Änklingens blues. Del 7

Mycket ur det förflutna dök upp och krävde sin plats i detta nu... som de dödströtta hemkomsterna från arbetet och sjukhusbesök.

Vännen Kerstins sjukdom och död. Hustruns ständiga klagan över att han som medelålders började läsa vid universitetet igen. Hennes missnöje med att livet var inte sig likt mot bara för två år sedan och hennes bittra klagan över de sinande krafterna utan att observera att åren gick. Felbedömde läget och den egna åldern som rättvist kullkastat den privilegierade situationen de hade tills dess, att allt gick, bara man ville. Kroppen sade halt, men intellektet trodde inte på det. Avkoppling erhålls ej genom rogivande sömn. Det blev en grogg i stället i den trygga förvissningen att de aldrig kan ta skada. Att energireserven höll på att ta slut hade ingen av dem tagit notis om. Änklingen var medveten om hans roll som bromskloss i ett hektiskt liv, med numera slitna bromsklossar. Bromsklossar som inte tog när det som bäst behövdes.

I perioder av klarsyn förstod de vad som höll på att ske och de beslöt att avsluta tillvaron med att hedra de åren de var trogna vapendragare åt varandra. Vi har så mycket att falla tillbaka på löd den gemensamma kommentaren, men den gåvan - att hedra de åren - blev dem inte förunnat konstaterade han utan bitterhet. Kanske i nästa tidevarv?Han grävde djupare och djupare efter orsak och sammanhang och kom så långt som man ensamt nalkas kan. Hans hopp om att livet återigen blir det samma om han slutar studierna
grusades.

Allt gick åt fanders. Hennes hälsa höll inte. Besviken på sig själv och ödet som farit fram så stenhårt med henne och besviken på vännerna fick han inrikta sig på att klara av slutskedet så gott som det nu lät sig göra.

Hans beslut att lämna studierna gjorde henne inte friskare och han - det var det enda han hade kvar - klamrade sig fast vid bilden av henne, så som hon hade varit i trettiotre år och blundade gladeligen för fakta. Hon var inte sig själv längre. Inte han heller, men han har inte drabbats lika hårt. Under de nattliga samtalen - av gott gammalt märke - fann de varann, himmelen klarnade, men den obevekliga biologin kunde de inte besegra. Några månader arbetade hon halvtid. Sedan tjugofem procent och till sist en dag i veckan och då blev det slutgiltigt stopp. I tre månader, trots hans enträgna begäran och böner vägrade hon att låta sig undersökas. Till sist gick hon med på det. Han var nära att kollapsa då.

Så randades morgonen för deras sista år tillsammans. Han visste väl att en ökenvandring väntade på honom. En uppsjö av vänner och hederliga dito har gjort allt både lättare och när allt kommer omkring, mycket, mycket svårare. Det var tragikomiskt att få utskällning av välmenande, intelligenta människor som vistades i deras närhet i en sisådär tre timmars tid - för att hjälpa till - och sedan gick de hem och sov gott i sina sköna sängar och när de kom tillbaka dan därpå, har de snällt påpekat, att han inte har diskat. Att han inte sov mer än högst tre timmar i senaste två åren, bekom vederbörande inte ett smack.

Han var så trött, att han inte ens orkade svara. Om han hade berättat att hustrun sittande i sin rullstol fick gråtattack den gångna natten och skrek, "jag tar livet av dig, jag tar livet av dig!" medan han dötrött har försökt verkställa hennes skiftande önskemål, då skulle vederbörande ha skrattat honom rakt i ansiktet och viftat bort det hela med den i Svedala vedertagen plattityd, "du var nog full min vän."

Hustruns långa farväl från det jordiska har skvallrat en hel del i hans ära om oss människor. Hennes bild framför honom log och utstrålade en sagolik värme. Vi ses... talade han nästan ohörbart. Det obegripliga, att två hyggligt begåvade människor har förlorat loppet i livets rally, framstod plötsligt klart förklarad, vad det var som har gått snett. Varför har bromsen sviktat.

Personliga och relationsberoende lager har han skalat av deras liv och kvar blev den eviga, ömma punkten i deras äktenskap - ett samliv i otakt som på räls har lett till utbrändhet. Plötsligt började han gnola på en gammal, välkänd melodi, "Det var i vår ungdoms fagraste vår, vi..."

Våren, den fagra har dock varat i trettiotre år. Krigsbarn som de var visste de väl att hjälpen, den mest välmenande kan komma för sent eller malplacerad. Att de höll i trettiotre år för belastningen blev en gåta för honom nu, när han med de överlevandes självrannsakan blickade tillbaka på de fyrtio åren. Deras liv var lika tungt som en två-treskiftsarbetande grekisk eller turkisk städares, som hade den stora släkten att försörja hemma. De kom som flyktingar från en revolution till den lugnaste vrå i Europa.

Han kom väl ihåg det första paketet som de gnutt ihop och med stilla triumf i sinnet skickade hem. Sedan fortsatte det av bara farten. Sextiotalets Skandinavia hade gott om jobb. Arbetet kunde varvas med studier... och... de var unga. Gröngölingar i Norden som de var, kunde de strosa en hel vit natt i väntan på skymningen som aldrig kom. Lyx, som ett billigt armbandsur blev en senarelagd fråga. De knallade glatt vidare i den ljusa natten. Och de var lyckliga som barn som föds till den bästa av existerande
världar. De noterade det kalla krigets snålblåst, men som för ett barn, - mitt under de värsta krigsåren - var våren lika underbar som i fredstid.

DE BÄSTA ÅREN

De långa, bästa åren, då de orkade med allt. Arbeta, umgås, älska, förse de hemmavarande med nödvändiga varor som en girig maktelit har förvägrat dem. När så släkt och vänner i Centraleuropa kom på fötter, gick färden med sin inneboende logik vidare till den tredje världen. Nu kom den perioden
av livet då de för första gången kunde tänka på något så självklart som semester. Koppla av helt enkelt. Men det var lättare sagt än gjort. Gamla takter satt som gjuten i betong i kroppen. För första gången har han märkt, att bromsen inte tog. Vågorna sköljde över dem. Systemet haltade - visserligen fortfarande framåt - men signaler om en nödvändig fartsänkning kom och negerades prompt.

Insikten om att han svek på två avgörande punkter kom för sent. Han åtog sig då en ännu större börda genom att hoppa på en krävande utbildning och hanterade frågor rörande deras hälsa in i Norden fel. Utan att medge det för sig själv, var han lika utbränd som hustrun. Höll fast vid årtiondens ledtråd i deras liv, om viljan är god, så går det vägen. Men det gjorde den inte. Sorgearbetet efter vännen Kerstins död slukade all hennes energi hon hade kvar. Märkta av decenniers kontinuerliga slit blev för mycket för dem båda och återhämtningen lyste med sin frånvaro.

Av imre ivanka 26 jun 2002 14:51