Göteborg och den felande länken

Domarna föll. En efter en kom de åtalade stenkastarna upp i Göteborgs tingsrätt. Den hårdaste domen blev på fyra års fängelse. Några fick förkortad strafftid för sin låga ålder. Några domar överklagades och straffen förkortades. Flera har frikänts. Man kan på goda grunder förmoda att flera av dem är skyldiga, de med. Foton och vittnesmål pekar åt det hållet. Men det räcker inte - för fällande dom krävs bevisning.

Många dömda mår säkert inte bra. Men det hjälps inte. Ungdom ger inget frikort från ansvar eller passersedel genom rättsväsendet. Här är vi lika inför lagen. Att ljuga eller tiga inför rätten gör inte att man mår bättre.

I debatter och kommentarer efterlyser många ansvaret. Var ligger ansvaret? I rättssalen utkrävs ansvar av den straffmyndige individen. Du själv är ansvarig för Dina handlingar. Det blev Du när Du lämnade barnets skyddade tillvaro och blev vuxen. Men många av demonstranterna vill liksom fortsätta att vara barn. Att de blev förbannade och kastade sten är olika vuxnas fel. Till exempel polisens, politikernas, massmedias, det kapitalistiska samhällets fel. Per Gahrton skyller på "Superhuliganen EU". Organisationen Attack föreslår "självrannsakan hos många parter: medier, politiker, polis och demonstrerande organisationer." Han eller hon som kastade sten kan gömma sig i ett anonymt vimmel av vuxna. Ung Vänsterns ordförande angriper "våldsromantiken" - och med det menar han inte demonstranterna utan chefen för rikskriminalen. Grön Ungdoms ordförande skyller på politikerna som är "rent ungdomsfientliga". Och Johan från Globalisering Underifrån förklarar att "politikerna är till för att upprätthålla det kapitalistiska systemet". Sällan har så många skyllt ifrån sig så mycket på så många andra.

För de flesta vuxna känns det säkert bra att rättvisan hade sin gång efter Göteborg. Det visar, efter de våldsamma händelserna, att samhället i alla fall fungerar som det skall. Ordningen återställs och göteborgarna kan åter glädjas åt sin stad, som de tycker så mycket om. Polisens utrustning och metoder gås igenom för att detta inte skall hända igen. I Sverige tänker vi fortsätta med öppna möten och fritt umgänge mellan politiker och väljare och samtal med argument som metod att lösa politiska problem.

Tid att tänka efter.

Alla grupper organisationer och nätverk och individer som var med har en tid för att tänka efter. Många kommer säkert att dra lärdomar och komma framåt. Lära sig att tänka efter - före. Några verkar oförbätterliga och kommer aldrig att få mer än ett promilleinflytande. De får leva vidare i sin sandlåga och ropa: "det var inte jag som började, det är inte mitt fel, det var han där som började."

Och vi andra, som sett det hela på TV och läst i tidningen - vi kan luta oss tillbaka i fåtöljen, ta en till kaffe eller öl och känna att vi trivs och har det bra. Eller?

Finns här en felande länk någonstans?

Vi kan se vårt samhälle som länkar. Vi är beroende av varandra. Vi samarbetar, vi tar, vi ger, vi får. Vi länkar i varandra. Mer eller mindre. Egna barn och andras ungar. Vi kan inte bry oss lika mycket om alla. Den som älskar alla - han älskar i praktiken ingen. Men ändå. Om vi bryr oss om andras ungar lite mer så blir världen lite bättre för våra egna. Vi får igen vad vi ger. Och rätt som det är räddar någon annan mig från att drunkna.

Stenkastarna i Göteborg är dömda. Av tingsrätten i Göteborg. Rätteligen. Lugnet är återställt. Semestern är här igen och snart börjar skolan. Några knäppskallar i Göteborg är snart glömda. Eller?

Eller fattas en länk någonstans? Den felande länken.

Anders Carlberg, som startade Fryshuset i Stockholm, skrev för några år sedan en bok om sina erfarenheter av unga människor i rikszonen. Boken heter "Där kärleken dör tar laglösheten vid". Land skall med lag byggas, sade Birger Jarl för ca 800 år sedan. Lagen har vi för att inte den råa styrkan, våldet skall regera. Men lagen är en ram. Den skall fyllas med ett innehåll. En av Fryshusets många aktiviteter är Lugna Gatan. Ungdomar utbildas för att patrullera i tunnelbanan och i förorten för att hindra bråk. De kan också ställa upp i skolor där man behöver hjälp mot mobbning och förstörelse. Dessa lugna ungdomar är uppskattade och framgångsrika. De vet vad det handlar om för de har själva varit med om en hel del. De har respekt med sig.

Jag läser i Fryshusets årsberättelse för år 2000 att Lugna Gatan nu också börjat arbeta med ungdomsrån, en ny brottsvåg som växer snabbt. De arbetar både med rånoffer och gärningsmän. De ställer upp som kontaktmän och kamratstödjare. Första året hjälpte de femton rånade och misshandlade ungdomar både fysiskt och psykiskt misshandlade att fortsätta leva normalt och återfå självkänslan. I tio av fallen sammanfördes rånoffer och rånare och i alla tio fallen blev resultatet positivt. Alltså: även de unga rånarna fick en utsträckt hand, en chans att komma rätt. Det rånarna gjort mot sina offer är upprörande och ibland avskyvärt. Hur man någon räcka ut handen mot en sådan? Och varför? Och, framför allt, hur kan man lyckas - hur blir det handslaget ärligt och ger resultat? Svaret finns i titeln på Carlbergs bok. Svaret finns också i Bibeln. Där talas om Tron, Hoppet och Kärleken. "Men störst av dem är kärleken". Länken som inte får fattas. Fattas den blir domarna i Göteborg bara kalla. Jesus säger: "Det ni gör mot dessa mina minsta gör ni också mot mig."

Av Sven Frostenson 01 jul 2002 11:29