Konsten att vakna i kaos

I begynnelsen fanns bara mörkret, när sedan både marken och solen började ge sig till känna var det liksom om vissa konturer började framträda. Sakta och svagt böljande som en jättelik ocean rörde sig världen fram och tillbaka med såna idiotiska rörelser att det framkallade kväljningar mitt i härligheten. Därefter uppfanns Ljudet. Det stora mäktiga Ljudet som med all sin kraft klämde med två våta bananfingrar på trumhinnorna.

Ögonen bad sina tårkanaler att för guds skull börja arbeta innan hornhinnan förvandlades till två smuliga kakor. Dessa tårkanaler, som tydligen själva var yrvakna, började i ren panik att producera en sjuhelvetes massa vätska.

Så mycket vätska producerade dessa tårkanaler att man oroligt började undra om man fått en punktering på själva skallbenet, och om den otacksamma hjärnsubstansen tar chansen och smiter förgått.

Konturerna som de nu blötlagda ögonen uppfattar är av en rad små rektangulära lådor. En tanke far upp och ner genom hjärnan och letar efter fäste. Den skriker efter uppmärksamhet.

Fortfarande är det bara ett gäng intetsägande lådor som står där och ser dumma ut. Vad är det för någonting? Och varför har någon ställt dem sådär fint på rad? Undrar reptilhjärnan. Nu far tanken som en galning upp och ner, till höger och vänster i desperata försök att hitta någon som bryr sig.

En stark lukt av avföring når även de dämpade luktcellerna som så gärna vidarebefordrar informationen. Det går ett tag, ett bra tag, och tanken som förbannat försökt få fäste ursäktar sin existens till Gud varefter den lägger sig ned och dör.

Det är just då som polletten faller på plats och ett mystiskt maskineri drar igång, hackar till lite osäkert i början och lägger knarrande in första växel.

På tjugo meters avstånd stod det fem stycken bajamajor uppradade. Inte desto mindre vilade över denna parkeringsplats, som över varje annan plats som ville kalla sig parkering, den samfällda doften av alla de som faktiskt inte kunnat hålla sig.

Utåt sett betraktade han intensivt toaletterna, att utåt betrakta något med djupaste intensitet samtidigt som man är totalt tom inombords är något av en konst. Det är en sån konst att ett flertal tibetanska munkar tillbringar större delen av sina liv med att söka efter denna tomhet, antagligen helt oupplysta om alkohol och sena kvällars gemensamma biverkningar.

Plötsligt hördes Ljudet, ett starkt växande tutande.

Han började vrida på huvudet som i en dröm och uppfattade att en man ordet OLA inskrivet i pannan reste sig sakta upp från hans mage och stirrade på något hemskt. Det var en bil.

Den som nu designat just denna bil hade knappast fått några instruktioner att sväva på målet. Den ska se ondskefull ut, hade man sagt åt honom. Det ska framgå med all önskvärd tydlighet att denna bil har två ändar, en rätt och en fel. Det ska framgå med all önskvärd tydlighet för den som står i fel ände att han har råkat väldigt illa ut. Om detta innebär att bilen måste förses med allahanda hotfulla utväxter, som spikar, vassa spetsar och ditmålade ögon överallt, låt så ske. Denna bil är inte till för trevliga familjeutflykter eller som penisförlängare på diverse b-kändis fester, denna bil är till för att få folk att känna sig knäckta.

Jonas och en man som rest sig från hans mage såg nu på bilen och kände sig knäckta.

Det är en sak att vakna upp en morgon på en asfalterad parkering och intala sig själv att man är ett förskräckligt litet och knäckt åbäke. Det är en annan att få det bekräftat av någon organism. Något som är en helt annan, men inte helt olik, sak är att vakna med samma känsla och få det bekräftat av en maskin. Det gav honom bara mer kött på bena till den något cyniska teorin om att allting arbetar emot en, inte ens tekniken slipper undan denna, om än oupptäckta, naturlag.

En obligatorisk fiskmås seglade över parkeringen och kände någon mystisk dragningskraft till luften ovanför en mörk bil.

Jonas, samt mannen med OLA skrivet i pannan, reste sig sakta upp. De använde sig av någon slags urstyrka ingen visste fanns men som båda misstänkte var drivkraften bakom att mycket blev gjort här i världen.

De stirrade grumligt in genom rutan på bilen. Det var en mörk ruta, en ruta som utan tvekan inte gick att se igenom. Just när de båda tysta för sig själva begrundade det omöjliga med att se något genom en svart ruta slogs de båda av den gyllene idén om att saker och ting verkar klarar ju närmare man är.

De böjde sig framåt och någonting vitt, varmt och kletigt föll som en väldigt tung regndroppe ned på motorhuven mellan dem och stänkte oundvikligt upp i ansiktet på dem.

Mannen-på-magen mannen vrålade sammanbitet mellan tänderna. Det krävs en hel del övning i att kunna vråla med tänderna sammanbitna, i alla fall om man vill få det att låta bra. Gud som svävade ovanför med ett leende på läpparna observerade detta faktum och tyckte att det nu var en lämplig tidpunkt att dra sig ur, innan situationen gick honom ur händerna.

En vindruta rörde sig automatiskt nedåt och en liten, nervös gubbröst harklade sig från bilens innandöme. "Vill ni kanske han en våtservett?" Ett nervöst velande följde när mannen försökte bedöma situationen. Det verkade finnas en viss osäkerhet i om att han yttrat sig överhuvudtaget, kanske han rentav av bara trott att han yttrat sig. På hela taget lyckades han på fem sekunders tid ångra sin egen födelse, undra om spisen stod på hemma och varför han erbjudit våtservetter när han helt klart visste att han inte hade några.

"Eeh... vid närmare eftertanke..." började gubben i bilen men slutade och undrade varför han skulle ursäkta sig för några bakfulla byfånar men hann inte längre, någon öppnade bildörren och hoppade helt oförskämt in.

"Vatten" sade en man med ett väldigt ovårdat och burrigt hår.

Gubben i bilen blev så paff av att händelserna så snabbt staplade sig på varandra och försvann i långa led bakom horisonten. Han började nervöst fumla och fick fram ett lydigt javisst, varsågod, och räckte honom en flaska vatten.

"Jag heter Ola" sade mannen och tog ett par ansträngda andetag samt lade av en brakfis som fick skinnet i baksätet att vibrera innan han avslutade med ett kort och koncist "tack för vattnet."

"Jag heter Jonas" sade Jonas och försökte öppna dörren bredvid förarsidan, det pinsamma med detta var inte att den var låst utan att det tog honom på tok för lång tid att förstå att den var låst. Att han senare lätt slog i huvudet när han gled ner i baksätet bredvid Ola gjorde honom knappast till alfahannen inom denna grupp. Han försökte att styra upp situationen genom att högt kommentera lukten av unkna ägg i baksätet. Han gjorde bort sig, totalt ovetande om det, givetvis.

Att ha lagt av decenniets fis var inget man skyltade med i en monstruös bil med tre främlingar. Ola försökte, ganska generat, verka helt ogenerad. Gubben vid ratten var nervös och oroade sig för om lukten skulle fastna i lädret men ville inte bryta den uns av auktoritet han trodde sig ha i egenskap av ålder och förarposition.

"Kanske det finns lite vatten kvar?" undrade Jonas hoppfullt.

"Han där drack upp allt" sade gubben i en röst som uttryckte total bitterhet mot hela situationen. Han vände sig om och pekade ett tjockt hårigt finger mot Ola.

"Förlåt" bräkte Ola och krälade i dammet av gubbens illvilja som attackerade honom från alla håll. "Jag köper nytt vatten, omgående, javisst jag bjuder på vatten det gör jag. Garanterar" tillade han med ett leende att skulle få en mentalvårdare att klättra i träden.

"Det är lugnt" sade gubben och Jonas i kanon.

Gubben satte hjulen i rullning och meddelade som kortast att han hette Svante, bad dem vänligen att hålla käften för nu var det nyheter på gång. Han demonstrerade även med utsökta kroppsrörelser samt diverse läten att han förtjänade en gloria i renaste guld för uppoffringen att skjutsa dessa båda vettvillingar till närmaste by.

Ett förvirrat löv kastades med vinden upp emot vindrutan. Visste inte riktigt vad den höll på med. Fastnade lite lätt i en skarv. Fladdrade eldigt fram och tillbaka för att sedan lossna och segla ned emot marken.

Utanför bilen smälte träden ihop och landskapet gled förbi som i en evig nedförsbacke.

Av Simon Johansson 28 jun 2002 10:12