Änklingens blues. Del 4

Han tog ett jätteskutt, tjugo år tillbaka i tiden och landade i Siambukten. Tre främlingar på semester. En man, änklingen senare hans hustru och deras goda vän. Ledda eller förledda? dit av en engelsman, spelar ingen roll förresten, njöt de av Paradiset som det såg ut för tjugo år sedan. Paradiset med stort P. Det var det första, riktiga andetaget efter tjugofem års oavbrutet slit i deras liv.

Efter lunchen kom den obligatoriska vilan. Ända sedan förskolan hade han oerhört svårt att vila på maten, än mera att sova. Tog en extra whisky för att hjälpa sig själv ur knipan. Efter vilan var det hög tid för den obligatoriska simturen som i och för sig var dagens höjdpunkt och sedan repetera whiskyceremonin och gå till bords för att inmundiga en sagolik dinner i ordets rätta bemärkelse. Från vår tillfälliga residens - en halvmodern bungalow, tog vi en taxi till närmsta större ort för att handla. Vi tröttnade så småningom på vimlet och åkte hem. Hemma väntade en trogen skara av kvällsledig personal, bekantas bekanta och de som bara filade på sin knaggliga engelska. Vi har inte betraktats som vanliga turister. Vi bjöd på det vi hade i skafferiet.

Frukt, Cola, öl, glass till barnen. Enkelt uttryckt, vi blev ett populärt utflyktsmål för de kringboende också. Deras separata måltid följde en närmast rituell koreografi. En flätad matta har lagts fram och familj, vänner, bekanta deltog i måltidskalaset med oförställd glädje och utan falsk besedlighet, beväpnad med skedar och gafflar samt fem fingrar med högst skiftande renlighetsgrad. Ett vackert, rogivande, bibliskt syn. Otänkbart i andra länder eller kontinenter. Osökt tänkte man på paradiset. Ingen av oss ägnade en sekund åt tanken, att vår hemfärd gör omedelbart slut på det paradisiska tillståndet. Att det var våra ekonomiska tillgångar som gjorde det möjligt för dem att vistas - om inte i paradiset så i alla fall näst intill - i tre veckor. Vi hade upptäckt och självklart blundat för, att våra utgifter för mat och dryckjom har ökat proportionellt med antalet besökare, men vi låtsades som det regnade mitt på solblanka dan.

På torget när man handlade skulle det prutas. Det som från början var en kraftmätning av god köpmannaskap och skarp intelligens blev blodigt allvar för semestrande europeer och amerikaner. Säljarens kroppsspråk talade tydligt om när smärtgränsen - åtminstone för säljarens del - var nådd. Det uppsnappades inte alltför ofta av köparen så affären blev inte av. Genom detta giriga förfaringssätt har det fostrats flera, yngre köpmannagenerationer till fullfjädrade gangsters som sedermera lurade skjortan av turisterna. Han morrade misslynt och tanken på framtiden förde honom vidare till Europas breddgrader vilket gav honom ännu svartare vyer, i synnerhet om millennieskiftet. Inte min tid, inte mitt problem har han försökt trösta sig med, men oron har inte lämnat honom i fred och efter en snabb genomgång av morgontidningen blev han än mer dyster. Vad har vi - hans egen generation - uträttat efter allt som tilldragit sig haver i gamla Europa? Fostrat ett koppel ac alexityme. Vetenskaplig term för känslokalla, biologiska maskiner. De är lik en dator som besegrade Kasparov. Ja det är arvet efter oss krigsbarn, som vädrade morgonluft på sextio, sjuttiotalet summerade han sina dystra observationer. Den jordbundna hustrun hade lättare att vifta bort dylikt resonemang. Tilltagande ryggont, ökande antal astmaanfall, försämrat allmäntillstånd parad med en järnvilja som kunde förflytta berg gjorde henne mindre intresserad av globala frågor. Morgondagens frukost, eller nattens sömnlöshet
låg nära till hands. På sätt och vis hade hon rätt. Morgondagen gick att hantera. Att åbäka sig om Europa när man satt på en bungalowaltan i Sydost-Asien är aningen mera avlägset än att besluta om menyn för morgondagen på ort och ställe.

Han blev tillfrågad om han mår bra? Tjaa, vad skulle han svara? Frånsett måltiderna, simningen, trevliga besök, var han in i vassen uttråkad av importerat kallprat, medelst avlevererad av medhavda, europeiska bekanta som ideligen utbasunerade färdigpackade lösningar om allt, varje kväll... vad skulle han säga? Deras texter kunde han utan och innan, men han lyssnade artigt, halvt intresserad för hustruns skull. Det var hennes hov, han var skyldig att iaktta vissa regler. Kallprat var en av dem.

Hans tankar svängde som en pendel, fram och tillbaka i tiden. Över de femtio glesnade det bland vännerna. Naturlig avgång skulle man kunna säga. Kontakter i yrkeslivet ersatte de förlorade vännerna. Att hålla isär yrkes- och privatidentiteten blev allt svårare som tiden gick över de femtio. Känslan av maktlöshet inför den nya situationen drev honom till raseri inombords. Hans resoneringsförmåga gick upp i rök, först nu, sexton år för sent infann sig insikten, att det går att tänka klart även när händerna är bakbundna och maktlöshet övervinns inte genom raserianfall. Han har insett att känslan av att vara utlämnad, maktlös tuggas sönder av tidens tand.

De var storrökare bägge två. När han insåg att sjukdomssignalerna bör tas på allvar, slutade han. Hans beslut mottogs som moraliserande kritik och mötte kalla handen både av vännen och hustrun. Ändå höll han ut i två år. Vännen avled året därpå och vägen till helvetet var utstakad. Han med den skadeskjutnas klarsynthet begrundade sina misstag, förlorade balansen och självbehärskningen när det allra mest behövdes och sökte avkopplingen, vilan i spriten. Hans sömnlöshet blev botad.

BACKSPEGELN

Han stod framför den stora spegeln i entren. Tankar - snudd på helgerån - lekte kurragömma i hans huvud. Det är skönt att du har somnat in. Jag skäms, men tillstår att jag är lättad. Jag tar gärna mitt straff för min hedniska tanke. Jag ville tala om det för dig på ditt sätt, bare babble litt som du på din oefterhärmliga norsk-svenska har uttryckt det. Och jag vill inte ljuga. Jag har ingen rätt att visa upp en snyggare fasad än jag innerst inne kan stå för. Jag vill tacka för det som har varit. Medger att jag känner en smula lättnad. Skam vore att påstå något annat. Den förtigande attityden jag kunde visa upp - när det gällde oss - den ångrar jag nu. Försvara den, kan jag, men förneka den vill jag inte. Ditt försök att läsa de obesvarade frågorna mellan oss, innan du lämnade livet, när du bad kuratorn komma och hjälpa oss, var det rätta. Jag borde ha talat om min bitterhet för ditt motstånd mot min karriär och borde överlämnat det som avskedsgåva och därmed rensat luften kring oss. Jag ångrar nu till min sista dag på jorden, att jag slingrade mig då och missade därmed min sista chans att ge dig det du hade rätt till, min bild av vårt samliv och min sanning. Jag står i skuld till dig inte bara för det liv du gav mig, men även för den försuttna chansen att ge dig min bild av dig och av dina misstag både mot dig och mig så du kunde ta farväl med frid i själen.

Detta blev du berövad på grund av missförstådd hänsyn, feghet i det avgörande ögonblicket och i falsk förhoppning om att din tid inte är slut än. Sedan kan man fråga sig varför du inte kom på tanken att ha det samtalet två år tidigare när allt höll på att kapsejsa?

Jag vill inte falla i samma grop som mången änka eller änkling gör. De tar på sig skulden för misstag som de har begått tillsammans, vilket är minst lika förljuget som mitt hänsynsfulla undanglidande har varit. Det var mitt svek och mitt nederlag inför mig själv som jag inte kan och vill inte heller, komma ifrån. Jag borde ha överlämnat dig listan över dina övertramp. Plattityden - ärligheten varar längst - har sin solklara giltighet även mig, hur vackert jag än formulerar mig i slutändan. Du gav mig chansen att rena och hela och jag kunde inte ta den. Nu är det tre och ett halvt år för sent. Jag ångrar mig och ändå känner jag en lättnadens bris fläkta i hemmet.

Han satt i farsstolen igen och hennes porträtt log mot honom. Du - om någon alls - förstår mig. Jag rymmer inte fältet. Söker fortfarande sanningen om vårt liv och försoningen med vårt öde. Du förstår mitt helvete. Bara du.
Musiken tystnade i natten och han vägde sina tankar på guldvåg när han mindes gårdagens samtal med en gammal bekant. Att träffa gamla bekanta var ömsom vin och ömsom vatten.

Av imre ivanka 23 jun 2002 10:40