Leva livet, del 2

När hon kom ut ur aulan efter betygsutdelningen och rektorns fåniga tal om hur mycket han skulle sakna dem kände hon återigen hunger. Det stod en godisautomat i uppehållsrummet, men där fanns bara kexchoklad kvar och det tyckte hon inte om. Så när Peter från parallellklassen bjöd på champagne tog hon några klunkar av den ljumma drycken. Hon svalde fort för att slippa känna smaken.
– Varför säger alla att champagne är gott?
– Prova den här istället, sa Peter och gav henne en burk folköl.
Hon öppnade den och drack girigt. Han skrattade åt henne när hon vinglade vidare med burken i ena handen och betygskuvertet i den andra. De gick den korta sträckan till Slottsparken där tåget skulle börja. Det kom en strid ström med traktorekipage som släppte av förväntansfulla studenter från andra skolor. Elevkårerna grälade om vilken skola som skulle gå först, fast alla visste att det var Kattegatts tur i år.
– Vem bryr sig, sa Lisa och himlade med ögonen.
– Rätt ska vara rätt, tycker jag, sa Angelica bestämt. Vad tycker du, Anna?
Hon hörde dem diskutera, men kände sig på ett obehagligt sätt långt därifrån. Det snurrade i huvudet och helst av allt hade hon velat lägga sig ner någonstans för att sova.
– Anna, vad är det?
Hon såg Lisas bekymrade min som i ett töcken och försökte säga något. Så kände hon hur någon lyfte upp henne och när maginnehållet kom upp låg hon på alla fyra i gräset bakom en rhododendron som var på väg att slå ut. Angelica räckte henne några näsdukar.
– Vill du att vi ska leta upp en toalett?
– Jag vet inte.
– Tur att Johan var så snabb, annars hade du spytt ner hela klänningen. Hur mycket har du druckit, egentligen?
– Jag vet inte.
– Du är hopplös, Anna.
Buskens blad rörde på sig och Lisa tittade fram.
– Kom, vi ska gå nu. Vår klass har redan ställt upp sig.
På darrande ben följde hon efter dem och hoppades att ingen hade lagt märke till vad som hänt. Johan flinade konspiratoriskt mot henne när de kom fram till klasskamraterna.
– My lips are sealed, sa han och skrattade.
– Tack, mumlade hon generat.

Aldrig hade Storgatan känts så lång som idag. I vanliga fall tog det bara några minuter att gå, men nu stod det människor överallt med inplastade blombuketter i händerna som sökte av tåget i hopp om att hitta rätt student.
– Mår du bättre nu, Anna, frågade Lisa tyst när de stannade för att släppa förbi en buss innan de korsade Brogatan.
– Ja, lite, svarade hon besvärat och tittade åt ett annat håll.
Två kvinnor kom fram och kramade om Lisa och hängde buketter runt halsen på henne.
– Tänk att de kom ihåg mig, sa Lisa med tårar i ögonen. Det är mammas arbetskamrater. Jag var ofta på mammas jobb när jag var liten.
– Din mamma har väl sagt till dem, sa Angelica med ett stänk av avundssjuka i rösten.
Anna kände att hon hade dålig andedräkt. I ett av sidofacken på väskan hittade hon en skrynklig tjugolapp.
– Jag smiter in i kiosken och köper tuggummi. Jag kommer snart.
Hon hann ifatt dem strax innan Norre Port. Lisa hade fått ännu fler blommor och även Angelica hade samlat på sig några. De berättade att fröken från lågstadiet hade gratulerat dem.
– Hon frågade efter dig, sa Lisa.
– Jaså, vad ville hon?
– Önska dig lycka till i framtiden. De här blommorna var till dig.
Hon tog emot buketten och läste den korta texten som gratulerade henne till studentexamen innan hon trädde det blågula banden över huvudet.
– Måste man skicka tackkort till alla?
– Vi ska göra det i alla fall. Korten på Johan och mig från studentbalen blev bra.
När de kom ut från den nästan fyrahundra år gamla stadsporten såg de den stora folkmassan som trängdes i parken. De flesta föräldrar höll plakat med förstoringar på foton från de tidiga uppväxtåren.
– Jag ska träffa mina föräldrar borta vid den lilla bron, sa Angelica och pekade rätt in i folkhavet. Om jag hittar den nu, vill säga.
Johan kom fram och la armen om Lisa.
– Våra föräldrar står borta vid Nissan. Min morbror vill ta ett kort på oss tillsammans.
Ensam kvar begav hon sig ut i vimlet för att leta efter sina släktingar. Då och då träffade hon på vänner som hängde på henne blommor och gratulerade. Efter två varv genom parken ringde mobiltelefonen i väskan. Att hon inte hade tänkt på det tidigare!
– Hej, mamma!
– Var håller du hus, Anna?
– Jag står under det stora trädet. Var är ni?
– Vid fontänen. Mormor börjar bli trött. Snabba dig hit!
Hon tvärstannade när hon såg bilden som hennes mamma hade valt att sätta på studentplakatet. Den föreställde henne som treåring. Det var hennes första kontakt med en sax och hon hade klippt bort alla lockarna på ena sidan av huvudet och sedan målat sig med mammas läppstift över hela ansiktet.
– Var du tvungen att ta det kortet?
– Gnäll inte nu, sa mamma och hängde blommor på henne.
Pappa stod bredvid och filmade. Han gav henne en uppmuntrande blick.
– Grattis, Anna, sa mormor och försökte ge henne en kram utan att mosa buketterna. Vi visste inte att man skulle köpa blommor.
– Det gör inget, mormor. Jag har fått så många ändå.
– Vi har en present till dig hemma, sa morfar och klappade henne på kinden.
– Nu tycker jag att vi kan det här, sa mamma. Jag måste hem och förbereda maten.
– Jag måste bara ge blommorna till Lisa och Angelica först.
– Det har jag redan gjort, sa mamma irriterat. De gick förbi här för en stund sedan och lämnade blommor till dig. Ni träffas ju ikväll, nu får du ta hand om dina gäster.
Hon ville inte ställa till en scen här i parken där alla förväntades vara glada så hon följde snällt efter de andra. På vägen mötte de Lisa och Johan som satt i en nercabbad amerikanare som var prydd med björkris och blågula band. Hon svalde besvikelsen när de kom fram till föräldrarnas gamla Volvo som inte var tvättad på flera månader. Gud, vilka trista föräldrar hon hade!

Av Sanna Parkell 29 jun 2002 17:46