa dödsstöten. Ville man behålla jobbet blev det till att göra avbön. Tusentals journalister avskydde plötsligt den Gentle Giant-skiva de hyllat i förrgår. Och ytterligare tusen färskingar anställdes för att visa upp den nya unga elitens fräschör.

Hädanefter fanns inget så förbjudet som att gilla progressiv rock. Att många ändå hyllade nya alster av David Bowie och Peter Gabriel får väl ses som en miss i planeringen.

Men en så här korkad utveckling måste väl ha avbrutits rätt så snart, säger du? Nä. De nya lagarna inte bara konsoliderades. De permanentades. Jante-gänget med Expressens Mats Olsson i spetsen fick lärjungar med Aftonbladets Per Bjurman vid rodret. Och än idag pågår förföljelsen på nöjessidorna. I synnerhet kvällstidningarna har gjort till sin specialitet att såga det progressiva hämningslöst och vad värre är - helt osakligt. Irrelevanta och totalt ovidkommande påståenden varvas med rena lögner.

Låter jag paranoid? Om ändå så väl vore - då hade ju aldrig denna hemska utveckling ägt rum!

Men hur mår då symfrocken undrar ni? Jo, den mår alldeles utmärkt! Några tunga år under 80-talet har förbytts i total renässans de senaste åren. USA presenterar Spock’s Beard och Dream Theater, England har Porcupine Tree och Sverige stoltserar med ACT och Flower Kings. Från Santiago till Shanghai bubblar de progressiva grytorna, och Östeuorpa är världsledande. Utövarna är fullbokade året om. Väl medvetna om dagspressens totala inkompetens härvidlag koncentrerar man sig på mer seriösa media Mojo, Classic Rock där man tas på det allvar man förtjänar. Yes, Gong och olika inkarnationer av King Crimson åker på bejublade turnéer varje år och fortsätter sina upptäcktsfärder på CD.

Galor ordnas runt vår planet. I augusti arrangeras "Slottsskogen Goes Progressive" i Göteborg för tredje gången. Där har jag sett punkare i tuppkam röja till bökigaste progmetal!

Och nog finns den progressiva rocken på världens topplistor! För hur lite de "etablerade" reportrarna än vill erkänna det - det är inom den progressiva rocken som Beck, Björk och Radiohead hör hemma.

Snipp, snapp, snut... men sagan är inte slut...

Av Daniel Reichberg 11 jul 2002 09:57