Stefan Lindströms afghan-blod, del 5

Dubbelmördaren

Stefan funderade på att byta skyltar med den svenskregistrerade blå Volvon längre ner på gatan. Gatan var nästan tom på folk, bara några byfånar som verkade stå och kolla in hans Sierra. De skrattade väl åt rishögen, såg säkert att den läckte olja som ett såll. Jävla bönder!
Han var för ilsken för att hitta på något. Knappt en timme hade han sovit under natten. Det hördes ljud, prassel från träden och grenar som bröts. Snart skulle han väl börja höra röster också.

Någon gång under natten hade han gått ut för att pissa. Han gick ut i trädgården, över gräsmattan, snubblade på en trädrot och slog huvudet i stubben. Innan han åkte till byn hade han fått plåstra om jacket i pannan, satt på sig solglasögon och keps för att inte se ut som ett misshandelsoffer. Det skadade väl aldrig att vara lite maskerad heller.

Stefan slängde ett par blickar längs gatan och upp mot de mörka molnen. Han stod utanför en butik som han och Janne varit i när de var här sist. En ung flicka gav honom en extra blick när han kom in. Hon verkade för dum för att bry sig om något, stod där bakom kassan och tuggade tuggummi.
Han köpte två liter motorolja, några påsar chips, öl och en dagstidning. Han fick motstå frestelsen att köpa en porrtidning. Det fanns knappast utrymme för nöjen.

Regnet hade börjat när han kom ut igen. Gatan var tom nu. Nästan som regnet hade sopat den ren, bara en rostig Sierra förstörde intrycket. Bilen hostade igång. Det var cirka 20 minuters körning till stugan, om inte bilen skulle spolas av vägen innan av regnet som ökade i styrka.

Det gick inte att få en klar tanke i huvudet, gick bara runt runt. Någon var helt uppenbart ute för att sätta dit honom. Allt var som taget från den där skitfilmen Jagad med Harrison Ford. Stefan mindes mest att han önskat snuten skulle sätta en kula i Harrison, så eländet tog slut.
Säkert som ett jäkla amen i kyrkan började oljelampan lysa efter tio minuters körning. Stefan bara suckade och körde in mot en rastplats. Aldrig att han skulle ge sig ut i ösregnet nu. Han öppnade en öl och slog upp tidningen. Det var ingen brådska för något längre.

Ett helt mittuppslag fick han. Stefan tänkte först att det var ett jäkla foto de hittat. Sedan såg han rubriken som höll på att slita sig från sidorna och tränga in i ögonen på honom: "Efterlyst för dubbelmord"

Någonstans slog åskan ner.

- Berätta vad vi har på den där Lindström, sa Torstensson
Kollegan bläddrade snabbt bland mappar och anteckningar och började rabbla mekaniskt.

- Suttit inne för mordförsök, annars inget i vuxen ålder. Problem med skolan i ungdomsåren, en bråkstake, några misshandelsfall, många svängar hos socialen. Trassliga familjeförhållanden. Fadern alkoholist. Standarduppfostran för en värsting.

- Skippa teorierna. Mer!

- Modern och fadern döda. Det finns en syster, Anna Lindström, men de tycks inte haft någon kontakt på flera år. Vi försöker få tag i henne. Lindström verkar överhuvudtaget inte haft mycket till socialt liv.

- Vad hittade ni i lägenheten?

- Mycket pornografi, vapentidningar, en ansenlig knivsamling. Du känner till det mesta. Vi hittade även något vi tror är rester av amfetamin.

- Tror? Märker ni inte skillnad på amfetamin och Ariel Ultra?

- Teknis kollar det nu.

- Jaha, lik nummer tvås lägenhet då?

- Inte mycket än, inga fingeravtryck på kniven. Vi vet inte om något blivit stulet.

- Kolla med släkt, vänner, kolla telefon. Kolla allt.

- På gång.

- En förbannad pornograf och vapenfetischist, muttrade Torstensson för sig själv.

Han reste sig upp och ställde sig mot fönstret. Ett oväder var på väg in från Östersjön.

Mannen med tatueringarna kunde konsten att vänta. Han kunde vänta tills tidens slut om det skulle behövas. Ibland syntes spåren, ibland inte. Till slut skulle alla trådarna gå ihop. Han drog upp kragen på jackan han fått på sig, som skydd mot blåsten.

Jävla tidningsmurvlar, jävla nyhetskåta kvällstidningar! Det stod inte ett sant ord i dem. De hade till och med varit på hans jobb, frågar ut idioterna där.

- Han var alltid lite udda, hade någon sagt. Vi visste att något sånt här skulle hända.

När han fick tag i dem skulle han tamigfan rispa in sina initialer i bröstkorgen med den slöa jävla Rambokniven han köpt på Hobbex. Stefan hade varit tvungen att trotsa regnet och hälla i ny olja. Nu började han närma sig huset. Regnet piskade mot rutorna. Händerna darrade så kraftigt att knogarna vitnade när han höll fast i ratten. Husets syntes knappt i slutet av vägen på grund av regnet. Den blå Volvon som stod parkerad på uppfarten syntes däremot helt tydligt.

Av Andreas Soneryd 05 jul 2002 14:48