Änklingens blues. Del 5

Om de bara kunde byta samtalsämne så han slapp höra fortsättningen på samma visa som sjöngs vid deras senaste telefonsamtal som han abrupt avbröt genom att slänga på luren. Lik förbaskat fortsatte visan över en slät kopp kaffe som de sörplade i sig på ett icke alltför välbesökt
ställe. Ämnet som kontrahenten ältade var en en passant anmärkning av änklingen om livet i allmänhet och om hans eget liv i synnerhet sedan han blev ensam och var helt enkelt tvungen att värdera och ta ansvar för sina egna beslut. Gode Gud! Vilka mängder av intellektuellt skräp, missuppfattningar, förutfattade meningar han bar på ända sedan barndomen. Samtalspartnern hade sin egen uppfattning om änklingens situation, liv och leverne och i synnerhet, vad som var hans eget bästa. Han lyssnade artigt och nickade igenkännande när flitigt upprepade sentenser serverades som de vore pinfärska konklusioner från ett symposium för framtidsforskare. Han svalde tyst flera gånger och till slut lyckades han klämma fram två små, enkla meningar som han helst borde ha behållit för sig själv.

Ett. Jag har ingen rätt att döma folk för... etcetera etcetera listan är lång.
Två. Jag vägrar att tycka synd om människor. Jag gör ingen den björntjänsten.

Och de svårt sjuka då? Ven den sylvassa repliken över kaffekoppen. Lågmält svarade han med en motfråga. Tror du, att det skulle ha hjälpt min cancersjuka hustru det minsta om jag hade tyckt synd om henne?

Samtalet gled sakta men säkert under kallpratsnivån så det var bäst att avsluta. Jag håller inte med för visst är det synd om...

De stod på gatan. Tanken att de snart skiljs åt, gladde honom. Sparade några minuter liv åt mig, tänkte han och lättad till sinnes styrde kosan mot hemmets lugna vrå. Lugna vrå?! Det var ett slagfält han har återvänt till. Minnena och det som var ännu värre, föremål, videokassetter, allt som bar spår av ett långt samliv, som försvann. Det kändes som en skalpell i en oduglig kirurgs hand. På hemvägen passerade han en liten biograf och slank in. Såg en film om en liten tös, en häst, och flickans okuvliga vilja. Filmen hade väckt känslor som gav honom svar på varför det blev så som det blev. Viljan - den välsignade och tillika förbannade - hade tagit henne över
alla hinder utom ett... men det har ingen av kött och blod passerat - levande. Hon hann inte lära sig att lyssna på hästen. Sin egen kropp. Allt hon hade varit med om, den korta tiden här på jorden, gick med en rasande fart. Hon hade inte en chans att lära känna hästen. Hur mycket den orkade med? Hästen blev också för det som hände hustruns mor. I kalla krigets Europa, skulle hon hastigt och lustigt rivas upp med rötter och planteras om från ett snällt helvete - som hon dock har vant sig vid - till en tolerant, snäll, men för henne fullständigt obegriplig miljö. Varnande röster var det gott om. Änklingen - då som totalt omogen yngling stödde projektet så gott han kunde, men hängde inte riktigt med. Han var helt enkelt inte redo för en sådan prövning.

Det slutade i en tragedi - som kunde ha undvikits - och som - underligt nog föll ganska snabbt i glömska. Kanske inte så underligt, tyckte han, så här fyrtio år senare. Två ungdomar, inställda på kamp om framtiden, den hägrande, vände all sin energi framåt och blickade sällan tillbaka på smärtsamma minnen.

VID VÄGSKÄLET

Redan från början av yrkeslivet, det vill säga studietiden, hade de sina små bekymmer då inom ett äktenskap skulle två helt väsensskilda yrkeskategorier samsas. Jämkning av fritid var en svårknäckt nöt på femtiotalets slut. Prioritering var ett måste, dessutom valet, på vems
karriär de skulle satsa på i första hand. Efter noggrann övervägning och två års diskussioner blev det valet att hustruns studier bör få företräde. Han har ställt upp på det med kännbara konsekvenser i yrkeslivet som naturlig efterföljd. Hans arbetsgivare förstod omedelbart att det inte var karriären i första hand han satsade på. Något,eller någon kom emellan. Avancemangsmöjligheterna blev därefter. Karlen som svek femtitalets mansideal blev mobbad av arbetskamraterna. Han bytte jobb.

Efter avslutade studier som eftergift för hans insats gick hon med på att flytta. De tog sitt minimala pick-pack och landade i grannlandet. Han insåg illa kvickt den egna positionens svaghet. Villkoren för de yrken de hade var
vitt skilda. Hans var det glamorösa, men osäkra där allt kunde hända över en natt, eller låta vänta på sig i tjugo år och - om det ville sig riktigt illa dyka upp på sluttampen efter många års slit. Med ansvar i bagaget för familj, släkt och vänner i Centraleuropa, blev valet enkelt.

Bränd av de egna misstagen och ångestriden inför framtiden, upplevde han sin första livskris i det nya landet. Vis av skadan i det förflutna - och med hustruns hjälp - stapplade han sig på fötter igen. Hon bidrog med allt. Hennes arsenal var enorm! Från bergfasta argument till kvinnlig list och
plötsligt stod det klart för honom vad som var hans uppgift i livet. Deras grundplåt i tillvaron var två liv i otakt, men med den goda föresatsen att jämka sig när så behövdes, som oftast för ett väldigt högt pris. Ja, sade han, priset var högt för oss båda, men det var det värt. Log ett litet snett, kärvt leende. Kom ihåg deras första möte och drog ett djupt andetag... Hur var det egentligen? För fyrtio år sedan...

Världen, som vanligt höll han på att säga, stod i brand. Nätt och jämt elva år efter andra världskriget. Lintotten - nu som ung man och flickan, en mångfasetterad skönhet - möttes på väg till gamla Europas lugnaste hörn, Skandinavien. Han vågade inte titta på hennes foto på bordet.

Än var han inte mogen för att öppna slussarna efter fyrtio år. Att gräva ensam i det förflutna är ett helvetiskt smärtsamt arbete. Han kände sig rätt nöjd ändå. Kanske lättad? Sittande i farsstolen vid stålampans sken upplevde han de ensammas bläcksvarta natt.

Grep efter en penna och skrev brev till henne, precis som på femtiotalet. Breven blev aldrig postade. De bytte brev dan därpå på stamkonditoriet. Hennes bevingade ord fyllde rummet och han hade täppt till öronen. Som om det skulle hjälpa. Ord som kom direkt från hjärtat, signalerade till
hjärnan som registrerade och förmedlade budskapet till varje kubikmillimeter i honom. Ord som "lilla tiggaren ber så vackert om"... eller "jag är så rädd pappa, jag är så rädd" sedan självförebråelsen, "jag tar livet av dig! Jag driver dig till sammanbrott!" Så ett lågmält konstaterande, "jag skulle aldrig nått mina mål utan dig."

Han var inte beredd än. Ville inte konfronteras med det förflutna. Ett förhållande utan förflutet det klarade han, men fyrtio år!

En natt, sista veckan hon var kvar i sinnesvärlden viskade hon; "jag tror jag dör." Någon minut senare har han harklat fram det enda han kunde komma på, "stanna kvar lite till. Om du kan." Hans röst lät som en blandning av en tvååring och en slyngel från första ring som hon - enligt egen utsago - har aldrig kunnat motstå.

"Jag skall försöka..." sade hon och HON GJORDE DET. Efter många sömnlösa nätter har han förstått samtalets och nattens innebörd. De låg där i själen nakna, nära varann som kanske aldrig förr på hennes rum på sjukhuset.

Jag fick bo hos dig. Nådens dagar. Tillsammans fick vi uppleva gryningen samt det mörkaste helvetet på jorden. Slutet.

Av imre ivanka 24 jun 2002 14:36