Mount Taranaki

Jag har varit på en resa som tagit mej ifrån Hamilton till Waiourou till Palmerston North till New Plymouth och åter till Hamilton.

Alla dessa ställen återfinns på kartan på Nya Zealand. Min man skulle åka till kunder på dessa ställen och besöka kunder utefter resans väg. Jag följer med som kartläsare och det är en nöjesresa för mej då jag ser så mycket som jag som svensk inte är van vid.

Första trippen från Hamilton till Waiorou går via Tauranga som ligger på NZ östkust och sedan in i landet via Rotorua och Taupo. At ta sej till Tauranga betyder att man måste åka över en bergskedja som heter Kaimai. Det är svindlande höjder och krokiga vägar, vägen greppar där det helt enkelt gått att göra väg. Då det går uppför så är det dubbla filer för den uppåtgående trafiken då många långtradare aldrig får upp hastigheten över kaimai utan inte kommer upp i mera hastighet än 20 km på vissa avsnitt.

När det går neråt så finns det vägrenar där lastbilar kan glida in för att släppa förbi bakomvarande trafik. Tauranga är en vacker stad som ligger vid kusten längs Bay of Plenty. Det är en stad dit många drar sej tillbaka vid pension och hela staden är full av pensionärer. Utanför staden så finns ett berg som kallas rätt och slätt the mount. Det riktiga namnet är Mount Maunganui, berget ligger på en udde där en lång sandstrand slutar.

Det är så vackert så det är som om någon hittat på stället i sin fantasi. Vi ska bara vara här i någon timme för ett jobb som min man ska göra. Medan han jobbar så går jag på den långa sandstranden. Det är vinter här nu i juli, känns som en varm svensk oktober med lätthet att brista ut i regn. Det regn som kommer är varmt och jag går barfota på stranden och plockar drivved och snäckor. Vinden som är hård piskar stora höga vågor med vitt skum på toppen. Jag tänker på min yngsta son som heter Morgan, jag har läst nånstans att Morgan är ett keltiskt ord för det vita på toppen av en hög men lugn våg. Jag kommer inte ihåg var jag läste det, det var många år sen och jag ångrar att jag inte drog en kopia på det så jag kunnat ge min son det.
Efter några timmars promenad så är jag slut av allt blåsandet och håret är helt inpiskat i saltvatten och jag luktar sjö och tång.

Vi åker vidare nu mot ställen vi bara ska passera igenom.
Rotorua och Taupo som ligger inne i landet vid stora sjöar, sjöar som jag tror är i storlek med våra Vänern och Vättern. Vi stannar i både Rotorua och Taupo för att gå på varuhuset The Warehouse. Det är deras B&W eller OBS, finns i hela landet och min man som är shopoholic stannar vid varje som han passerar för dom har olika utbud även fast dom är i samma kedja. The Warehouse har en liten jingel som dom har haft i flera år i sin tevereklam: the Warehouse, the Warehouse, where everyone gets a bargain. Det har skojats mycket med den jingeln, det har gjorts otaliga variationer på den: the hore house, the hores house, where everyone gets a hooker. Har till och med sett en skylt utanför en kyrka: the prayer house, the prayer house where everyone gets a blessing.

Vi är nu i områden där det finns vulkanisk aktivitet och varma källor. I en del hus så har man til och med byggt över en varm källa och kan laga sin mat i trädgården över en murad BBQ som aldrig behöver tändas! Har gått i parker där man fått skärma av gångstigar då sprickor öppnat sej i marken och det bubblar upp ånga och gaser. Det luktar helt enkelt fis i den parken.

Från Taupo ska vi till Waiouru som är en liten byhåla högt uppe i bergen. Vägen dit är svindlande och lång. Den går över en platå där det knappt växer något alls och det ska finnas vilda hästar enligt trafikskyltarna. Jag har aldrig sett någon av hästarna men min man som aldrig sett älgar i Sverige trots varningsskyltar säger att hästarna finns. Vi är nu så högt uppe så det finns ett vägavsnitt som ibland stängs av om det blir snö.

Vi passerar Mount Tongariro, Mount Ruapehu och Mount Ngaurohe, 1967 meter, 2797 meter respektive 2287 meter. Jag har säkert stavat namnen fel men det bjuder jag på. Alla är vulkaner och den ena var aktiv så sent som 1995 ?. Vi stannar och jag tar kort på dom snöklädda vulkanerna. Synd bara att jag inte har en riktig kamera, mitt ex har vårdnad om den.

Vi ska stanna i Waiuro där min mans vuxna dotter bor. Varför bor man högt upp i bergen där det är både kalt och kallt? Jo, hon är i NZ armé och hela Wiouru är helt enkelt ett samhälle byggt kring arméns bas där. Nere vid kusten bara några timmar tidigare så var det som en sen sommar i Sverige trots att det är vinter här, nu är vi uppe i bergen och det är vinter.

Brasan sprakar och vi får en skål varm soppa då vi kommer.
Vi ska sova över här en natt och på kvällen så går brandsirenen inne på armébasen. Får veta att armén brukar rycka ut om det är någon trafikolycka på bergsvägen upp då dom kan ha närmare än ambulansen nere i nästa samhälle. Om sirenen som ljuder inte slutar inom tre minuter så är det vulkanutbrott och man bör förflytta sej. Hur tar man sej därifrån då vägen går längs vulkanen? Man blir antagligen utflugen av armén då ifrån deras flygplats som finns där.

Vi åker vidare till Palmerston North där man enligt nyheterna har mest tvillingfödslar i världen och man vet inte varför. Fick se ett reportage på teve om att det är en skola där det finns mera tvillingar än enlingar. Till och med rektorn hade tvillingar. Man intervjuade både barn och föräldrar och alla skyllde skämtsamt på vattnet dom dricker.

En mamma med två tvillingpar sa att hon inte visste om det var en välsignelse eller? Hon såg lite trött ut där hon satt med en enling och två tvillingpar. Vi ska nu vidare till New Plymouth vid västkusten. Det är en lång väg att köra då det är krokigt helt utanför svenska vägars riktmallar. När vi kommer till Hawera så ser vi vulkanen med stort V! Den är vacker och ser ut som ett japanskt berg som bara sticker rakt upp ur ingenting och är vältrimmat som ett upp och nervänt V. Lite snö högst upp på toppen.
Det går en väg runt berget och vi ska besöka kunder hela vägen runt så jag ska få se berget ifrån alla håll. Mount Taranaki eller Mount Egmont, 2518 meter. Taranaki är det maoriska namnet och Egmont det engelska. Vi ska bo i New Plymouth i ett par dagar då det är många kundbesök i området.

När jag är i Stratford på bergets östsida så tar jag en av vägarna och kör så nära berget det bara går att komma med bil. Det är som att köra igenom djungelkompakt skog där det rensats ut en ränna för att göra väg. Rännan ser ut som om en jätterakhyvel körts genom djungelskogen. Sen har någon lagt ut grus så det går att köra. Djungelskogen på bägge sidor är så kompakt att det inte går att lämna vägen!

Tänker på Lenny Norman och hans skämt om soldyrkande tyskar som har en tändsticksask för att spänna ut stjärthalvorna för att bli solbrända hela vägen in. Det är som att åka bil längst inne i den skåran!

Helt plötsligt kommer trädgränsen! Djungeln tar bara slut!
Berget kommer rakt framför bilen. Jag har inte sett berget för djungelskåran vi kört i. Vägen stannar precis där snön startar. Det går inte att ta sej högre upp än så här med bil. Jag går ur bilen och ser att det finns en träbrygga byggd intill vägens slut. Jag går ut på den och står helt plötsligt högt uppe och tittar ner ifrån berget. Jag förstår att jag är högt uppe för det är kallt och snön finns där och den lilla byn där jag svängt av upp emot berget är yttepytte liten!

Jag står och lutar mej emot räcket som omger träbryggan jag står på och det är som att ha sex! Tänk om man bara kunde flyga ut över dalen som en fågel och glida över djungelskogen! Var är min kamera, min lilla kompaktkamera så jag kan ta kort på mej själv hållandes kameran mot mej och berget, kameran är kvar på hotellet i New Plymouth! Jag hade burit in allt i bilen till hotellrummet kvällen innan.

Nästa dag kör vi från New Plymouth till Hamilton. På en vägsträcka så har en långtradare kört ner i diket och flippat upp och ner, en perfekt upp å ner-landning och tradaren ligger på taket längs vägen, både släp och dragbil ser helt oskadda ut och bara som om en jättehand vänt leksaken upp och ner. Vi är först på plast och jag fasar för att jag måste ta reda på något obehagligt och ge första hjälpen men chauffören sitter i diket och röker och han har kallat på polis själv så vi kör vidare.

Vägen är nu så krokig och går längs kusten och det finns inga hus på mer än en timmes bilkörning. Bara sandstränder och slingrande vägar. Ibland så sakta och slingrande så det bara går att köra i 20 km i timmen. Trots att det inte finns hus och det är långt att köra så har det klottrats på några bergväggar. På en vägg så är det typisk Stockholms t-banegraffiti. På nästa berg har någon skrivit att Jesus lever. Blir full i skratt då jag tänker på dom ungdomar som måste ha köpt sprayburkar och kört i flera timmar för att kladda på den här bergväggen och nästa budskap som måste ha fått en liten religiös dam att köra samma långa sträcka.

Av Suzanne Ek 05 jul 2002 10:39