Rapport från Piazzan

När man befinner sig uppe i tunnare luft, någonstans mellan stratosfären och Gud, kan man lätt se den avteckna sig. Med ett oregelbundet skaft, något ärrig sula, men dock tveklöst en stövel. Nere i dess klack bor Alessandro. En Alessandro, som likt majoriteten i det fotbollsreligiösa land som kallas Italien, är så glödgat arg att det med lätthet skulle gå tända en cigg mot hans kind.

Inte för att jag kan se hans ansikte, men hans röst är så uppbragt förbannad att jag hör spåren av tårar i den. Ilskna, arga, frustrerade tårar. För en nordbo som faktiskt pustade ut efter Sveriges något snöpliga sorti med motiveringen att nu ska det bli skönt att äntligen få slappna av och verkligen njuta av resterande matcher, infinner sig en känsla av hönsmammeri. Att trösta, vilja krama om och likt Lars-Tommy se till det som var positivt. Det som ska tas med till nästa gång.

Redan där blir jag utvisad. Rött kort, imbecill. Trösta inte en italienare, som just sett sitt landslag ta stryk mot Sydkorea, med att det snart kommer ett nytt mästerskap. Ingen bra ide. I Italien är nämligen fotboll näst intill heligare än Vatikanstaten. Fick folket bestämma skulle dom förmodligen sparka ut Påven till fördel för Totti. Nu bestämmer som bekant Berlusconi, och TV-rättigheterna till ett sådant myteri betalar inte dess faktiska kostnader. Så Totti och resterande stjärnor får snällt bo kvar i sina palats. Köra sina röda Ferraris och iklä sig sina skräddarsydda Armanikostymer.

Det är, till skillnad mot Sverige, STJÄRNSTATUS på italienska lirare. Finns inte en Hollywoodskådis som kan mäta sig med en landslagsman. Italienarna äter fotboll, skiter fotboll och knullar helst till fotboll. Döper hunden till Vieri och spenderar sina sista slantar på ett säsongskort till hemma-arenan. Tillber primadonnorna och divorna med en iver inte olik fanatiska väckelsepredikanter i amerikansk morgon-TV.

Men nu är det slut. För denna gången. Italien har torskat mot hemmanationen Sydkorea och dom tror att dom drömmer, mardrömmar. Huvuddomaren i matchen var från Ecuador, ett Ecuador som Italien slog ut för mindre än en vecka sedan. Lägg till det; fem bortdömda mål på fyra matcher. Och inte minst det faktumet att Totti blev utvisad, efter fritt fall i straffområdet - istället för att få slå en straff. Då blir kontentan att Italien är borta på grund av medvetna domartavlor. En internationell konspiration för att kicka ut en av guldfavoriterna!

När Alessandro säger det första gången, får jag bita mig i tungan för att inte skratta. Internationell konspiration? Javisst, vill jag säga, och det var inte Nero som brände ner Rom. Det var hans onde avfälling till brylling, den till Ecuador utvandrade bonden Rico som lackade ur. Men jag säger inget. Istället tiger jag och lyssnar till folkmassan, som i bakgrunden vrålar ut sin vrede. Med undantag för Francesca, 98 år, är staden fylld. Fylld med adrenalinberusade människor som i sin besvikelse vill riva alla murar. Brisera staden tills den är en hög av tegelstenar.

Fundersamt lägger jag på luren och ryser till. Tankarna flashar tillbaka ett par århundraden, och jag kan känna lukten av bränd häxa.

Av Lena Vikberg 19 jun 2002 09:24