Utvik och sånt gör oss inte ytliga

I ett svar på min artikel om företeelserna utvik och ytlighet skriver Stefan Holmqvist bland annat att "människor som lämnas utan vägledning, inspiration och omsorg använder sin frihet mer och mer till att bejaka lägre drifter". Detta är en formulering man snarare skulle förvänta sig finna i skrifter som katekesen, det talibanska manifestet vad det nu heter?, Maos lilla röda och Mein Kampf, än i en fri debatt mellan fria människor i ett fritt forum i ett fritt samhälle.

En fri människa betackar sig nämligen för sådan "vägledning" av sina tankar, sina prioriteringar och sina värderingar, och det inser nog till och med Stefan Holmqvist själv, även om han i ivern tydligen lät fingrarna slinta lite på tangentbordet.

Däremot fäller Stefan Holmqvist ett annat yttrande, som faktiskt kan vara värt att studera lite mera. Han låter nämligen förstå att de liberala västerländska samhällena skulle vara mera "ytliga" än andra samhällen. Detta påstående hör man påfallande ofta i olika varianter och många människor tycks också betrakta som en oomtvistlig sanning att vi i väst är förfärligt "ytliga" medan andra kulturer minsann är "djupa".

Jag påstår nu att detta är rent nonsens. Vi är nämligen inte alls "ytliga" i jämförelse med andra.

En någorlunda rimlig beskrivning av en "ytlig" person är en person som sätter yta framför innehåll, form framför funktion och ceremoniel framför substans. När Sveriges försvarsminister i början av förra seklet i samband med någon militär ceremoni råkade ta på sig hög hatt i stället för uniformsmössa till paraduniformen, blev kungen fullkomligt rosenrasande och hotade efteråt den stackars ministern med krigsrätt. Kungen Gustav V, om jag minns rätt betedde sig alltså enligt alla rimliga kriteria på ett alldeles oerhört fånigt, ytligt och omoget sätt.

Samma kriteria torde gälla hela samhällen: Ett "ytligt" samhälle är ett samhälle där yta, form och ceremoniel sätts i främsta rummet.

Ett samhälle där kvinnan av tradition förväntas klä sig och uppträda på ett speciellt regelomgärdat sätt är alltså rimligen att betrakta som just ytligt. Ett samhälle där påfallande stor vikt fästs vid religiösa dogmer och religiöst ceremoniel är också ytligt. Ett samhälle där människor reflexmässigt följer de "uppifrån" påbjudna konventionerna för att inte avvika alltför mycket från den gängse normen är att betrakta som ytligt.

Ändå, tycks det vara uttryckligen åsynen av det religiösa ceremonielet som får vissa att hänfört klappa i händerna och upphöja vissa kulturer till "djupa". Det visas panegyriska TV-program om hur "de andliga" människorna på Bali ber till sina gudar fem gånger om dagen. Det görs dock inga program om de människor från Bali som listat ut att gudarna i fråga överhuvudtaget inte existerar, trots att dessa människor torde vara både mera begåvade och ha mera öppet sinnelag. Då någon muslim säger att vi väst är "så materiella", betraktas detta mer eller mindre per automatik som en manifestation av yttersta visdom. Österländsk mystik i allmänhet anses av många vara någonting alldeles oerhört upphöjt, något som går högt, högt över fattningsförmågan hos oss okunniga och materiella västerlänningar, vilka inte ännu "sett ljuset". De gamla myterna om "The Noble Savage" och "The Wise Chinaman" är alltså i högsta grad levande.

När det gäller vårt eget samhälle lyckas vi dock i allmänhet mycket bättre med att genomskåda många av de värsta stollerierna. De flesta västerlänningar torde vara i alla fall någorlunda överens om att de knäppaste och stolligaste andra västerlänningarna utgörs av USA:s "religiösa höger", av outbildade människor i det så kallade bibelbältet: De djupt religiösa amerikaner som i jämförelse med andra västerlänningar fäster fullkomligt oproportionerligt stor vikt vid religion, religiösa doktriner och religiöst ceremoniel. Vi betraktar inte dem som "djupa", vi betraktar dem som lätt rubbade, fast kanske framför allt som uttryckligen oerhört ytliga, sedan må de vara hur lite eller hur mycket materialistiska som helst.

När det däremot gäller andra kulturer, är vi förfärande ofta benägna att upphöja just stolligheterna till manifestationer av det av oss så eftertraktade "djupet". Speciellt om stolligheterna förmodas stå i något sorts motsatsförhållande till vår egen "materialism".

Nå, nu kan förstås någon hävda någonting i stil med att religiöst ceremoniel och mysticistiskt svamlande i främmande länder förvisso kanske inte är så himla djupt ändå trots allt, men att icke desto mindre den liberala västerländska kulturen har så oerhört många ytliga inslag att "summan" ändå är till det liberala västerlandets nackdel: Att det står var och en i väst fritt att förkasta de gängse gudarna och de gängse dogmerna ger kanske väst ett pluspoäng och att några västerlänningar också faktiskt gör det ger väst två pluspoäng till, men förekomsten av Kalle Anka, Fib-aktuellt och "dokusåpor" ger väst hela tio minuspoäng, så väst slutar minsann på sju minuspoäng, ändå.

Sådana resonemang är dock komplett nonsens. Tankar, funderingar, skrifter och jämförbara företeelser nullifierar nämligen icke varandra på det viset. En skarpsinnig tanke blir inte mindre värd av att den som tänker tanken brukar läsa Kalle Anka. En doktorsavhandling blir inte i sig ytligare av att doktoranden med stort intresse följer alla "dokusåpor". Alla de fina och fantastiska funderingar som folk har i vårt fria västerländska samhälle nullifieras icke av att vissa hellre använder friheten till att titta på fotbolls-VM, ögna igenom Fib-aktuellt eller var det nu var den där numera berömda schlagersångerskan vek ut sig? eller lyssna på Britney Spears.

I väst är vi alltså inte det minsta "ytligare" än annorstädes.

Av Samuel Sirén 25 jun 2002 09:30