Slutstationen

Så dags på morgonen var det inte många som reste i samma riktning som jag, de flesta var på väg åt andra hållet, in till stan, till jobben. Vagnen var nästan tom redan vid Mariatorget.

Jag läste en bok av den engelska filosofen Bryan Magee och försökte hänga med i hans resonemang genom de eviga frågorna. Ibland var han enkel och rak, men ibland onödigt tillkrånglad. Någon läsrytm ville inte riktigt infinna sig.
Det är lite lustigt med folk, och mig själv också för den delen, hur vi har anammat ett visst beteende inför främlingar. Det konstiga i att stå i en hiss, två kvadratmeter golvyta för fyra personer som skulle behöva minst tio, för att känna sig någorlunda bekväma. Någon tittar på klockan, en annan på våningsräknaren, en tredje rodnar medan den fjärde kanske säger nåt lustigt som "ja, ner kommer man ju alltid".

Det finns även på tunnelbanan likadana närgränser man inte bör kränka. Så länge det finns ett helt tom fyrsittsplats så bör man välja den, innan man sätter sig snett emot någon i en sådan fyrgrupp som redan är upptagen. Det finns några som oftare än andra bryter mot dessa oskrivna regler. Det är dels alkoholister och narkomaner, kort sagt folk som inte har kontakt med vare sig själv eller omvärlden. Även en del äldre pensionärer och likaså invandrare med andra uppfattningar om närgränser än oss svenskar, kan göra annat.

Jag blev därför lite förvånad när hon satte sig mitt emot mig i en för övrigt nästan tom vagn. Jag såg nästan hela vagnen utan att vända mig om och kunde bara se en kvinna i fyrtioårsåldern, längre bort i vagnen. Hon som satt sig mitt emot mig började plocka med påsen hon hade i knät, hade det varit lite senare på dagen så hade jag anat att hon varit på stan och handlat. Påsen verkade innehålla en tunn bok, nåt klädesplagg eller kanske en duk.

Medan hon plockade med innehållet i påsen betraktade jag henne i smyg. Hon hade en liten söt mun med uppåtgående mungipor, inget läppstift, en liten smal spetsig haka. Hennes kindknotor var ganska markerade och hennes ögonfransar långa. Ögonen var blå, i en ljus och klar nyans. Hon var svenskt mellanblond, håret hopsatt i en svans i nacken. Några långa testar hängde fritt på var sida om ansiktet. Hon gav på det hela ett mycket rent och piggt intryck. Hon verkade vara i tjugoårsåldern, tjugofem som mest.

Hon började bläddra i sin bok, den verkade handla om mat med betoning på hälsosamt. Cancerfondens symbol stod på baksidan. Jag försvann åter in i min bok och lät Magee fortsätta utläggningen om perception och kausalitet. Boken hade åter slukat mig när den unga kvinnan mitt emot mig lutade sig lite framåt och sa:

- Vill du ligga med mig?

Det finns klara skillnader mellan en mans och en kvinnas reaktioner på en sådan fråga. En kvinna har närmast till ett nej och analyserar snabbt situationen, sökandes efter något som överhuvudtaget talar för ett ja. Oftast känner hon sig förnärmad och svarar nej, innan analysen ens är klar. Mannen däremot känner sig smickrad och är kvinnan dessutom attraktiv och ung går hans analys mer ut på att finna något som talar för att han inte borde säga ja, det ordet ligger nämligen omedelbart klart vid gomseglet, färdigt att uttala. Den som är man och har någorlunda hyfs i kroppen låtsas kanske först lite tveksam.

- Va? Vad menar du? svarade jag med en förvånad min och såg mig om i vagnen.
- Jag vill ligga med dig. Vill du ligga med mig?

Hon såg rakt på mig med en fast blick, och log lite som för att sälja in budskapet.

Många tankar for runt i mitt huvud. Jag sökte logiska förklaringar på den situation jag befann mig i. Kunde det vara så att hon var en prostituerad på väg hem efter en natt på stan, eller kanske en sinnesförvirrad, eller värre, sinnessjuk. Det fanns ingenting kring henne som indikerade vare sig en sliten och härjad vardag eller någon slags förvirring. Tvärtom var hennes utstrålning lika seriös som hos en yrkesstolt receptionist, eller advokat för den delen.

Kanske var det här ett skämt, någon som drev med mig. Hon var säkert utsänd från någon som kände mig, kanske för att testa mig, eller bara förnedra, för skoj skull. Jag hann inte formulera ett svar förrän hon fortsatte:

- Jag har cancer och inte långt kvar att leva. Jag vill njuta av varenda stund jag har kvar.

Tåget stannade och dörrarna öppnades. Kvinnan längre fram i vagnen gick av. Jag och min samtalspartner avvaktade för att se om någon steg på. Dörrarna stängdes utan att någon stigit på, vi var ensamma i vagnen, när tåget lämnade Hornstulls station och fortsatte söderut.

- Det var tråkigt att höra. Får jag fråga vad du har fått för diagnos?

Jag försökte föra över samtalet till nåt mer seriöst, i alla fall en stund, för att testa henne.

Hon lutade sig tillbaka mot ryggstödet, slog ner blicken, men bara kort, innan hon svarade.

- Jag har en elakartad form av magsäckscancer. Den sprider sig snabbt i kroppen just nu. Diagnosen fick jag för några veckor sedan.
- Den går inte att bota?
- Nej den har spritt sig alldeles för mycket.

Hon stoppade ner sin bok i plastpåsen och tittade med tom blick ut genom fönstret.

- Jag har nog bara några veckor kvar. I alla fall inte mer innan jag ligger som ett vårdpaket någonstans.
- Det var verkligen tråkigt att höra.

Det lät tafatt, men vad låter inte dumt när någon sagt att hon håller på att dö. Det finns inget vettigt att säga, man kan bara försöka.

- Jobbar du natt, kommer du från jobbet nu? undrade jag.
- Nej, jag tog in på ett hotell. Vet du, jag har aldrig bott på hotell. Det var nåt jag ville ha gjort, så jag hyrde en svit på Sheraton i natt. Bara jag, själv med mina tankar. Åt och drack på rummet gjorde jag, badade i bubbelbadkaret, njöt av varje minut.
- Det låter trevligt.

Hon satte sig åter mer upprätt och frågade igen:

- Nå, vill du?
- Du är ung och ser bra ut, tro inte nåt annat, men du måste förstå att du gör mig förvirrad.
- Det kan jag förstå, men jag är ärlig och menar det jag säger.

Hon var normallång och bar mörka kläder. Hennes lår såg fasta ut under de blåsvarta byxorna. Hennes bulliga jacka avslöjade ingenting om kroppsformen, hon kunde lika gärna var fyllig som smal. På fötterna hade hon låga kängor i mellanbrun mocka.

- Men varför frågar du mig? Du har väl kompisar, bekanta? Kanske en pojkvän?

Jag höll mitt jakande svar kvar i svalget och försökte förstå vad som drev henne.

- Jag struntar i dem. Jag går på min intuition. Jag har alltid varit så klok och förståndig, försiktig likaså. Många är de stunder och möjligheter som gått mig förbi. Visst är det konstigt?
- Vad är konstigt?
- Att det är först när döden knackar på dörren som man börjar leva.

Hennes ord träffade nåt i min ryggrad. De for rakt in i öronen, med ilfart förbi hjärnan, föll med tyngd och fart rakt in i ryggens översta kotor. Mellan skulderbladen skakade hennes ord om mig, sakta nådde orden hörselcentrum dit de skulle ha kommit, drev mig till eftertanke och insikt. Tanke och känsla i ett, hela min kropp blev en tanke.

Hon hade nått insikten vi alla borde nå, gjort vägvalet samtliga borde göra. Göra långt tidigare än då vår tid blivit utmätt och slutet utstakat. Vi borde leva medan livet är ljust och kraftfullt. Söka det lustfyllda, erbjuda det njutningsfyllda.

- Folk borde inse att de lever bara en tumör ifrån döden. Om sex månader kan vem som helst vara borta, du med.
Hon sa det utan bitterhet. Det var som det vilade något kärleksfullt i det hon sa. Hennes mening var inte att skrämma eller bedröva, utan att väcka en positiv tanke. Hon fortsatte att förklara:

- Jag såg dig redan från perrongen när tåget stannade. Du har vackra händer.
- Tack! Har jag?

Jag vände handflatorna uppåt, vi såg båda på dem.

- De är både maskulina och feminina. Dina händer har markerade linjer, det är vackert. Du har mannens begär i dem, men de är också välvårdade och mjuka som en kvinnas.
Vi for in i en tunnel, ljuset i vagnen försvann helt några sekunder. Nödljusen hann precis glimma till innan vagnen åter tändes.

- Jag bor i Fruängen, följ med mig hem, snälla du.

Om jag skulle till jobbet så skulle jag gå av om två stationer. Vi tillämpade flextid och det fanns inget akut som väntade på mitt skrivbord, så vad jobbet anbelangade fanns inget hinder för att fortsätta några stationer till. Hennes ord om "chanser som gått henne förbi" gällde mitt liv också. Jag var under hela tonårstiden på tok för blyg för att få pussa flickor, sexdebuten blev sen. Blygseln försvann nästan helt men ett lite dåligt självförtroende var min livspartner ända upp till trettio. Flera var de kvinnor som berättat att de en gång varit intresserade av mig och väntat på att jag skulle ta ett initiativ. Samtliga dem hade jag fantiserat om men aldrig kommit till skott med.

- Jag jobbar vid Telefonplan, berättade jag mest för att vinna lite tid.

Kanske var det här ett avancerat bakhåll. Hon kanske fungerade som lockfågel och skulle dra upp mig i en lägenhet där två tre biffiga jugoslaver väntade på att beröva mig mina värdesaker. Jag gick i tankarna igenom mina fickor. Jag blev osäker på om kreditkortet var med eller hemma. Bankomatkortet hade jag på mig och säkert skulle de kunna tvinga ur mig koden, tuff ville jag nog inte kalla mig. I kontanter hade jag kanske tre hundra på mig. Tanken på att de skulle kunna ta mina nycklar och tömma mitt hem föresvävade mig.

- Här, sa hon och tog min ena hand. Med den andra drog hon ner dragkedjan i jackan och förde sedan in min hand mot hennes bröst.

Hon bar en ljus stickad polotröja under jackan, hennes bröst var ungdomligt fast.

forts. i del 2

Av Roger Forslund 09 jul 2002 10:57