Krakow boogie

Åka till Polen då behövs ingen färgfilm, allt går i svartvitt. Om det inte brinner vilket det gjorde. Vi skramlade iväg från Västerås en sömnig och febrig sommardag -77. Måsarna höll hov på den pariserblå himlen. Bilen tjöt lycklig och överviktig. Vårt race och destination var Bob Dylan i Göteborgs dimmiga sköte. Vägen låg som en klibbig lakritsorm och första ölen försvann som en avlöning. Valianten flög fram genom lapptäcket kompad av vindens gnolande.

Väl framme vecklade vi ut ömma kroppar och rätade på ryggarna. Såg äntligen Bob Dylan med vitkalkat ansikte framföra Just like a Woman. Efter Dylans magiska och trancefyllda gig skulle vi resa hem men bestämde oss för Krakow i stället. Det var bara att ringa hem till våra oroliga mödrar och be dem skicka ner passen. Passen kom frankerade.

Fortsatte mot Ystads sovande bikupor, rullade in i färjelägret där kärran havererade. Checkade ombord, båtmotorn rosslade igång som en inbiten rökare. Våra hjärtan startade och for ut ur landet med molnen som vägvisare och styrde mot okänd horisont. Träffade några imbecilla, solkiga raggare ombord på den rostiga tvålkoppen. Den daggvåta sömnen rullade in och jag somnade som en omkullvält tidningskiosk.

Vaknade i det polska färjelägret med rödsprängda ögon. Huvudet dunkade som en illaluktande räktrålare och allt såg ut som en rökig bazar i Istanbuls horkvarter. Vi fick lift med raggarna, nöden har ingen lag. I en rödpolerad jänkare blandades "skånsk" Jailhouse rock som vrålade ur högtalarna, stinkande vodka, fet brylkräm, långt hår, lukten av bensin och okänd parfym. Vi gled in i Krakows giftgrå, unkna andedräkt. Checkade in på Hotel Lola, ett sjaskigt hotell som sett sina bästa dagar: krackelerade, slitna skinnklädda stolar av mahogny, billiga gardiner som vajade som en kattsvans mot dimmans bakgård, tavlor med gamla stofiler, kackerlackor och lakan som kunde stå av sig själva. Sorlet och cigarettröken en halvtrappa ner genom den trånga korridoren låg tät som slaget vid Lützen.

Vi skar oss törstande fram till baren och beställde kvarterets honungsgula, eget bryggda öl som doftade mandel. Träffade två blonderade vinrankor med urringning ner till naveln, de ville gifta sig direkt, "oh my god". Hela veneriska trädgården klampade omkring på bordet. Jag svepte ölen och blundade. Tänkte på Charles Bukowskis ord: antingen dricker man för att bedöva eller för att berusa. Skönt att sista alternativet fortfarande funkar.

Krakows "enda" taxi tickade guld utanför hotellet så vi rumlade in och gav oss ut på jakt som en lejonhona om natten. Inget skulle gå förlorat. Barer, kaféer och restauranger låg som ett pärlband av neon mot stadens grå, rappade fasader. På vägen slog hungern till så vi stannade till på en sylta som hade rykte om sig att ha stadens bästa gulasch. Vi hamnade vid ett fönsterbord med fettgula fönster och en utsikt som "Gud glömde".

Kyparen kom framvisslande som en swingpjatt från fyrtiotalet med mörk för stor kostym och en gul nylonskjorta som varit vit i sin ungdom. Den hade långa snibbar med blåa bilar på. Vi beställde rykande gulaschsoppa, immig coca-cola, sliwowica, piwo och ett helt batteri med cigaretter. Smaklökarna stod upp och applåderade. Underhållningen bestod av en smilande violingnisslande hallick som kröp in i öronen med sina sliskiga toner.

Mitt under middagen blev Louise uppbjuden av en officer? Fråga mig inte för jag har aldrig gjort lumpen. När jag mönstrade i Karlstad frågade major Krage varför jag ej kunde tänka mig det militära. Jag svarade: Har ej tid och är inte säker på om jag hejar på Sverige om det blir krig. Han såg ut som dödens dal och jag fick frisedel som ramades in blixtsnabbt. Blev kommenderad till Röda Korset. Har aldrig hört något sen dess. Louise gick upp med denna främmande "gentleman". Han såg ut som ett skrotupplag i mässing med medaljer och streck över hela bröstet.

Jag tände en cigarett, tog en klunk ur ölen och lät livets sötma rinna ner i strupen. Efter några minuters dansande hörde vi Louise vråla FUCK YOU! så det gav utslag på richterskalan och såg hur hon gav "gentlemannen" en rungande örfil. Han hade tagit Louise mellan benen, minerat område. Allt blev tyst. Det skygga ljuset stod still och surrade som en insekt i en allé. Majorens blekblå ögon ömsade skinn till borderlineblick. Skräcken gick som en elektrisk stöt genom kroppen, vi var ju inte precis ambassadörer från Sverige. Jag såg hårda förhör framför mig vid ett rökigt marmorbord och svajande glödlampor. Vi klarade oss, Gud hör bön.

Jag ramlade ur baren, kippade efter andan och tackade de berusade stjärnorna på himlen. Gick för att pissa bakom närmsta hörn. När jag kom tillbaka var alla försvunna. Gått upp i gas? Ensam i Krakow, i Europa, i Världen.

Jag såg mitt liv publicerat i himlen. Poesin och intuitionen var mina enda vänner och ledstjärnor denna natt. Kyrkklockan slog 02.00. Ovanför suckade månen. Jag gick gata upp och gata ner som en luffare och hörde pulsen eka mellan husen i den dystra natten. En sida ur Pravda blåste förbi.

Efter några kvarter stod plötsligt en gammal, ärrad stridsvagn och lutade sig. Siluetten mot husväggen såg ut som en kåt elefant. Någon skrek osammanhängande på polska inifrån den laddade stridsvagnen och dörren öppnades med ett dovt ljud. Innan jag visste ordet av satt jag med två polska soldater, rakade som ett kalhygge och med öldränkta munnar av Budweiser. Fick samma känsla som när jag var insnöad fyra timmar på Kennedy Airport i New York. På resa men "stucked". Polackerna kunde ingen engelska och jag ingen polska. Kroppsspråket fick vara tolk. Tjattrade som gibbonapor, rökte billig svart och grovskuren tobak. Rensade strupen från allt vägdamm. Lyssnade på Mahler på en liten knastrande plåtradio. Skärpan på ljuset började inställa sig.

När jag stirrade ut genom tanksfönstret på lånad tid och såg in i mörkrets vrålande gap, såg jag Sture komma emot mig under gatlyktans violetta och ilsket blinkande sken. Jag kastade mig ur kabyssen och fick se hur blodet sipprade igenom Stures vita skjorta. Han skriker ut smärtan: jag har blivit knivskuren! Han hade växlat pengar svart i en trång gränd. Vi plåstrade om den sargade kroppen. Stoppade en taxibil. Skrek till chauffören: kör till Hotel Lola! Chauffören, vit i ansiktet som en albino på rymmen, skakade som en rattlesnake. Växlarna rasslade och tjöt. Tvärnit framför porten.

Snabbt upp för de knarrande, dammiga ektrapporna, in på hotellrummet. Vi slet till oss alla skrynkliga, korsfästa kläder. Satsade alla juveler på pantbanken att vi skulle hinna med morgonfärjan. Vi dammade in i färjelägret som tjurarna i Pamplona. Bromsspåren slutade i mahognybaren. Drog blixtsnabbt ut ur Polen. Ölen på färjan smakade gudagott.

Vi stod tysta vid den saltstänkta relingen och stirrade in i den heliga horisonten. Stjärnorna sov. Morgonen doftade tång och underjorden talade i tungomål. Vi studsade fram som en macka över det gnistrande vågskummet. Billy pissade i motvind, men vad gjorde det. Vi var på väg tillbaka till det förlovade landet. Väl i land kysste vi sanden och somnade på stranden.

Med en andedräkt som fick måsarna att tystna.

Av Tommy Thuresson 01 jul 2002 13:35