Stefan Lindströms afghan-blod

Stefan Lindström var trött. Han hade hyrt ut bilar på Hertz biluthyrning hela dan. Letat parkeringsplatser, fyllt i tre miljoner formulär, städat ur bilar, skickat dem till reparation och så vidare. Hela tiden, med det tidlösa puckots envisa frenesi, hade hans arbetskamrat Janne serverat idiotiska vitsar och meningslösa anekdoter. Stefan hade inte skrattat en enda gång. Det skötte Janne alldeles utmärkt själv.

Ett exempel:

"Sågrurendär jävla fjollan som skulle hyra DFJ 628? Han kunde ju fante ens hitta dragleget. Så näran skulle åka ut på Sveavegen fickan kärringstopp å tuta som en idiot å så kom det en snutbil precis då som stanna! Å snuten kom ur bilen å snacka me han skitlänge! Me sirener å allt!"

Varpå Janne teatraliskt slog näven i bordet och skrattade bullrigt i en halv minut. Sedan hände samma sak, fast med andra puckoanekdoter som ingen brydde sig om förutom Janne. Om och om igen.

Stefan Lindström satt mittemot Janne åtta timmar om dagen. Så nu var han trött. Väldigt trött. Han gick utmed perrongen i Svedmyra, på väg hem. Det var varmt. Han kände grilldoft, och i vanlig ordning förakt. För alla dem som grillade. För de vanliga.

Väl hemma satte han sig med en tallrik fil och müsli framför videon och såg den tyska porrfilm han spelat in natten innan. En timme senare, en aning trött i högerarmen, putsade han lite på sin knivsamling. Han putsade alla knivar utom den sovjetiska armékniven med äkta afghan-blod på. Han hade köpt den av en rysk kille på Slussen. Han luktade lite på den bruna, intorkade fläcken. Det luktade inte nånting idag heller. Han bollade med tanken på att försiktigt blöta upp fläcken för att kunna känna doften av blod som spillts i ett riktigt krig.

Den tanken följde med honom i sömnen, när han kröp ned i sängen under sydstatsflaggan i taket. Han sov djupt. Trött efter Jannes imbecilla idiotier. Det var därför han inte vaknade av skriket.

2.

- Så du menar att vi på fullaste allvar ska tro att du inte vaknade av ett skrik som väckte hela ditt hus, trots att du var allra närmast den som skrek? Vi fick ju för fan samtal från grannhuset om att det hade hörts skrik från 43:an.

Polisen var en förbannad jävla parodi på poliser. Självgod, dum och lätt överviktig i civila kläder. Stefan Lindström tog en klunk vatten. Rummet var kalt och kvalmigt. Han hade suttit här i snart en timme.

- Varför skrev du hatbrev till Birgit?

Han svarade ärligt.

- För hon var en jävla surfitta som klagade när jag hade på tv:n på för hög volym.

Polisen svalde, som för att dölja en känsla av lika delar vämjelse och polislycka.

- Fattar du hur det ligger till? Du bor granne med Birgit Svensson, som blev brutalt knivmördad igår. Du har cirka trehundra knivar i din lägenhet, varav en är full av intorkat blod. Du har i tre brev mordhotat henne. Du är tidigare straffad för mordförsök - med kniv. Du har inget alibi för tidpunkten när mordet inträffade. Och du är dessutom förbannat otrevlig och vill inte samarbeta. Man kan lugnt säga att du ligger JÄVLIGT illa till.

- Men jag är oskyldig. Snutjävel. Jag har en kniv med blod på - visst. Men det är tjugofem år gammalt blod från Afghanistan. Jag har hotat Birgit - visst. Men det var bara för att skrämma den jävla kärringen till tystnad. Och vad gäller alibi så sov jag i min säng klockan fyra på natten en onsdag. Det gör ganska många. Att jag är tidigare straffad har inte ett skit med saken att göra. Jag har suttit av mitt straff. Att jag är otrevlig beror på att jag hatar allt vad du står för, och på att jag är oskyldigt anklagad för mord. Snutjävel.

Han drog ut på bokstäverna i "snutjävel".

Av Kalle Dixelius 27 jun 2002 13:46