Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Som en dröm

Ett slags farväl.

Natten är mörk. Timmen är sen. Men från min plats vid dörrkarmen, kan jag se din siluett, min älskade, i månljuset som letar sig in genom sprickan i rullgardinen. Sprickan du lovade laga för säkert två år sedan. Du ligger på rygg med högra armen lite nonchalant över huvudet. Jag kan se ditt bröst höja och sänka sig under täcket. Vet så väl om varje liten skavank, varje litet ärr på din kropp. Trots det svaga ljuset, ser jag ditt välbekanta ansikte klart framför mig. Med slutna ögon och lite halvöppen mun, vet jag att de karakteristiska snarkningarna snart tar sin början! Sakta går jag fram mot din sida av sängen och sätter mig försiktigt ner vid din sida. jag skulle ge så mycket för att få väcka dig och krypa ner intill dig. Känna din kropp emot min och låta lustarna ta överhand. I stället låter jag minnena av alla våra lyckliga stunder skyla över mig. Minns alla våra glada skratt och upptåg och hur roligt vi faktiskt alltid har haft tillsammans. Du var min bäste vän och jag var din !
"Jag älskar dig" viskar jag så tyst att jag knappt kan höra det själv, stryker med handen över din kind och känner skäggstubben raspa mot mina fingertoppar. "Dags att raka sig älskling!"
Med en sista blick från sänggaveln vänder jag och går ut i hallen.

Styr mina steg bort till dörren med all text: STÖR EJ!INTRÄDE PÅ EGEN RISK! Jag trycker försiktigt ner handtaget och dörren glider gnisslande upp. Jag ser dig röra dig lite oroligt i sängen. Åhh, vakna inte, ber jag i mitt stilla sinne. På tysta nästan svävande fötter tar jag mig bort till sängen. David, åh, David, mitt hjärta gråter med ett leende. Vad du blivit stor! Vart tog alla åren vägen? Nu fyller du femton om en månad, moppen står redan i garaget, färdigmeckad. Helt betald av dina egna pengar förtjänade av sommarjobbet. Åh, David, du som på ditt tonårsvis inte kunde låta mig krama dig. Kramad av mamma!! Nehej! Men smygande intill mig för en smula närhet utan att det skulle märkas, det kunde du. Inför min inre blick ser jag allt som om det vore igår. Dina första steg, ditt första ord. Den första dagen i skolan, när vi stod där hand i hand på skolgården. Fyllda av förväntan och med en känsla i mig att detta var ditt första steg från mamma. Nu började allvaret. Jag minns hur din första kärlek, Fröken gjorde dig förtvivlad när hon talade om att hon skulle gifta sig! Men du tog dig igenom det med hedern i behåll och sedan existerade inte flickor förrän du gjorde ditt inträde på högstadiet. Då blev de intressanta på nytt! Jag tittar ner på ditt ansikte, fyllt av tonårsplitor och känner en tår sakta rinna ner för min kind. Min blick insuper ditt ansikte för att finnas i mig för alltid.

Nästa rum, längst bort i hallen. Dörren står lite på glänt, får absolut inte stängas till helt under natten! Ett litet leende formar mina läppar när jag tar ett steg in genom dörren. Du ligger som vanligt, min älskade Anna, med det långa håret som täcker kudden, med täcket avsparkat och armar och ben rakt utsträckta. Du har alltid sovit så. När du var mindre och kom till vår säng på natten fick man verkligen slåss om utrymmet! Nu är du större, kommer inte längre. Någon enstaka gång, inte oftare. 11 år! Kär i någon ny kille nästan varje vecka. Kommer inspringande genom dörren efter skolan för att slänga ryggsäcken på stolen vid ytterdörren, ropa: " Hej, jag är hemma! Sticker till Ninni! Kommer till middagen! "Och så ut igen. En stor dam har du blivit. Och så söt. Dig får man hålla hårt i när du blir lite äldre och drabbas av förälskelse, lycka, sorger och besvikelser och allt vad den underbara kärleken för med sig. Jag kysser din pappa och mitt sinne kvider.

Ett rum kvar. Rummet närmast sovrummet. Även här står dörren på glänt och en liten nattlampa är instucken i kontakten. Ett ansikte med blond hårkalufs sticker fram under täcket. Ett runt ansikte med fortfarande lite barnsliga drag. Alldeles utpumpad sover du där, med armar och ben invirade i täcket. Armar och ben som under dagen är så fulla med spring som bara en sex-åring kan ha! Lisa, mitt hjärta blöder! Du är i en härlig fas i livet, fyllt av upptåg och förväntningar inför det som kommer att ske. Förskolan som du precis har börjat i och alla nya kompisar som det medför. Jag skall se dig växa upp tillsammans med dina syskon, fast i smyg! Nu rinner mina tårar i vida floder nerför mina kinder, jag vet att det är dags nu. Ta vara på er och glöm ALDRIG hur mycket jag älskar er !

"Pappa", säger Lisa där hon sitter vid frukostbordet och petar med pekfingret i smöret på sin smörgås, "Jag drömde om mamma i natt!
Johan som precis skulle säga till henne att inte göra så med maten, kom helt av sig. I ögonvrån ser han att David stelnar till med skeden halvägs till munnen, fylld av flingor och mjölk. Även Anna slutar äta.
"Jag med, pappa," nästan viskar hon, "jag drömde hon var här."
Johan drog ett djupt andetag, han hade också känt något när han vaknat på morgonen. Det hade känts som den hårda hand som hållt hans hjärta i järngrepp ända sedan den ödesdigra dagen när lastbilen kommit över på fel sida och frontalkrockat med Lenas bil, hon hade inte haft en chans. Döden hade varit ögonblicklig. Den handen som kramat så hårt under hela denna tid efter olyckan, verkade ha släppt lite på taget. Johan möter sin sons blick, som håller fast vid hans.
"Hon var hos mig med," säger David. Det var ett år sedan igår...

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola.