Änklingens blues, del 2

I trettiotalets Europa var himmelen klarblå.

Det regnade när det skulle och solen - som om den inte hade något annat för sig - förgyllde bladen på de nytvättade träden.

Stigar och åkrar blev torra och solvarma på en ynka halvtimme så det var en fröjd för en sex år gammal pojkvasker att strosa barfota i det ljumma gräset och speja mot himmelen för att se vad klockan - på ett ungefär - kunde vara.

Moder jords världsordning härskade än. Utsläpp från industrin hade börjat nagga den i kanterna, men har inte hindrat strålknippen att bryta igenom växthusets glaskupa, så den förmådde att ge ljus och värme i rätta doser åt allt levande på människans planet.

Änklingen kände i kroppen den sexåriga lintottens självklara glädje över sakernas tillstånd. Ja,det var sommaren som aldrig svek.

Och ur denna strålande, molnfria himmelen slog blixten ned.

Det andra världskriget.

Under den samma, strålande sommarhimmel har en flicka väntat på det stora äventyret - att få åka till landet med gudmor. Jämfört med storstaden var landet himmelriket med sina varma, snälla kossor, höns som högljutt deklarerade att arbetet, det vill säga värpningen var slutförd. Hunden som jagade katten upp i äppelträdet och andmor i ankdammen som oförtröttligt manade på sina små telningar.

Blixten från den klara himmelen har fört med sig en smygande oro för allt som hände där borta. I varje familj decimerades släkten till militärens favör. Två - av barnen mest älskade farbröder - ryckte in omedelbart och lät
aldrig mer höra ifrån sig.

Sommaren - den trofasta - var lika bedövande som förr, men desto fler moln skockades på löpsedlarna, fast det syntes inte så tydligt när dagen blev natt.

Änklingen vaknade.

Plockade upp tidningen från golvet, lite slött bläddrade i den och kommenterade allt på gott gammalt manér, så som det ante mig, eller vad var det jag sa? och talade självfallet om händelser som var aktuella på saliga sjuttiotalet - med hustruns ord ringande i öronen.

Du blir en färskräcklig gammal gubbe! Bara morr och morr hela tiden. Kan inte du behålla dina surmagade uppstötningar, för dig själv?

Nej se, det kunde han inte.

Posten är sen, och kaffet har kallnat och så höll han på i all oändlighet amen. Skrockade förtjust och tänkte, hon hade nog rätt. Undra på att hon kallade mig morrfia.

Förstrött tittade han på köksbordet, på högen av papper, frukt, recept och böcker. Han kunde laga mat och gjorde det himmelens gärna så länge hon levde... men nu?

Löpsedlarna skrämde honom ordentligt igår. Landet går inte med i EMU. Funderade ett tag på konsekvenserna och ville genast säkra sina magra tillgångar. Eventuellt flytta...
Med hjärtat i halsgropen ringde han banken. Talade med en telefonsvarare som gjorde honom än mer nervös. Plockade upp tidningen och motvilligt fortsatte han att informera sig och göra skäl för sin avlidna hustrus smeknamn, morrfia.

Plötsligt tog en ljudlös gråtattack struptag på honom. Genom tårar hörde han hennes förtvivlade rop, jag är så rädd pappa, jag är så rädd!

Skakande i hela kroppen tittade han förtvivlat på hennes fåtölj... men den den förblev tom.

H... STEN

Den olycksbådande sommaren blev ovanligt lång och vacker. Hästen kom och både pojken och flickan har återvänt till staden och skolan.

Tavlan i klassrummet är lika gråsvart som vid skolavslutningen och kritan lika vit. Kanske inte lika kritvit. De vuxnas ansikten blev aningen mindre solbrända, fast de flesta låtsades inte om det. Hotet på löpsedlarna från sommaren har de gömt i en hemlig låda i bakhuvudet och höll det bakom lås och bom.

Barnens hemliga låda bodde annorstädes. Den huserade i själen eller i magen. Som tiden gick och luftangreppen hörde alltmer vardagen till, allt fler barn kom att lida av sådana åkommor. De vuxnas hemliga låda fungerade inte för dem.

Kvällsbyte till pyjamas respektive nattlinne var otänkbart. När luftvärnssignalen så var det bara att hoppa i skorna och springa hals över huvud till skyddsrummet i ficklampornas svaga sken. Allt annat ljus var förenat med livsfara. Mor hade stoppat några honungskakor i skolväskan som enda proviant, ifall de skulle bli levande begravda efter bombanfallet. En mager tröst för nattvakan.

9



Avblåsningssignalen kom och yra i skallen sökte tassande barnfötter sig hem till en otrygg säng.

Varför kom jag att minnas detta helvete? funderade änklingen då ögat slant på en skriande våldsam actionbild från en av de senaste kassasuccéer som prydde första sidan av fredagsnumret.

Fan! röt han, helvetes jävlar! God morgon jorden! Actionfilmerna har utläst samma oresonlig ilska hos honom som bilder i dagspressen i hans barndom. Bilder om intagna byar, knogande krigsfångar omgivna av stolta officerare med sina dinglande kikare på bröstet som om det vore det vackraste en man, läs: militär kunde pynta sig med. Baksidan av krigsmedaljen kände han alltför väl till.
Nedmejade soldater och civila. Förtvivlade skrik från levande begravda i sönderbombade hus...och hela arsenalen av krigets grymhet som -självfallet drabbade hårdast de mest utsatta - barnen.

Barn som lekte med vind för våg strödd ammunition, oexploderade granater, vapen. Barn med granatsplitter i ryggen bars till sjukhuset där man inte kunde operera för det var brist på allt.
Inget smärtstillande, ingen el, inget rent vatten. Bara aningen mera mobila, svältande rumskamrater som stal allt som fanns i de svårt sargades fickor, med de överlevandes rätt till allt de kom över. Han badade i svett.
10



Hustrun reagerade tvärtom.

Hon blev iskall. Hennes kroppstemperatur sjönk i takt med hågkomsterna. Han lärde sig illa kvickt, redan i början av deras samliv, att vissa kvällar när hon kröp närmare under täcket, då var det kriget som spökade. Inget gulimull, rejäl ångest. Gick till balkongdörren och lät den stå på glänt för att vädra ut spöken.

Skrattade mjukt, nästan uppsluppet då hans blick stannade på en liten smurffigur på bordet i vardagsrummet. Han som ringde ett samtal. Telefonsamtal var hustruns adelsmärke. Livsstil, så att säga.

På en mindre fest för tretton år sedan skulle alla överraskas med en liten filur med karaktärsdrag av just - mottagaren. Alla hade hjärtans roligt åt allla träffande gubbar och gummor, utom hustrun, fast hennes gubbe var den mest slående av alla. Kanske därför?

Bordet i vardagsrummet var fortfarande översållat av allsköns prydnadsaker. Föremål från samlivets glansdagar samt ett stort porträtt av henne. Nära två år efter hennes död har han alltjämt inte orkat med att göra något åt den världsordning som hade härskat i hemmet i mer än tre decennier. Det mesta i hemmet var läsningar som de kom fram till tillsammans.
En gränsdragning var omöjlig.


Att riva upp femti procent av sitt liv med rötterna, orkade han inte med. Han har skaffat nya fåtöljer, men övrig inredning var intakt - precis som om han hade hört nyckelprasslet i dörren, handväskans duns på golvet, såg sig själv flyga upp ur fåtöljen, störta ut i entr én för att samla ihop attiraljerna ...och henne. Lagom straff efter fyrtio år, sade han och förgäves spanade han efter de välbekanta ljuden.

Posten kom.

Som vanligt en massa reklam. Allehanda broschyrer som alla ville hans väl.Ge honom mera fritid, lära honom laga utsökt mat som han - genom ödets försorg - har varit bortskämd med så länge hon levde.

Äta bör man annars dör man. Det kände han väl till ända sedan andra världskrigets dagar, så försäljningskampanjen av ett visst märkes förträfflighet gav honom illamående av det svåraste slaget.
Mitt i en film uppenbarar sig en hurtfrisk, medelålders grabb, talandes hänförd till en noga handplockad, applåderringsvillig publik, vilken tur de har att få emottaga hans budskap om den superba produkten.

Änklingen ville omedelbart skicka fjanten till Uganda för att lära honom elementa om mat i allmänhet, och mänskligt lidande i synnerhet. Begrundade en stund den japanska filmen han såg igår. Jo, han gick på bio igen. Inte med samma förväntansfulla entusiasm som för fyrtio år sedan, men ändå.


Då var de ankare i studentfilmklubben. Såg en lång rad klassiker som dagens unga cineaster bara hört talas om, aldrig sett. Tiden var tidig sextiotal. Kriget blev plötsligt avlägset och för deras generation blev det viktigt att hitta vägen tillbaka till det förlorade paradiset, till fredstiden efter den första världsbranden. Tjugotalet levde i föräldragenerationens minne, men dagen, i sextiotalets nu, var deras.

Av imre ivanka 19 jun 2002 13:35