Slutstationen del 2

- Om du inte tycker om mig kan vi bara sitta o prata lite.
Hon tryckte sin hand mot min för att jag inte skulle ta bort den från hennes bröst. Min kropp började ta över den beslutsprocess som mitt huvud hade så svårt att avsluta.
- Du verkar vara en fin människa, jag följer med dig en stund.
Om jag inte hade gjort det så visste jag att jag alltid skulle fundera på om jag gjort det rätta. Funderat på vad som hände med henne och vem hon valt istället. Kanske spärrvakten, brevbäraren, grannen?
- Vad skulle du göra om du visste att du skulle dö snart?
Hennes fråga bröt det erotiska och jag drog sakta tillbaka handen. Frågan hade jag fått förut, men mest som en liten tankelek. Aldrig hade den formulerats rättframt till mig av en döende människa.
Svaret skulle nog bero lite på hur lång tid man hade kvar. Det är stor skillnad på en vecka och tre år. Självklart skulle man sluta bry sig om småsaker. Bråk och gnäll skulle kännas trivialt och meningslöst. Jag skulle nog göra sådant jag tycker om och sådant jag inte gjort, men alltid drömt om.
- Jag skulle tillbringa så mycket tid som möjligt med dem
jag tycker om.
Aldrig säga ett ont ord. Ge kärlek, det kanske låter larvigt, svarade jag.
- Nej, det låter fint. Det var precis det jag själv kom fram till. Vad skulle du göra om världen gick under imorgon klockan tolv? Vad skulle du göra just då?
Den frågan hade jag också redan lekt med, svaret hade jag klart.
- Jag skulle älska med den person som betyder mest för mig.
Hon log och blottade en rad vita tänder, snedställda, charmigt asymmetriska.
- Förstår du mig bättre nu? Du är i och för sig en främling, men världen ska inte gå under om en timma heller.
Hon hade fått mig att förstå att hon levde för stunden. Mer tid än så hade hon inte.

Vi passerade motorvägen på bron mot Fruängen. Tåget saktade in för att stanna vid linjens slutstation. Sanden på perrongen glimrade i vårsolen. När vi gick av snuddade hon vid min rumpa med handen. Vi blev stående utanför, som för att låta de andra passagerarna lämna perrongen före oss.
- Du har inte ångrat dig? Vill du älska med mig?
Jag log mot henne och svarade:
- Det vill jag verkligen.
Hon tog ett halvt steg emot mig, stod helt nära. Hon lyfte sitt ansikte mot mitt och hela hennes kroppsspråk talade om att hon ville bli kysst.
Och vem var jag att förvägra henne det?

När jag närmade mig henne exploderade hennes ansikte i en spottloska, ögonen svartnade. Det var inte bara en sån där spottsträng som kunde ha hamnat på sidan om näsan, utan det blev mer som en utspritsad dusch över hela ansiktet.
- Ditt äckliga gubbarsel! skrek hon och försökte träffa med en spottloska till.
Jag ryggade tillbaka ett steg och torkade av ansiktet med händerna
- Vad håller du på med!
- Vad tror du? Sätter dit kåta och gubbsjuka as som dig!
Hon började gå mot utgången. Jag ropade efter henne:
- Ynkligt sätt du har, tycker jag, spela på sympatier för en dödssjuk!
Hon vände om och kom emot mig, gick med bestämda steg, stannade tre meter ifrån.
- Det där var sant, bara så du vet. Däremot tänker jag inte tillbringa mina sista dagar med avskum som dig. Jag tänker vara med de som står mig nära. Jag ska älska med dem alla, hela tiden och in i det sista. Där finns kärleken och närheten. Fattar du det? Där vill jag tyna bort, inte under din blekfeta kropp!
Hon gick återigen mot utgången.
- Det hade varit väldigt enkelt att slippa det. Bara att låta bli mig, undvika oss alla, så skulle du slippa, jag lovar.
Den unga kvinnan tog upp en tom ölburk från perrongbänken, kastade den mot mig och skrek:
- Det finns saker som jag älskar. Det finns också sånt som jag hatar.
Hon visade upp ett långfinger och avslutade:
- Jag tänker leva ut båda ytterligheterna!
Jag gick åt motsatt håll, trots att där inte fanns någon utgång, bara ett perrongslut. Lutad mot räcket stod jag där och bara andades ett tag. Tunnelbanetåget som for iväg in mot stan igen, drog mig tillbaka till nuet. På en tom sits i en vagn, någonstans i det tåget, låg min bok.

Av Roger Forslund 10 jul 2002 09:46