IBLAND
Då och då kan jag få mitt samvete att somna.
Det är en förmåga man kan träna sig till.
Då kan min röst sjunga
Då kan mina ögon skratta.
Då kan mina vingar breda ut sig
och jag är säker på att jag skulle kunna flyga.
Det är bara det att det inte sover så länge.
Och när det vaknar blir det förskräckt över vad det har missat
att vingarna med ens trasats sönder
jag faller med en duns till marken
och upptäcker att jag hela tiden sjungit falskt.
SOM TOKIG
Spenderar mina kvällar
med att på telepatiska vägar få telefonen att ringa.
Morgnar med ögon som lyser och tovor i håret.
Dagarna slits mellan lycka och skuld.
För svag för att låta bli
för feg för att gå.
I min limbo av dövhet och blindhet
Dansar mitt hjärta
och min hjärna vill gå.
Av Ann-Charlotte Noren-Svensson 28 jun 2002 09:57 |