Rapport från en ICA-butik

jag pratar i telefon med månen. vi läser poesi för varandra i kvällningen, när solen sträcker sina sista strålar mot min näskant över boken.
det där är jag, säger månen om vad en kvinna inte säger att hon är hudlös under huden.
och jag säger: en mussla, det är jag.

för jag önskar jag hade ett hårt skal med pärlemorfoder
och att jag skyddades av det som av fader och moder

men det har jag inte. jag är ganska soft. en mjukis i slitna jeans, en passionerad fegis i urvuxna stålhättor. jag tar tidiga tåg om morgonen.

går med folket nu.

så tänker jag: går med folket nu. när jag kliver av 05:30-tåget i ulriksdal med alla diskare och maskinarbetare. gammal akademika sönderskuren, avhoppad. ingen människa är iallafall enkel. men alla människor har karaktärsdrag av gud.

så med leendet målat med teatersmink köpt på oxford street, mind you står jag i min ica-butik och säljer tvål och läsk till intet ont anande. ingen vet att jag har porr och våld i byrålådan. att leendet sprack för länge sedan. att jag är livsfarlig om jag vill. att jag slår ned människor för att hjälpa månar som går sönder. att jag gör sådant som man inte ska göra, och att jag gör det utan konsekvenser.

i Tiden Efteråt finns inga konsekvenser kvar. eller:
när Konsekvensen är hela världen syns den inte längre. det kan vara så enkelt, tro mig, jag har sett.

-

så, tidiga tåg. trötta gryningar och lyriska nätter. med månen talar jag om kärleken: skall vi fortsätta så här? frågar jag. ska vi alltid falla för samma man?
nej, svarar hon, vi ska bryta det här mönstret.
och då undrar jag om hon vill kyssa mig snart.

hon är huvudpersonen i en saga om en förort. en vacker människa i konstig frisyr och platt bröst. en liten människa av glas som skriker av njutning när det gör ont. jag har bitit märken i hennes skalp en gång. och då, den kvällen och vinden ven i ventilerna, var vi vackra båda två.

men ljuset ändras, solen går ned, poesins magi slutar att binda. jag vill inte ha en kvinna, det har jag redan haft och det har inte fungerat. jag vill ha en man. och jag drömmer om honom när sömnen kommer, utan att veta vem han är. men han säger att han älskar mig, och att han kommer att fortsätta.

och i drömmen, i drömmen tror jag på honom. och det,
det är den skönaste dröm och vackraste religion som finns.
så vi pussas. han är varm.

då, i ett enda heligt och försäkrat ögonblick som aldrig skall glömmas, är jag hel.

-

stirrig morgon för att hinna med tåget som folket tar. jag är trött. jag är ledsen. drömmen har tagit slut och jag är ingenting. jag läser bret easton ellis på tåget och läser samma stycke om och om igen. för boken är bättre än filmen. ord känns mer än bilder. och når så mycket längre in.
en galen man utan konsekvenser men med en klädgalge kan göra så mycket. med en hardbody. eller två. och en hund. och, skimrande som av pärlemor, njuter jag där på tåget.

det är i stunden på bussen efteråt som jag förstår vem jag drömde om, vem det är som är så varm och som inte tycktes kräva något pärlemorsskal. det är en kund i ica-butiken. en enkel tvåmeterskropp i slitna jeans och lurvig tröja. finnar och blyga blickar. jag är verkligen en av folket: jag har äntligen fallit för en annan man.

en kassörska utan fil kand är en del av folket. hon har inget diplom. hon har en röd och smutsig ica-tröja och dessutom väldigt skitiga naglar. med sorgkanter och kantstött står hon i sin kassa åtta timmar om dagen och ler i sitt teatersmink. hon är inte enkel. hon gråter på lunchen, men hon förstår aldrig varför. hon läser om våld och hon tänder på det, men hon förstår aldrig varför. hon pratar om kärlek och om poesi med månen om natten och alltid, alltid förstår hon varför hon älskar att göra det.

för att jag önskar någonting mer än det här.
för att jag önskar att Tiden Efteråt aldrig hade fått börja, att det alltid hade fått vara Innan.
innan Konsekvensen blev hela världen och konsekvenserna försvann.

-

klockan är två när han kliver in genom dörrarna i slitna jeans och hjärtat faller. jag har torkat tårarna och ställt mig i kassan igen. när han står vid mjölkkylen bättrar jag på makeupen, försöker att dölja blåmärken, sprickor och sår. och när han kommer till kassan ler jag, och försöker att göra det bra.

ingen människa vill slåss, inte ens den som dyrkar patrik bateman. även om mina konsekvenser inte längre syns: jag har inget hårt skal med pärlemorfoder. och jag vet fortfarande hur man gör när man blir kär. trots att jag vill, att jag verkligen verkligen vill, glömma bort hur man gör.

vi säger knappt hej. men han finns iallafall. och när jag kommer hem från jobbet ringer jag månen och berättar det.

jag berättar att han känns.

Av Annakarin Josefsson 04 jul 2002 09:11