Lova att hata mig

Hatet är renare i sitt samvete än vad kärleken är. Så måste det vara. Se själv vad kärleken har åstadkommit. Död, pina, träldom, ja listan kan göras lång på de brott kärleken har på sitt samvete. Är inte kärleken den egentliga orsaken till hat? Låt oss ta en titt på olika saker att älska.

Först har vi religionen. Att Gud är den största orsaken till död kan knappast bestridas och då menar jag ALLA olika gudar som florerar i vår värld. I Guds namn har korståg vandrats. Hedningar har blivit frälsta. Svärd har talat med Guds stämma och idag har Guds röst fått maskingevär att tala igenom. Ett ganska slagkraftigt språkrör må jag säga. Bomber och granater flyger kors och tvärs runt vår jord och berättar om vad Gud vill och vad Gud inte vill. Det är sällan någon missar då Han talar, fast det är inte ofta vi förstår vad han säger. Det paradoxala i det hela; den godhet Hans röst förmedlar bringar inget annat än hat. Summerat; kärleken till Gud slänger bomber och skjuter skallarna av de som inte älskar Honom och summan blir då konstant, död. Och vem vet ifall Gud är en man eller en kvinna?

Sedan har vi kärleken människor emellan. Du älskar honom, han älskar dig och hon är kär i densamme. Det kanske inte är så allvarligt, lite svartsjuka skadar inte. Så länge som svartsjukan inte reser sig upp med hat i blicken. Får den bomben brisera då jävlar gäller det att passa sig. Jag känner en man som var lyckligt gift, bodde i ett litet villakvarter i en småstad. Grannen till detta lyckliga par var mannens bäste vän, en gammal skolkamrat. Ett två tre så var grannen i hans säng och satte på hans fruga. Den kärleken går inte av för hackor. Nu lever han ensam medan hans förra fru är gift med hans barndomskamrat. Och emellan dessa två herrar råder ingen kärlek längre. Den kärleken födde inget annat än hat.

Ett land kan lätt älskas och folket som bor i detta land vill gärna vara lite förmer. De vill visa sin lojalitet mot landet de älskar och vill därför inte låta det älskas av människor som tidigare varit bosatta i ett annat land och älskat det lika högt. Kärlek kan sällan existera i pluralis när det kommer till kritan. Kärleken måste vara fixerad till ett land, en tro, ett folk, etcetera... Gränserna vi har är utritade som en fingervisning till invånarna inom dessa gränser hur långt de kan älska sitt land. Så varifrån "gränslös kärlek" kommer ifrån vet jag inte. Men jag är ganska säker på att den som myntade detta uttryck inte levde särskilt länge efter att denne yppat orden. Krig har en förmåga att ploppa upp då kärleksfulla människor vill visa hur mycket de älskar sina gränser. Det är något konstigt med det här, men kärleken har inte annat än hatat än så länge.

Något som måste vara svårt att älska är elva vuxna män som jagar en boll på en onödigt stor gräsplan. Att älska dessa elva män så mycket att hat tar över, igen. Vari ligger logiken? Kärlek så förankrad att den måste få ageras ut med hjälp av tillhyggen. Den måste skrikas ut, den måste få slå sönder, förstöra och självklart hata. Mången gång har jag undrat över varför några av de våldsammaste människorna söker sig till idrotten, som publik då. Framförallt till fotbollen. Jag menar, hur ofta är det läktarbråk på dressyrtävlingar? Precis, väldigt sällan, om någonsin. Man kan undra om det är själva spelet som gör dessa människor så fulla av kärlek att det tar sig uttryck i hat. Spelarna, javisst spelarna älskar ju att utföra sin sport till den milda grad att deras kärleksvibrationer inspirerar publiken att leva ut deras kärlek till sporten även utanför planen. För mycket hat projiceras under dessa 90 minuter, förlåt jag menar kärlek.

Eftersom vi vridit och vänt på alla begreppen här, så kan vi anta att vi hatar varandra istället. Tänk vad mycket kärlek det skulle föda.

Av Mattias Ander 11 jul 2002 12:04