Till ytlighetens försvar

Tänk dig... att du är på promenad på väg hem. På vägen genom parken möter du en främling. När denne främling ser på dig ser han inte din kropp... ditt ansikte... din yta. I stället ser han rakt in i dig. Han ser ditt inre. Han ser vad du tänker... vad du drömmer... vem du är. Han ser all din inre skönhet...

... och lite till.

Han ser att du har dålig disciplin vad gäller att städa. Han ser att du är förbannat grinig och elak på mornarna. Att du är så fumlig med datorn att ungarna suckar varje gång de måste hjälpa dig. Han ser vad du egentligen tycker om nysvenskarna i grannporten... även om du själv säger att du är positiv till invandring.

Han ser alla de där minnena från barndomen... speciellt de som du helst bara vill glömma själv. Han ser att du brukar onanera i duschen... och vad/vem du fantiserar om då. Han ser vem du egentligen tänker på när du har sex. Han ser din läggning... och hur du säger något annat när någon undrar om du är straight eller inte. Han ser dina hämningar... och han ser vilka du saknar. Han ser alla de där skeletten i garderoben som du inte ens berättat om för din älskade. Han ser dina mardrömmar och vad du fruktar mest. Han ser ditt inre.

Det finns en frihet och rättighet som är absolut och som aldrig någonsin får rubbas. Vad tror du det är? Rösträtt? Nope. Yttrandefrihet? Icke. Den mest grundläggande friheten är: tankefrihet. Frihet att tänka vad du vill. Den mest grundläggande rätten är den till dina egna tankar... rätten att skydda dem mot allt och alla.

Även om talad och skriftlig censur kan tvinga dig att vara tyst - i vissa fall till och med med gott fog - så finns det ALDRIG någon som kan eller får tvinga dig att inte tänka fritt. Och framför allt finns det ALDRIG någon som mot din vilja har rätt att se vad du tänker. Anledningen till detta är inte svår att förstå. Vi bär saker inom oss som vi vill hålla för oss själva. Vi vill inte att folk ska snoka i våra huvuden. De gånger som någon visar sig vara skicklig på att läsa oss blir vi rädda... därför att denne gläntar på dörren till vårt inre... det mest privata och intima vi har.

Därför klarar vi oss inte utan vår yta. Den är vår barriär mot omvärlden. Vår "brandvägg" för att använda modern lingo. Vår ytlighet är vårt sätt att skydda vårt inre... därför att vi vill INTE exponera vårt inre till omvärlden. Vårt inre, det är vi själva... totalt nakna på alla sätt och vis.

Antag att du ställs inför ett val: Antingen exponerar du ditt yttre... helt och fullt. Inte en tråd på kroppen. Låter folk se från alla håll och vinklar. Minsta veck och hudflaga på kroppen. Eller så blottar du ditt inre. Varje tanke... alla drömmar... varenda fantasi... var och en av mardrömmarna... alla minnen... allt öppet för alla att se och veta. Vad väljer du?

Det skälls mycket på ytan och ytligheten. Men sanningen är den... att vi aldrig, ALDRIG skulle vilja vara utan vår yta.

Av Michael Karnerfors 18 jun 2002 09:41